- Svar: 8
- Visningar: 977
För drygt 10 år sedan plöjde jag böcker om hälsa och framförallt hormonell hälsa, och läste boken “Kaos i kvinnohjärnan” för första gången. Den handlar om hormonella problem i övergångsfasen och klimakteriet, och speciellt utifrån psykiskt mående. Boken beskrev kvinnor som plötsligt upplevde att de inte kände igen sig själva utan led av humörsvängningar och förändrad sinnesstämning.
Jag förstod det inte då, kunde inte alls relatera till det utan tyckte bara det lät konstigt, eftersom jag genom större delen av livet alltid haft järnkontroll över mitt beteende och aldrig låtit några känslosvängningar få komma till uttryck. Väldigt behärskad kanske man kan säga, men jag har heller aldrig haft någon PMS eller några såna problem. Jag har visserligen haft problem med depression, men jag har försökt jobba hårt på att balansera upp den sidan av mig och lagt mig till med livsstilsvanor som ska motverka depression, och tyckt att jag har haft den sidan under kontroll.
Plötsligt förra våren så störtdök jag i mitt mentala mående på ett sätt och av en magnitud jag inte alls kände igen. I flera månader så var allt jag kunde tänka på att jag ville vara död, och varje levande dag var ren tortyr. Jag fattade inte riktigt vad som hände utan kände mig besviken och trodde att jag hade misslyckats med mina depressionsmotverkande livsstilsvanor. Sen blev det bättre och jag hoppades på att det hade varit nåt tillfälligt.
Nu den här våren har det återkommit, men på ytterligare ett nytt sätt.
Jag känner inte igen mig själv.
Jag har ingen som helst kontroll över mina känslor, mina tankar, min sinnesstämning eller hur jag reagerar på omvärlden.
Det svänger fram och tillbaks med raketfart - ena dagen känner jag igen mig själv, men nästa dag eller kanske bara några timmar senare hamnar jag i ett läge där jag är rejält rädd, orolig, glädjelös, känner mig totalt värdelös, handlingsförlamad, skräckslagen av ingen orsak, ser inga möjligheter eller lösningar utan allt känns bara fullständigt övermäktigt och jag får panik över varje minut jag fortfarande är vid liv.
Det känns verkligen som att det är något helt främmande som tar över mig, och jag har ingen kontroll alls.
Jag försöker allt jag kan att behärska mig, bete mig normalt, spela mitt spel och inte låta någon annan människa märka nånting. Men inombords gör det så ont att jag håller på att bryta ihop.
För mig, som alltid har varit så behärskad, handlingskraftig och en glad skit, så är det här helt obegripligt. Det närmsta jag kan komma att förklara det med är när man har väldigt hög feber och alla sinnesintryck blir totalt förvridna, utan att man kan styra det eller göra nåt åt det. Så känns det när det här konstiga tillståndet sätter in. Jag är helt bakbunden och rövknullad av det här fruktansvärda sinnestillståndet. Enormt obehagligt.
Det här är INTE jag!!
Jag kom då att tänka på att när jag hamnade i puberteten och fick min första mens så hamnade jag i det jag har kallat för “min elva år långa natt”, vilket jag i efterhand har förstått var en rätt kraftig depression som pågick under elva års tid. Men det är först nu, 40 år senare, som jag inser att det hela satte igång ungefär samtidigt som mensen. Och att det kanske tyder på att jag är väldigt känslig för hormonella omställningar.
Så jag började plötsligt fundera på om det här mentala måendet och sinnestillståndet som jag har nu (och som inte känns som jag) skulle kunna bero på att klimakteriet närmar sig? Jag plockade fram boken igen och kände den här gången igen mig i det jag läste.
Otäckt! Vad i hela världen kan jag göra åt saken, om det nu är mina hormoner och signalsubstanser som håller på att ge upp helt och hållet?
Det skrämmer mig att det tog elva år för mig sist att komma ut den hormonella obalansen. Har jag nu alltså elva år av outhärdligt helvete framför mig?? Det fixar jag bara inte.
Pga tidigare hälsohistoria så kan jag inte använda några hormontillskott, så det är inget alternativ. Jag har börjat med några kosttillskott som kanske skulle kunna hjälpa, så jag sätter mitt hopp till dem. För såhär kan man inte ha det. Det är helt outhärdligt.
Jag förstod det inte då, kunde inte alls relatera till det utan tyckte bara det lät konstigt, eftersom jag genom större delen av livet alltid haft järnkontroll över mitt beteende och aldrig låtit några känslosvängningar få komma till uttryck. Väldigt behärskad kanske man kan säga, men jag har heller aldrig haft någon PMS eller några såna problem. Jag har visserligen haft problem med depression, men jag har försökt jobba hårt på att balansera upp den sidan av mig och lagt mig till med livsstilsvanor som ska motverka depression, och tyckt att jag har haft den sidan under kontroll.
Plötsligt förra våren så störtdök jag i mitt mentala mående på ett sätt och av en magnitud jag inte alls kände igen. I flera månader så var allt jag kunde tänka på att jag ville vara död, och varje levande dag var ren tortyr. Jag fattade inte riktigt vad som hände utan kände mig besviken och trodde att jag hade misslyckats med mina depressionsmotverkande livsstilsvanor. Sen blev det bättre och jag hoppades på att det hade varit nåt tillfälligt.
Nu den här våren har det återkommit, men på ytterligare ett nytt sätt.
Jag känner inte igen mig själv.
Jag har ingen som helst kontroll över mina känslor, mina tankar, min sinnesstämning eller hur jag reagerar på omvärlden.
Det svänger fram och tillbaks med raketfart - ena dagen känner jag igen mig själv, men nästa dag eller kanske bara några timmar senare hamnar jag i ett läge där jag är rejält rädd, orolig, glädjelös, känner mig totalt värdelös, handlingsförlamad, skräckslagen av ingen orsak, ser inga möjligheter eller lösningar utan allt känns bara fullständigt övermäktigt och jag får panik över varje minut jag fortfarande är vid liv.
Det känns verkligen som att det är något helt främmande som tar över mig, och jag har ingen kontroll alls.
Jag försöker allt jag kan att behärska mig, bete mig normalt, spela mitt spel och inte låta någon annan människa märka nånting. Men inombords gör det så ont att jag håller på att bryta ihop.
För mig, som alltid har varit så behärskad, handlingskraftig och en glad skit, så är det här helt obegripligt. Det närmsta jag kan komma att förklara det med är när man har väldigt hög feber och alla sinnesintryck blir totalt förvridna, utan att man kan styra det eller göra nåt åt det. Så känns det när det här konstiga tillståndet sätter in. Jag är helt bakbunden och rövknullad av det här fruktansvärda sinnestillståndet. Enormt obehagligt.
Det här är INTE jag!!
Jag kom då att tänka på att när jag hamnade i puberteten och fick min första mens så hamnade jag i det jag har kallat för “min elva år långa natt”, vilket jag i efterhand har förstått var en rätt kraftig depression som pågick under elva års tid. Men det är först nu, 40 år senare, som jag inser att det hela satte igång ungefär samtidigt som mensen. Och att det kanske tyder på att jag är väldigt känslig för hormonella omställningar.
Så jag började plötsligt fundera på om det här mentala måendet och sinnestillståndet som jag har nu (och som inte känns som jag) skulle kunna bero på att klimakteriet närmar sig? Jag plockade fram boken igen och kände den här gången igen mig i det jag läste.
Otäckt! Vad i hela världen kan jag göra åt saken, om det nu är mina hormoner och signalsubstanser som håller på att ge upp helt och hållet?
Det skrämmer mig att det tog elva år för mig sist att komma ut den hormonella obalansen. Har jag nu alltså elva år av outhärdligt helvete framför mig?? Det fixar jag bara inte.
Pga tidigare hälsohistoria så kan jag inte använda några hormontillskott, så det är inget alternativ. Jag har börjat med några kosttillskott som kanske skulle kunna hjälpa, så jag sätter mitt hopp till dem. För såhär kan man inte ha det. Det är helt outhärdligt.
(hjärndimma suger).
