Sv: Hopplös?
Nej, nej och åter nej!
jag var iof några år yngre, när jag var totalt inlåst pga flertalet psykiska diagnoser, suicidförsök och alkoholmissbruk. hade 5 år tidigare varit inlagd för svårt självdestruktivt beteende + anorexi.
Flera olika psykologer sa rätt ut att jag aldrig skulle kunna "bli frisk" eller "bli utskriven". Svår ångestproblematik och socialfobi samt panikångets som tagit över leva livet. kunde inte lämna min lägenhet nykter. (gick gymnasiet).
jag hade lyckats hålla mig stabil mellan inläggningarna tack vare min häst. jag vill minnas att vi båda miste hästarna vi älskade samma år(?).
i vilket fall. jag gav upp.
och tillslut låstes in.
psykologer, läkare och lärare. dom sa alla jag inte hade en chans att komma ut och reda ut gymnasie/livet.
Jag fick tillslut en permission. tanken var jag skulle fota o lägga ut annons på unghästen jag hade kvar. (så jag kunde ge upp helt o lämna allt).
Men nej. det fanns en person som var den första som sett mig- en som sa att jag inte var hopplöst fall.
att livet skulle kunna bli värt att levas. att var jag stark nopg att överlevt hittils så skulle jag va stark nog att klara det.
Jag valde livet! jag valde att ändra och ta tag i allt jag kunde ändra, gick med på antabus då det var enda chansen att få bli utskriven.
härdade ut panikångestattacker, ångestattacker. köpte en kamera, började fota. satsade på unghästen jag hade kvar. gick ut gymnasiet med fulla betyg och hade direkt efter två jobb!! som jag klarade av! jag levde livet! (sen att bli kroniskt fysiskt sjuk ett år efter känns pissigt, men livet är inte rättvist och man kan bara göra dte bästa, acceptera det man inte kan förändra, förändra dte man kan)
Jag blev så frisk jag kunde. men jo jag vet att borderline o ptsd kanske är mer kroniskt och ja det låter så mycket lättare än det är, men det enda man kan göra är att lära sig leva med det, hitta strategier. Finns fler behandlingsmetoder att lära sig leva med "sjukdom" än dbt. be/begär att få testa något annat! Du är värd att få hjälp, inte bara hållas inlåst!
Vet inte vad jag ska skriva, vill bara ge dig en stor kram och viska att det blir bättre.
"När allt annat är förlorat finns dock alltid framtiden kvar"
"Hoppet återvänder om man bara inte ger upp"
jag tror, jag vill tro! att du kan få det bättre, att du kan få ett liv värt att levas, vist det lär inte vara enkelt, men jag tror ändå du kan finna en mening. en balans. antingen ha psyk som "trygghetsplats" när det blir förjobbigt, eller annan hjälp? stödboende? eller vän/anhörig, väns föräldrer. någon som finns där när det blir försvart.
Men hopplöst fall? Nej!
vet ej vad du vill höra... (jag tänke riaf inte skriva "ja") men om det hjälper kan jag nämna att jag har en vänb, som inte bara var inlåst på de hårdaste psykenheterna utan psykanstalter mm. mkt svår posttraumatisk stressyndrom, + andra diagnoser + hjärnskadad av misshandel i fosterfamilj + fysiska o nervskador av samma. han hölls inlåst flera år. Idag, ja han har kvar diagnos, men den märks inte och han mår enligt sigsjälv bra! han njuter av livet, nya vänner och att ta tag i o läsa igen gymnasiet!
*kram och lycka till*