Jag var ärligt talat inte alls särskilt upplagd för någon ridlektion, även om det skulle vara hopplektion. Jag hade varit uppe sen 4:45 på morgonen då jag skjutsat iväg min man som skulle resa bort, jobbat heldag, tagit hand om hund mat hus och var dessutom galet pantat trött hela dagen. Att jag hade sovit middag en liten stund hade inte hjälpt särskilt mycket.
När jag hade kommit hem från jobbet så hade det varit en sädesärla som hoppade nästan ända fram till mig, hoppade runt i min närhet och var väldigt pockande. Nästan som om den ville mig något. Söt, tänkte jag. I bilen på väg till stallet funderade jag över vilka hästar jag skulle vilja hoppa, och var lite nyfiken på vem jag skulle få sitta på den här gången. När jag skulle svänga upp på parkeringsplatsen vid stallet flög det fram en sädesärla och satte sig demonstrativt mitt framför bilen. Sädesärlan igen! Väldigt vad dom var på mig idag. Och då kunde jag förstås inte låta bli, utan var tvungen att slå upp vilket budskap sädesärlan sägs vilja komma med enligt boken djurens språk.
Och sädesärlans budskap är: ”Våga prova”.
Modet sjönk på mig som en tegelsten. Jag insåg genast vilket hästnamn det skulle stå på mig när jag kom in i stallet. Det kunde bara innebära en enda häst, den enda häst av ridskolans 30 som jag tycker är riktigt obehaglig, den enda häst jag är beredd att hoppa över en ridlektion för. Golden.
Jag gick med tveksamma steg in i stallet, och kunde bara konstatera att det stämde – visst stod det Golden på mig.
Jag var mer än lovligt tveksam, men tänkte på sädesärlorna som tjatat på mig under dagen: ”Våga prova”. OK, skulle vara för sädesärlornas skull då...
Drog ut in i det längsta på att göra iordning hästen, tänkte att jag kliver in några minuter innan lektionen börjar och bara slänger på grejerna, för det är alltid världskrig inne i Goldens box. Han hatar ju allt och alla, vilket han är tydlig med. Det är verkligen nånting med personkemin med den där hästen som gör att jag får fysiskt ont i magen. Han är verkligen enormt obehaglig. Det finns andra hästar som är lite suriga och inte är allt för förtjusta i att bli iordninggjorda, men dom ger mig inte alls samma obehag.
Uppe på Goldens rygg så vågar jag normalt sett inte ta i honom och inte använda skänkeln. Jag har kommit fram till att ju mindre jag gör på ryggen på honom, desto större är sannolikheten att han inte startar en fight. Men han såg att det var hinder framme och kändes inte lika explosivt förbannad som när jag ridit honom på dressyrlektion, så jag provade att ta en försiktig kontakt med tyglarna, och det funkade faktiskt utan att han blev allt för ilsken. När vi tog tyglarna i början på lektionen var min enda tanke att ”måtte denna timma gå fort! jag längtar tills den är slut...” Mitt enda mål var att sitta stilla på ryggen på honom och bara åka med en timme.
Jag har sett Golden på hopplektioner tidigare, och vad jag kunde påminna mig så har han inte varit lika bråkig då, utan faktiskt hoppat med till och med god fart. Hoppning är väl egentligen det som är Goldens grej, om man nu kan påstå att det är nånting i världen som är det... Men när vi började hoppa så fanns det ingen fart i Golden. Visst, han tog sig över hindrena, men mycket mer var det inte, och han blev irriterad på mig när jag försiktigt försökte driva på. Ridläraren sa dock att ”han brukar komma igång”, och sakta allt eftersom vi hade hoppat fler och fler språng så kom det upp lite mer energi i hästen, och han tog för sig i galoppsprången. Men det var en konstig energi. Inte alls som jag är van vid, att hästarna får bjudning och ligger på. Det kändes inte som om det fanns någon ”äkta” bjudning i honom, utan mer som att han har lärt sig att det ska gå lite fortare när man hoppar och så gjorde han det. Det fanns fortfarande ingenting för mig att fånga upp och han accepterade fortfarande inte mina hjälper mer än nödvändigt. Han tillät mig t.ex. inte att rida med kort tygel medans vi väntade på vår tur att hoppa, även om det gick med en bra ström så vi behövde inte alls vänta länge mellan hoppgångerna. Men lång tygel skulle det vara, annars tvärnitade han hotfullt med öronen strukna bakåt.
Ska jag säga nånting positivt så var det faktiskt trevliga språng och själva hoppningen gick bra, när han väl fått upp ångan. Övningen var att vända upp på medellinjen, hoppa några språng, och sedan styra mot antingen höger eller vänster efter de första hindrena för att fortsätta på nästa hinder. Till höger skulle vi gå på fyra galoppsprång och till vänster skulle vi gå på tre språng mot nästa hinder. Eftersom vi körde lite blandat höger-vänster så gällde det att vara tydlig mot hästen redan över sista medellinjehindret vilken riktning man skulle åt sedan, för att få in rätt antal galoppsprång. Och det gick bra på Golden, vi satte övningen utan problem.
Men lektionen tog slut tillslut, och jag tänkte att jag borde känna mig stolt över att ha klarat av en timme på en häst jag är skraj för, och jag borde känna mig glad över att ha fått hoppa bra språng. Men det kändes inte alls så. Känslan i mig var mest att det hela kändes meningslöst. Jag vill inte sitta på Golden, han fyller hela mig med obehagskänslor som tar över allt annat, punkt.
När jag hade kommit hem från jobbet så hade det varit en sädesärla som hoppade nästan ända fram till mig, hoppade runt i min närhet och var väldigt pockande. Nästan som om den ville mig något. Söt, tänkte jag. I bilen på väg till stallet funderade jag över vilka hästar jag skulle vilja hoppa, och var lite nyfiken på vem jag skulle få sitta på den här gången. När jag skulle svänga upp på parkeringsplatsen vid stallet flög det fram en sädesärla och satte sig demonstrativt mitt framför bilen. Sädesärlan igen! Väldigt vad dom var på mig idag. Och då kunde jag förstås inte låta bli, utan var tvungen att slå upp vilket budskap sädesärlan sägs vilja komma med enligt boken djurens språk.
Och sädesärlans budskap är: ”Våga prova”.
Modet sjönk på mig som en tegelsten. Jag insåg genast vilket hästnamn det skulle stå på mig när jag kom in i stallet. Det kunde bara innebära en enda häst, den enda häst av ridskolans 30 som jag tycker är riktigt obehaglig, den enda häst jag är beredd att hoppa över en ridlektion för. Golden.
Jag gick med tveksamma steg in i stallet, och kunde bara konstatera att det stämde – visst stod det Golden på mig.
Jag var mer än lovligt tveksam, men tänkte på sädesärlorna som tjatat på mig under dagen: ”Våga prova”. OK, skulle vara för sädesärlornas skull då...
Drog ut in i det längsta på att göra iordning hästen, tänkte att jag kliver in några minuter innan lektionen börjar och bara slänger på grejerna, för det är alltid världskrig inne i Goldens box. Han hatar ju allt och alla, vilket han är tydlig med. Det är verkligen nånting med personkemin med den där hästen som gör att jag får fysiskt ont i magen. Han är verkligen enormt obehaglig. Det finns andra hästar som är lite suriga och inte är allt för förtjusta i att bli iordninggjorda, men dom ger mig inte alls samma obehag.
Uppe på Goldens rygg så vågar jag normalt sett inte ta i honom och inte använda skänkeln. Jag har kommit fram till att ju mindre jag gör på ryggen på honom, desto större är sannolikheten att han inte startar en fight. Men han såg att det var hinder framme och kändes inte lika explosivt förbannad som när jag ridit honom på dressyrlektion, så jag provade att ta en försiktig kontakt med tyglarna, och det funkade faktiskt utan att han blev allt för ilsken. När vi tog tyglarna i början på lektionen var min enda tanke att ”måtte denna timma gå fort! jag längtar tills den är slut...” Mitt enda mål var att sitta stilla på ryggen på honom och bara åka med en timme.
Jag har sett Golden på hopplektioner tidigare, och vad jag kunde påminna mig så har han inte varit lika bråkig då, utan faktiskt hoppat med till och med god fart. Hoppning är väl egentligen det som är Goldens grej, om man nu kan påstå att det är nånting i världen som är det... Men när vi började hoppa så fanns det ingen fart i Golden. Visst, han tog sig över hindrena, men mycket mer var det inte, och han blev irriterad på mig när jag försiktigt försökte driva på. Ridläraren sa dock att ”han brukar komma igång”, och sakta allt eftersom vi hade hoppat fler och fler språng så kom det upp lite mer energi i hästen, och han tog för sig i galoppsprången. Men det var en konstig energi. Inte alls som jag är van vid, att hästarna får bjudning och ligger på. Det kändes inte som om det fanns någon ”äkta” bjudning i honom, utan mer som att han har lärt sig att det ska gå lite fortare när man hoppar och så gjorde han det. Det fanns fortfarande ingenting för mig att fånga upp och han accepterade fortfarande inte mina hjälper mer än nödvändigt. Han tillät mig t.ex. inte att rida med kort tygel medans vi väntade på vår tur att hoppa, även om det gick med en bra ström så vi behövde inte alls vänta länge mellan hoppgångerna. Men lång tygel skulle det vara, annars tvärnitade han hotfullt med öronen strukna bakåt.
Ska jag säga nånting positivt så var det faktiskt trevliga språng och själva hoppningen gick bra, när han väl fått upp ångan. Övningen var att vända upp på medellinjen, hoppa några språng, och sedan styra mot antingen höger eller vänster efter de första hindrena för att fortsätta på nästa hinder. Till höger skulle vi gå på fyra galoppsprång och till vänster skulle vi gå på tre språng mot nästa hinder. Eftersom vi körde lite blandat höger-vänster så gällde det att vara tydlig mot hästen redan över sista medellinjehindret vilken riktning man skulle åt sedan, för att få in rätt antal galoppsprång. Och det gick bra på Golden, vi satte övningen utan problem.
Men lektionen tog slut tillslut, och jag tänkte att jag borde känna mig stolt över att ha klarat av en timme på en häst jag är skraj för, och jag borde känna mig glad över att ha fått hoppa bra språng. Men det kändes inte alls så. Känslan i mig var mest att det hela kändes meningslöst. Jag vill inte sitta på Golden, han fyller hela mig med obehagskänslor som tar över allt annat, punkt.
