Nu är hösten här, och med den nya ridrutiner för min del.
I våras red jag 1½ gång i veckan på stora ridskolan, och ungefär en lektion i månaden på privatlektionsstället vid världens ände. Att jag ville ha förändring konstaterade jag ju redan i början av året, eftersom mitt förhållande till ridningen faktiskt ändrades märkbart efter ridolyckan förra hösten. Det var som att mitt prestationsdriv för att fila på dressyr i ridhuset var bortblåst och jag ville ha nåt annat. Det var bara återigen för mycket som inte kändes rätt för mig med ridningen på ridskolan.
Så jag sa upp min egen fasta plats på ridskolan – dock inte helt utan vånda, eftersom det är lite svårt att få plats där, så det skulle vara svårt att få komma tillbaks igen om jag ville. Men jag dubbelkollade med ridskoleansvarig att jag fortfarande kunde vara välkommen att rida som ersättare, och sa upp mig. Sen visade det sig att tjejen jag delade plats med på sena lektionen för min favoritridlärare på ridskolan inte heller skulle ha kvar sin plats. Så då blev jag av även med den platsen. Däremot är jag välkommen att rida mer regelbundet på privatlektionsstället vid världens ände. De har nämligen skapat en vuxengrupp. Vi är två stycken.
Där har jag sagt att jag är intresserad av att rida, men inte mer än varannan vecka. Dels ligger det långt bort, dels vet jag inte riktigt vad jag vill egentligen...
Om jag försöker känna efter så känns det som att det jag längtar mest efter just nu är att få ägna mig åt stallpyssel och uteritter, och kanske lite dressyr på bana. Men framförallt kravlöst mys. Just stallpyssel och uteritter var det evigheter sen jag hade möjlighet att ägna mig åt. Får jag önska mer i detalj så skulle jag vilja lära känna ett stort coolt kallblod med egen motor. Men samtidigt vet jag inte om det heller skulle vara riktigt rätt för mig, så jag vill inte binda upp mig för något.
Jag har tagit några ridlektioner på privatlektionsstället vid världens ände i somras. Sista lektionen jag red där åkte jag därifrån med en känsla av misslyckande. Det var inge roligt alls. Jag kände mig bara dum och dålig, men egentligen ganska oförskyllt, för SÅ dåligt gick det inte. Det var bara känslan som var stark.
Efter den lektionen har jag hoppat in som ersättare två gånger på stora ridskolan. Det är riktigt roligt och trevligt att komma dit – jag känner ju stället och känner igen en del folk där, och ja, det går inte att komma ifrån att jag tycker att det är himla trevligt ändå bara att hänga där. Första lektionen jag red var en igångsättningslektion – uteritt i skritt på lång tygel i en timme. Det var överraskande trevligt ändå. Jag satt på Arnica, och hon var så himla GLAD. Arnica är annars en häst som jag definitivt inte skulle sätta i samband med just ordet glad. Hon är inte heller jättesur, utan mer liksom... ointresserad. Kanske uttråkad. Men den här gången skrittade vi en liten klätterstig, och hon var så glad och frustade och tog i med öronen i topp, och när jag vände mig om hade de andra nästan försvunnit bakom mig för att Arnica pinnade på så. Det var väldigt humörhöjande.
Sen köpte jag en lektion till, och då fick jag rida på Dunja. Fina fröken långöra, som var min hoppkompanjon ganska ofta fram tills det sket sig mellan oss i hoppningen för 1½ år sen. Sedan dess har jag inte fått sitta på henne alls. Tills nu. Och jag mindes henne som trevlig i dressyren, men tänkte att det kanske kan ändra sig på 1½ år... Men hon var lika trevlig som jag mindes henne, om inte ännu trevligare. Ambitiös, ganska lättsam, självgående, men spänd. Kom inte fram i handen direkt, men efter en stund så. Halterna i början av lektionen gick uruselt, hon bara spände sig. Men i galopparbetet hittade vi verkligen varandra, och det var en superhärlig känsla! Sen hade jag henne med ett ärligt sug in i handen på mig, och då var hon så himla fin! Så det var också en humörhöjare.
Men jag känner mig verkligen ambivalent. Jag både vill och inte vill rida. Eller jag vet inte vad jag vill. Eller jo - jag skulle vilja pyssla i stallet och rida ut i skogen. Fast jag vill rida lektioner också. Fast egentligen vill jag hellre vara hemma och måla eller skriva eller läsa en bok eller pyssla i trädgården.... Fast jag längtar på något sätt efter ett kallblod, gärna en nordsvensk! Fast jag vill inte binda upp mig på något... Eller?
Suck!
I våras red jag 1½ gång i veckan på stora ridskolan, och ungefär en lektion i månaden på privatlektionsstället vid världens ände. Att jag ville ha förändring konstaterade jag ju redan i början av året, eftersom mitt förhållande till ridningen faktiskt ändrades märkbart efter ridolyckan förra hösten. Det var som att mitt prestationsdriv för att fila på dressyr i ridhuset var bortblåst och jag ville ha nåt annat. Det var bara återigen för mycket som inte kändes rätt för mig med ridningen på ridskolan.
Så jag sa upp min egen fasta plats på ridskolan – dock inte helt utan vånda, eftersom det är lite svårt att få plats där, så det skulle vara svårt att få komma tillbaks igen om jag ville. Men jag dubbelkollade med ridskoleansvarig att jag fortfarande kunde vara välkommen att rida som ersättare, och sa upp mig. Sen visade det sig att tjejen jag delade plats med på sena lektionen för min favoritridlärare på ridskolan inte heller skulle ha kvar sin plats. Så då blev jag av även med den platsen. Däremot är jag välkommen att rida mer regelbundet på privatlektionsstället vid världens ände. De har nämligen skapat en vuxengrupp. Vi är två stycken.
Där har jag sagt att jag är intresserad av att rida, men inte mer än varannan vecka. Dels ligger det långt bort, dels vet jag inte riktigt vad jag vill egentligen...
Om jag försöker känna efter så känns det som att det jag längtar mest efter just nu är att få ägna mig åt stallpyssel och uteritter, och kanske lite dressyr på bana. Men framförallt kravlöst mys. Just stallpyssel och uteritter var det evigheter sen jag hade möjlighet att ägna mig åt. Får jag önska mer i detalj så skulle jag vilja lära känna ett stort coolt kallblod med egen motor.
Men samtidigt vet jag inte om det heller skulle vara riktigt rätt för mig, så jag vill inte binda upp mig för något.Jag har tagit några ridlektioner på privatlektionsstället vid världens ände i somras. Sista lektionen jag red där åkte jag därifrån med en känsla av misslyckande. Det var inge roligt alls. Jag kände mig bara dum och dålig, men egentligen ganska oförskyllt, för SÅ dåligt gick det inte. Det var bara känslan som var stark.
Efter den lektionen har jag hoppat in som ersättare två gånger på stora ridskolan. Det är riktigt roligt och trevligt att komma dit – jag känner ju stället och känner igen en del folk där, och ja, det går inte att komma ifrån att jag tycker att det är himla trevligt ändå bara att hänga där. Första lektionen jag red var en igångsättningslektion – uteritt i skritt på lång tygel i en timme. Det var överraskande trevligt ändå. Jag satt på Arnica, och hon var så himla GLAD. Arnica är annars en häst som jag definitivt inte skulle sätta i samband med just ordet glad. Hon är inte heller jättesur, utan mer liksom... ointresserad. Kanske uttråkad. Men den här gången skrittade vi en liten klätterstig, och hon var så glad och frustade och tog i med öronen i topp, och när jag vände mig om hade de andra nästan försvunnit bakom mig för att Arnica pinnade på så. Det var väldigt humörhöjande.
Sen köpte jag en lektion till, och då fick jag rida på Dunja. Fina fröken långöra, som var min hoppkompanjon ganska ofta fram tills det sket sig mellan oss i hoppningen för 1½ år sen. Sedan dess har jag inte fått sitta på henne alls. Tills nu. Och jag mindes henne som trevlig i dressyren, men tänkte att det kanske kan ändra sig på 1½ år... Men hon var lika trevlig som jag mindes henne, om inte ännu trevligare. Ambitiös, ganska lättsam, självgående, men spänd. Kom inte fram i handen direkt, men efter en stund så. Halterna i början av lektionen gick uruselt, hon bara spände sig. Men i galopparbetet hittade vi verkligen varandra, och det var en superhärlig känsla! Sen hade jag henne med ett ärligt sug in i handen på mig, och då var hon så himla fin! Så det var också en humörhöjare.
Men jag känner mig verkligen ambivalent. Jag både vill och inte vill rida. Eller jag vet inte vad jag vill. Eller jo - jag skulle vilja pyssla i stallet och rida ut i skogen. Fast jag vill rida lektioner också. Fast egentligen vill jag hellre vara hemma och måla eller skriva eller läsa en bok eller pyssla i trädgården.... Fast jag längtar på något sätt efter ett kallblod, gärna en nordsvensk! Fast jag vill inte binda upp mig på något... Eller?
Suck!
