Miss Sixty
Trådstartare
Sitter inlåst på en psyk avdelning. Är en 25 årig tjej med borderline och PTSD. Är inlagd ofta och provat DBT utan resultat.
Är jag ett hopplöst fall?
Är jag ett hopplöst fall?
- Kropp & Själ
- Trådstartare Miss Sixty
- Startdatum
Sv: Hopplös?
Ingen är ett hopplöst fall. Förstår att du har det jobbigt, men det var skönt att höra från dig, det var ett tag sedan du var synlig här.
Kan inte annat än skicka några varma tankar och hoppas livet blir lättare för dig.
Ingen är ett hopplöst fall. Förstår att du har det jobbigt, men det var skönt att höra från dig, det var ett tag sedan du var synlig här.
Kan inte annat än skicka några varma tankar och hoppas livet blir lättare för dig.
Sv: Hopplös?
Klart du inte är!
Ibland kan det kännas hopplöst men det är en helt annan sak.
Det du måste göra är att acceptera din problematik och förstå att du behöver mer stöd i livet än andra. För det är man inte hopplös.
Dom finns där för att ge dig den hjälpen du behöver men samtidigt behöver du kämpa järnet för att kunna få en fungerande vardag och ett värdigt liv. Ingen vill sitta inlåst men du måste göra det mesta av jobbet och hela tiden kämpa för att ta dig ur det.
Men det är tillåtet att tvivla på sig själv ibland, att det känns hopplöst så länge du reser dig igen.
Jag lider själv av borderline och har gjort i många år men det har blivit mycket bättre det senaste året. Jag arbetar för att få bort min diagnos och nu börjar det kännas som ett realistiskt mål. Men ibland känner jag också att jag är ett hopplöst fall.
Känner du att det är okej att vara på avdelningen?
Ger det dig någon hjälp och är det bra människor som jobbar där?
Jag har legat inne i 2 omgångar men senaste gången i vintras så stod jag inte ut mer än en dag. Det är verkligen inget ställe för mig även om jag ibland skulle behöva ligga inne för min egna skull.
Kram!
Klart du inte är!
Ibland kan det kännas hopplöst men det är en helt annan sak.
Det du måste göra är att acceptera din problematik och förstå att du behöver mer stöd i livet än andra. För det är man inte hopplös.
Dom finns där för att ge dig den hjälpen du behöver men samtidigt behöver du kämpa järnet för att kunna få en fungerande vardag och ett värdigt liv. Ingen vill sitta inlåst men du måste göra det mesta av jobbet och hela tiden kämpa för att ta dig ur det.
Men det är tillåtet att tvivla på sig själv ibland, att det känns hopplöst så länge du reser dig igen.
Jag lider själv av borderline och har gjort i många år men det har blivit mycket bättre det senaste året. Jag arbetar för att få bort min diagnos och nu börjar det kännas som ett realistiskt mål. Men ibland känner jag också att jag är ett hopplöst fall.
Känner du att det är okej att vara på avdelningen?
Ger det dig någon hjälp och är det bra människor som jobbar där?
Jag har legat inne i 2 omgångar men senaste gången i vintras så stod jag inte ut mer än en dag. Det är verkligen inget ställe för mig även om jag ibland skulle behöva ligga inne för min egna skull.
Kram!
Sv: Hopplös?
Nej, nej och åter nej!
jag var iof några år yngre, när jag var totalt inlåst pga flertalet psykiska diagnoser, suicidförsök och alkoholmissbruk. hade 5 år tidigare varit inlagd för svårt självdestruktivt beteende + anorexi.
Flera olika psykologer sa rätt ut att jag aldrig skulle kunna "bli frisk" eller "bli utskriven". Svår ångestproblematik och socialfobi samt panikångets som tagit över leva livet. kunde inte lämna min lägenhet nykter. (gick gymnasiet).
jag hade lyckats hålla mig stabil mellan inläggningarna tack vare min häst. jag vill minnas att vi båda miste hästarna vi älskade samma år(?).
i vilket fall. jag gav upp.
och tillslut låstes in.
psykologer, läkare och lärare. dom sa alla jag inte hade en chans att komma ut och reda ut gymnasie/livet.
Jag fick tillslut en permission. tanken var jag skulle fota o lägga ut annons på unghästen jag hade kvar. (så jag kunde ge upp helt o lämna allt).
Men nej. det fanns en person som var den första som sett mig- en som sa att jag inte var hopplöst fall.
att livet skulle kunna bli värt att levas. att var jag stark nopg att överlevt hittils så skulle jag va stark nog att klara det.
Jag valde livet! jag valde att ändra och ta tag i allt jag kunde ändra, gick med på antabus då det var enda chansen att få bli utskriven.
härdade ut panikångestattacker, ångestattacker. köpte en kamera, började fota. satsade på unghästen jag hade kvar. gick ut gymnasiet med fulla betyg och hade direkt efter två jobb!! som jag klarade av! jag levde livet! (sen att bli kroniskt fysiskt sjuk ett år efter känns pissigt, men livet är inte rättvist och man kan bara göra dte bästa, acceptera det man inte kan förändra, förändra dte man kan)
Jag blev så frisk jag kunde. men jo jag vet att borderline o ptsd kanske är mer kroniskt och ja det låter så mycket lättare än det är, men det enda man kan göra är att lära sig leva med det, hitta strategier. Finns fler behandlingsmetoder att lära sig leva med "sjukdom" än dbt. be/begär att få testa något annat! Du är värd att få hjälp, inte bara hållas inlåst!
Vet inte vad jag ska skriva, vill bara ge dig en stor kram och viska att det blir bättre.
"När allt annat är förlorat finns dock alltid framtiden kvar"
"Hoppet återvänder om man bara inte ger upp"
jag tror, jag vill tro! att du kan få det bättre, att du kan få ett liv värt att levas, vist det lär inte vara enkelt, men jag tror ändå du kan finna en mening. en balans. antingen ha psyk som "trygghetsplats" när det blir förjobbigt, eller annan hjälp? stödboende? eller vän/anhörig, väns föräldrer. någon som finns där när det blir försvart.
Men hopplöst fall? Nej!
vet ej vad du vill höra... (jag tänke riaf inte skriva "ja") men om det hjälper kan jag nämna att jag har en vänb, som inte bara var inlåst på de hårdaste psykenheterna utan psykanstalter mm. mkt svår posttraumatisk stressyndrom, + andra diagnoser + hjärnskadad av misshandel i fosterfamilj + fysiska o nervskador av samma. han hölls inlåst flera år. Idag, ja han har kvar diagnos, men den märks inte och han mår enligt sigsjälv bra! han njuter av livet, nya vänner och att ta tag i o läsa igen gymnasiet!
*kram och lycka till*
Nej, nej och åter nej!
jag var iof några år yngre, när jag var totalt inlåst pga flertalet psykiska diagnoser, suicidförsök och alkoholmissbruk. hade 5 år tidigare varit inlagd för svårt självdestruktivt beteende + anorexi.
Flera olika psykologer sa rätt ut att jag aldrig skulle kunna "bli frisk" eller "bli utskriven". Svår ångestproblematik och socialfobi samt panikångets som tagit över leva livet. kunde inte lämna min lägenhet nykter. (gick gymnasiet).
jag hade lyckats hålla mig stabil mellan inläggningarna tack vare min häst. jag vill minnas att vi båda miste hästarna vi älskade samma år(?).
i vilket fall. jag gav upp.
och tillslut låstes in.
psykologer, läkare och lärare. dom sa alla jag inte hade en chans att komma ut och reda ut gymnasie/livet.
Jag fick tillslut en permission. tanken var jag skulle fota o lägga ut annons på unghästen jag hade kvar. (så jag kunde ge upp helt o lämna allt).
Men nej. det fanns en person som var den första som sett mig- en som sa att jag inte var hopplöst fall.
att livet skulle kunna bli värt att levas. att var jag stark nopg att överlevt hittils så skulle jag va stark nog att klara det.
Jag valde livet! jag valde att ändra och ta tag i allt jag kunde ändra, gick med på antabus då det var enda chansen att få bli utskriven.
härdade ut panikångestattacker, ångestattacker. köpte en kamera, började fota. satsade på unghästen jag hade kvar. gick ut gymnasiet med fulla betyg och hade direkt efter två jobb!! som jag klarade av! jag levde livet! (sen att bli kroniskt fysiskt sjuk ett år efter känns pissigt, men livet är inte rättvist och man kan bara göra dte bästa, acceptera det man inte kan förändra, förändra dte man kan)
Jag blev så frisk jag kunde. men jo jag vet att borderline o ptsd kanske är mer kroniskt och ja det låter så mycket lättare än det är, men det enda man kan göra är att lära sig leva med det, hitta strategier. Finns fler behandlingsmetoder att lära sig leva med "sjukdom" än dbt. be/begär att få testa något annat! Du är värd att få hjälp, inte bara hållas inlåst!
Vet inte vad jag ska skriva, vill bara ge dig en stor kram och viska att det blir bättre.
"När allt annat är förlorat finns dock alltid framtiden kvar"
"Hoppet återvänder om man bara inte ger upp"
jag tror, jag vill tro! att du kan få det bättre, att du kan få ett liv värt att levas, vist det lär inte vara enkelt, men jag tror ändå du kan finna en mening. en balans. antingen ha psyk som "trygghetsplats" när det blir förjobbigt, eller annan hjälp? stödboende? eller vän/anhörig, väns föräldrer. någon som finns där när det blir försvart.
Men hopplöst fall? Nej!
vet ej vad du vill höra... (jag tänke riaf inte skriva "ja") men om det hjälper kan jag nämna att jag har en vänb, som inte bara var inlåst på de hårdaste psykenheterna utan psykanstalter mm. mkt svår posttraumatisk stressyndrom, + andra diagnoser + hjärnskadad av misshandel i fosterfamilj + fysiska o nervskador av samma. han hölls inlåst flera år. Idag, ja han har kvar diagnos, men den märks inte och han mår enligt sigsjälv bra! han njuter av livet, nya vänner och att ta tag i o läsa igen gymnasiet!
*kram och lycka till*
Sv: Hopplös?
Ingen är ett hopplöst fall. Det låter som en klyscha, men du har verkligen hela livet framför dig. Det må vara kolsvart nu, men det blir bättre.
Jag har också diverse diagnoser och mitt liv har varit minst sagt kaotiskt. När det var som mörkast trodde jag inte att jag skulle passera 25, men snart är jag trettio och kämpar man stenhårt så går det. Man måste inte orka alla dagar.
Rätt kontakter inom vården är A & O, lättare sagt än gjort. Men träffar man personer som ser ens svårigheter och verkligen vill hjälpa kommer man hur långt som helst.
Kämpa på även om det är tungt, det blir bättre. Och du kan mycket mer än du tror!
Kram
Ingen är ett hopplöst fall. Det låter som en klyscha, men du har verkligen hela livet framför dig. Det må vara kolsvart nu, men det blir bättre.
Jag har också diverse diagnoser och mitt liv har varit minst sagt kaotiskt. När det var som mörkast trodde jag inte att jag skulle passera 25, men snart är jag trettio och kämpar man stenhårt så går det. Man måste inte orka alla dagar.
Rätt kontakter inom vården är A & O, lättare sagt än gjort. Men träffar man personer som ser ens svårigheter och verkligen vill hjälpa kommer man hur långt som helst.
Kämpa på även om det är tungt, det blir bättre. Och du kan mycket mer än du tror!
Kram
Sv: Hopplös?
Är du säker på att du har fått rätt diagnos? min syster gick feldiagnosticerad och följdaktligen felmedicinerad i 9 år. Nu äntligen är hon på rätt väg men hon har haft det tufft. Hon fick själv ta tag i det och träffade flera olika läkare för att hitta rätt. Idag jobbar hon lite med något som heter Hjärnkoll, vet själv inte riktigt vad det är.
Och även om du har rätt diagnos och får rätt medicin/hjälp så är det klart att det inte är kört! Det är aldrig försent, tar nog bara lite längre tid för vissa att hitta rätt.
Hoppas det går dig väl och du tillfrisknar!
Är du säker på att du har fått rätt diagnos? min syster gick feldiagnosticerad och följdaktligen felmedicinerad i 9 år. Nu äntligen är hon på rätt väg men hon har haft det tufft. Hon fick själv ta tag i det och träffade flera olika läkare för att hitta rätt. Idag jobbar hon lite med något som heter Hjärnkoll, vet själv inte riktigt vad det är.
Och även om du har rätt diagnos och får rätt medicin/hjälp så är det klart att det inte är kört! Det är aldrig försent, tar nog bara lite längre tid för vissa att hitta rätt.
Hoppas det går dig väl och du tillfrisknar!
Sv: Hopplös?
Absolut inte! Jag tror inte det finns hopplösa fall. Det jag undrar får du den hjälp du behöver? Eftersom du blir inlagd ofta menar jag? Har du varit med om nått trauma? Kanske borde du prata med någon utomstående om du inte redan gör det? Tar du några mediciner? Hjälper inte de?
Absolut inte! Jag tror inte det finns hopplösa fall. Det jag undrar får du den hjälp du behöver? Eftersom du blir inlagd ofta menar jag? Har du varit med om nått trauma? Kanske borde du prata med någon utomstående om du inte redan gör det? Tar du några mediciner? Hjälper inte de?
Sv: Hopplös?
Först och främst vill jag som alla andra säga ett nej, du är verkligen inte ett hopplöst fall! Jag har själv ett par diagnoser, dock i annan riktning och vet känslan, hur det kan kännas som att det finns inte mer än smärta i den här världen.
Jag undrar om du har någon individ (djur som människa) du värnar om innerligt? Ibland är det inte så lätt när någon ber en "kämpa, kämpa för dig själv", men det kan faktiskt oftast kännas fel, för man orkar inte kämpa för sig själv! Man behöver någon som drar det tunga lasset åt en, som förutser när saker och ting behöver göras. Jag tror att du mått bra av att kanske vistas bland hästar igen. Det är så helande med djurs närvaro, dessutom har du någon som är beroende och behöver dig - det kan faktiskt leda bort vissa hjärnspöken!
Finns det möjlighet för dig att bo hemma, men ha någon med dig 24/7? Någon som tar hand om dig, har koll på dig men ändå ser till att du försöker leva ett så normalt liv du bara kan?
Jag antar att du pratar med någon form av psykolog och har gjort en tid utan att du känner att det har gjort något för dig i rätt riktning? Det finns tyvärr så brutalt stor skillnader mellan psykologer att det är skrämmande, jag hade många olika men det var inte förrän två år sedan jag träffade en som faktiskt kunde vända mitt liv. Upplever att privata sitter på helt andra erfarenheter, men det kostar ju lite mer tyvärr. Däremot väldigt värt för att hjälpa sin hälsa.
Behöver du någon att prata med mer, så får du mer än gärna skicka ett PM till mig.
Stor kram till dig! Även om det inte känns så just nu, så kommer det börja vända en dag
Först och främst vill jag som alla andra säga ett nej, du är verkligen inte ett hopplöst fall! Jag har själv ett par diagnoser, dock i annan riktning och vet känslan, hur det kan kännas som att det finns inte mer än smärta i den här världen.
Jag undrar om du har någon individ (djur som människa) du värnar om innerligt? Ibland är det inte så lätt när någon ber en "kämpa, kämpa för dig själv", men det kan faktiskt oftast kännas fel, för man orkar inte kämpa för sig själv! Man behöver någon som drar det tunga lasset åt en, som förutser när saker och ting behöver göras. Jag tror att du mått bra av att kanske vistas bland hästar igen. Det är så helande med djurs närvaro, dessutom har du någon som är beroende och behöver dig - det kan faktiskt leda bort vissa hjärnspöken!
Finns det möjlighet för dig att bo hemma, men ha någon med dig 24/7? Någon som tar hand om dig, har koll på dig men ändå ser till att du försöker leva ett så normalt liv du bara kan?
Jag antar att du pratar med någon form av psykolog och har gjort en tid utan att du känner att det har gjort något för dig i rätt riktning? Det finns tyvärr så brutalt stor skillnader mellan psykologer att det är skrämmande, jag hade många olika men det var inte förrän två år sedan jag träffade en som faktiskt kunde vända mitt liv. Upplever att privata sitter på helt andra erfarenheter, men det kostar ju lite mer tyvärr. Däremot väldigt värt för att hjälpa sin hälsa.
Behöver du någon att prata med mer, så får du mer än gärna skicka ett PM till mig.
Stor kram till dig! Även om det inte känns så just nu, så kommer det börja vända en dag
Sv: Hopplös?
Nej. Du har det jobbigt men det är inte hopplöst. Haft kontakt med föreningen Shedo någon gång? Zebraforum? Rekommenderas annars. Det finns anledning att fortsätta kämpa, du kan få ett annat liv, en annan framtid.
Nej. Du har det jobbigt men det är inte hopplöst. Haft kontakt med föreningen Shedo någon gång? Zebraforum? Rekommenderas annars. Det finns anledning att fortsätta kämpa, du kan få ett annat liv, en annan framtid.
Miss Sixty
Trådstartare
Sv: Hopplös?
Tack alla för era uppmunrande inlägg
Jag har haft missbruk och ett förhållande där jag var med om övergrepp både av mitt ex och hans vänner.
Tack alla för era uppmunrande inlägg
Jag har haft missbruk och ett förhållande där jag var med om övergrepp både av mitt ex och hans vänner.
Miss Sixty
Trådstartare
Sv: Hopplös?
Jag bor på. Ett stödboende och har personal dygnet runt. Bott där i 3 år nu och innan DBTn gick jag till psykolog och en samtalskontakt. Efter 1 1/2 år i DBT så måste vi hitta något annat.
Jag bor på. Ett stödboende och har personal dygnet runt. Bott där i 3 år nu och innan DBTn gick jag till psykolog och en samtalskontakt. Efter 1 1/2 år i DBT så måste vi hitta något annat.
Sv: Hopplös?
*kl*
Har en klasskompis som har EMDR för sin PTSD, hon tycker den är guld o det är den som får henne på rätt håll. Sedan har hon också något som hon kallar "dissgruppen". Hon har PTSD plus något som kallas dissociativ. Vilket innebär att hon har olika delar (olika personer) i sig som styr olika saker.
*kl*
Har en klasskompis som har EMDR för sin PTSD, hon tycker den är guld o det är den som får henne på rätt håll. Sedan har hon också något som hon kallar "dissgruppen". Hon har PTSD plus något som kallas dissociativ. Vilket innebär att hon har olika delar (olika personer) i sig som styr olika saker.
Miss Sixty
Trådstartare
Sv: Hopplös?
Ingen alls tyvärr
Ingen alls tyvärr
Sv: Hopplös?
Men oj! hur kan det komma sig? Det är ju svårt att bli bättre utan behandling. Förstår att det känns hopplöst om du inte får rätt hjälp.
Men oj! hur kan det komma sig? Det är ju svårt att bli bättre utan behandling. Förstår att det känns hopplöst om du inte får rätt hjälp.
Sv: Hopplös?
Traumabehandling ingår men kommer i ett senare skede när det finns mer stabilitet. Utan stabilitet och färdighetsträning är det inte helt ovanligt att traumaexponeringen leder till självskadebeteende och ibland suicid.
Traumabehandling ingår men kommer i ett senare skede när det finns mer stabilitet. Utan stabilitet och färdighetsträning är det inte helt ovanligt att traumaexponeringen leder till självskadebeteende och ibland suicid.
Liknande trådar
Kropp & Själ
Jag har en vårta på ena fingret. Den sitter illa till och gör j*kligt ont till och från. Efter drygt 3 år har den fortfarande inte velat...
Senast: MissFideli
·
Relationer
Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet.
Jag måste...
Senast: lundsbo
·
Kropp & Själ
Jag har haft ont i hela kroppen i en veckas tid. Jag trodde först det berodde på att jag sov några dagar på soffan i början av förra...
Senast: Fibusen
·
Kropp & Själ
Jag har ungefär sedan nyår flera dagar i veckan känt att "något är på gång", som att jag håller på att bli sjuk men det inte bryter ut...
Senast: manda
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Skattesmäll för systrarna Ramel – måste betala 30 miljoner- Hästnyheter Antonia och Juliette Ramel har åkt på en skattesmäll. Staten kräver OS-ryttarna på 30 miljoner kronor efter att Skatteverket bedömt...
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 51
- Hästnyheter
-
"Hästen dömer ingen och det ska inte vi heller göra"
- Hästnyheter – Att hjälpa unga att må bra och att hjälpa vuxna att bemöta barn är en investering i framtiden. Det är fantastiskt fint att världen...
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 37
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Parfym- Kläder & Bli fin Klickade precis hem en Kayalis 'Yum Pistachio Gelato | 33'. Köpte ett doftprov efter att ha läst här och den luktade ju såååå gott 😍
- villhöver
- Svar: 76
- Visningar: 1 867
- Allmänt
Hästrelaterat
-
Allt känns jobbigt och behöver bolla med hästkunnig..- Hästmänniskan Missade det. Vet vård fanns kvar för oss när vi triangelmärkte, dock fick hon ju vissa restriktioner på den (som dom flesta bolag kan...
- liiinnea
- Svar: 14
- Visningar: 580
- Hästmänniska
