Sv: Hopplöst min bronkithäst har fått fång!
Igår kväll kom en av de tyngsta sakerna- Att berätta för våra barn 4 och 2 år.
4-åringen är så stor nu att han förstår att det finns liv och död.
Vi satte oss allihop i soffan och jag berättade att det var något mamma ville berätta för dom.
Jag frågade om de kom ihåg att hästdoktorn hade varit och tittat på Rockys fötter nu i två dagar, och det kom dom ihåg. Jag berättade att hästdoktorn hade varit här idag igen och att Rocky hade jätte ont i sina fötter och han fick flyga till månen. (Han har själv berättat att hans förra hund, Zeb nu bor på månen) så jag använde mig av hans egna uttryck för himlen.
Tårarna började strömma ner för 4-åringens kinder, 2-åringen förstod inget av det vi sa. 4-åringen han grät så länge så länge och vi bara kramade om varandra och lät tårarna falla på hela familjen.
Vi bestämde att vi skulle vinka upp till Rocky när vi gick och la oss.
När det var dax för nattnig så vinkade vi upp till himlen och sa att vi älskade honom.
Barnen la sig och vi trodde de hade somnat... Men då kommer 4-åringen storgråtandes ut i hallen och både jag och mannen rusar upp till honom.
Den lilla killen han gråter så hans lilla kropp skakar, han saknar Rocky berättar han.
Vi tar upp honom i famnen och rullar upp rullgardinen och pratar om att månen är en fin plats där man kan bo utan att ha ont längre. På månen kan man göra saker som man inte kunde göra när man bodde hemma hos oss och hade ont.
Han frågar mig hur man får vingar för att flyga upp til månen och jag säger bara att det får man när man var så sjuk och hade så ont som Rocky hade.
Vi pratar om att man får jätte gärna gråta och vara ledsen men man ska veta att dom inte har ont längre när dom är på månen. Månen är en fin plats där man kan springa runt och busa, äta gräs, leka med bollar och hoppa över hinder.
Han fantiserar bort och han berättar att Rocky, Zeb och kisen leker ihopa på gräset med en boll.
Och det fick avsluta vårt samtal om månen och döden.......