Sv: Hoppas det hamnar rätt
T.Alsterfeldt skrev:
beror på funktionshindret.
mina
är lyhörda,mycket framåt,extremt lätta för hjälperna,tänker själva,tar ansvar,kan sina arbetsuppgifter,har lärt sig att behärska flyktbeteendet o invänta min order osv
oftats krävs mycketmycket mer av en bra HK häst än en vanölig häst,och arbetet är svårare p å ett sätt,men kanske lättar epå ett annat då vi inet kan dra,sparka o slå lika effektivt som vnliga ryttare
vi som ridre på lite högre gra dmåste lär aoss kommunikation.
Thina
- Framåt - Jodå... det är hon...
- Lätt för hjälperna - Jodå... det är hon
- Tänker själv - Oja... det gör hon...
- Tar ansvar - Jo, det GÖR hon faktiskt...
- Kan sina arbetsuppgifter - Jajamensan!
- Har lärt sig att behärska flyktbeteendet - Harkel... nej, där får hon underkänt...
- Inväntar mina order - Jodå, det kan hon visst det!
Hmm... jag har nog egentligen en ganska exemplarisk handikapphäst. Om jag sen hade lite snabbare reflexer och bättre koordination, så skulle vi vara perfekta.
I torsdags (CillaW, glömde det... DU måste blunda nu!!!) var Tima o jag ute i skogen med hennes pojkvän med ryttare.
Lilla jag är riktigt tuff nu för tiden, så det var en hel del trav och galopp, både före och efter pojkvännen utan att Tima hetsade upp sig. I god tid före en skogsglänta tog jag kontakt efter en galopp och saktade av till trav, eftersom jag vet att Tima har en viss förkärlek att skygga just där. Men jag var millimetern för sen...
I ultrarapid gled jag nerför höger sida på Tima, som hade hoppat upp i luften och två meter åt sidan, men stod fastgjuten i backen. Jag höll kvar i tygeln och klappade i högra höften. Kompisen höll andan i två minuter innan han vågade fråga hur det gått. Men jag tjoade högt och ljudligt att det var HELT OK med mig. Jag reste på mig, dammade av mig och letade efter något att hoppa upp på. Men kompisen tyckte att jag skulle gå en bit o känna efter, så OK då.
Jag gick väl tjugofem meter tills jag hittade en grässlänt, där kompisen puttade upp Tima jämsides med, så jag kunde gå upp i slänten. Det var bara det att Tima följde med upp i slänten tre gånger. Så vi gav upp och gick ungefär femtio meter till, tills vi hittade en timmertrave. Vilken normal häst ställer sig snällt som ett ljus bredvid en timmertrave när den nyss har skyggat för ett osynligt monster? Ja... Tima i alla fall, så det var bara att kravla upp. Vi skrittade ungefär en km till upp i skogen innan vi vände. Skritten var INTE bekväm, så vi provade att trava på vägen hem och det gick bättre.
Dagen därpå, var jag uppe och red igen utan men. Så förutom att jag är stel som ett kassaskåp på marken just nu och har värk när jag böjer mig framåt och vid vissa vridmoment, så är jag fit for fight.
ANDRA avramlingen sedan jag köpte Tima och lovade neurokirurgen som skruvade ihop mig efter att jag krossade en nackkota, att inte ramla av nån gång...