astronaut
Trådstartare
"Vår" hund (syrran som har honom) har ändrat inställning och attityd, bara över en dag. Allt började i fredags. På morgonen så ville han inte gå ner från trappan utan var där uppe och gnydde och kollade mot bokhyllan (som alltid stått där) och hade sig så mamma fick bära ner han. Då min syster skulle hämta sitt snus i jackfickan, hunden låg cirka 1½ meter ifrån och började då att morra. Syrran sa nej rätt så skarp men ändå morrade han som fan.
Mamma kom i närheten också, måste tillägga att hunden älskar min mamma, och han började morra åt henne också. Han visade aldrig tecken på att vilka attackera, utan han morrade helt enkelt. Dom ropade på mig och jag kom, hunden slutade morra och kom fram till mig och ville bli klappad.
Igår så var hunden med mig hela tiden, från 15.00 - 22.00, sedan kom mamma o syrran hem efter 30 min. Så han var bara ensam i trettio min. Han brukar alltid vara glad när han ser människor men när dom kom in så gick han till dörren, öronen bakåt och gick iväg.
02.30 ringde mamma och sa att hunden ligger vid ytterdörren och gnäller. Jag går då hem och han ar öronen fram och hoppar på av glädje. Jag lägger mig på soffan och han hoppar upp och jag klappar han i cirka 1 timma. Så känner jag att han är hård i magen, så jag tog ut han på en promenad. När vi kommer hem så känner jag på hans mage lite löst igen och han är inte hård längre.
Idag var han lika off mot mamma o syrran men inte mot mig. Han älskar som sagt mamma men nu har han öronen platt bakåt när han ser mamma, pappa o syrran. Men mot mig har han öronen framåt och är glad.
Mamma älskar hunden också och kelar med han jätteofta, hon har ALDRIG slagit honom (inte syrran heller för den delen) och låter honom oftast göra som han vill, men säger alltid till när han morrar.
Jag funderar på om han kan ha ont? Men han springer och hoppar och busar som förut. Ska be syrran ta han till vet så dom får kolla om han har ont någonstans för det är onödigt att han ska gå och ha ont, om han har det.
Alla är vi lika förvånade över denna attitydförändring. Skulle man ställa honom 10 meter bort och mamma o jag skulle ropa på honom så skulle han välja mamma. Men nu verkar han mer vilja gå bort från henne?
Någon som har någon idé? Hunden är 8 år.
Mamma kom i närheten också, måste tillägga att hunden älskar min mamma, och han började morra åt henne också. Han visade aldrig tecken på att vilka attackera, utan han morrade helt enkelt. Dom ropade på mig och jag kom, hunden slutade morra och kom fram till mig och ville bli klappad.
Igår så var hunden med mig hela tiden, från 15.00 - 22.00, sedan kom mamma o syrran hem efter 30 min. Så han var bara ensam i trettio min. Han brukar alltid vara glad när han ser människor men när dom kom in så gick han till dörren, öronen bakåt och gick iväg.
02.30 ringde mamma och sa att hunden ligger vid ytterdörren och gnäller. Jag går då hem och han ar öronen fram och hoppar på av glädje. Jag lägger mig på soffan och han hoppar upp och jag klappar han i cirka 1 timma. Så känner jag att han är hård i magen, så jag tog ut han på en promenad. När vi kommer hem så känner jag på hans mage lite löst igen och han är inte hård längre.
Idag var han lika off mot mamma o syrran men inte mot mig. Han älskar som sagt mamma men nu har han öronen platt bakåt när han ser mamma, pappa o syrran. Men mot mig har han öronen framåt och är glad.
Mamma älskar hunden också och kelar med han jätteofta, hon har ALDRIG slagit honom (inte syrran heller för den delen) och låter honom oftast göra som han vill, men säger alltid till när han morrar.
Jag funderar på om han kan ha ont? Men han springer och hoppar och busar som förut. Ska be syrran ta han till vet så dom får kolla om han har ont någonstans för det är onödigt att han ska gå och ha ont, om han har det.
Alla är vi lika förvånade över denna attitydförändring. Skulle man ställa honom 10 meter bort och mamma o jag skulle ropa på honom så skulle han välja mamma. Men nu verkar han mer vilja gå bort från henne?
Någon som har någon idé? Hunden är 8 år.
Senast ändrad:
