Aviello
Trådstartare
Det här är lite specifikt, men jag känner att det inte skadar att fråga här på Bukes ändå...
Sonen är inne på sitt andra år för att utbilda sig till spelutvecklare men känner att han verkligen inte passar in och att det inte fungerar. Han gick spelutveckling/teknisk i gymnasiet och går nu hos Playground hos Sony Playstation och utbildar sig vidare, jättekul tycker vi. Men, han klarar inte riktigt av kraven på att alltid ligga steget före, att vara så extremt kreativ och presterande och har sen årsskiftet mått skit rent ut sagt så han behöver en paus.
Jag tänker dels på CSN, vad som händer där (det är en YH-utbildning) och sen hur det annars ska bli. De ska ut på praktik nu i november till skolavslutning i juni, det kan vara det som avskräcker, jag vet inte riktigt, men han har mått dåligt länge.
Jag känner mig så maktlös som mamma, vad kan jag hjälpa honom med? Hur stöttar jag bäst?
Jag har ju själv dels hoppat av ett par (visserligen) gymnasielinjer så jag vet hur det känns och jag har bränt ut mig senare så den biten känner jag igen, men jag är ju inte sonen, han har sina egna känslor.
Allt går att lösa, det fixar vi, men jag vill kunna vara ett så bra stöd som möjligt för honom just nu. Har ni några kloka tankar?
Jag har kontaktat skolan, mailat, men inte fått svar ännu. Bad om råd där med, han är ju myndig (20) så han måste styra själv, jag vill bara finnas där på bästa vis och kanske ha några bra tips.
Sonen är inne på sitt andra år för att utbilda sig till spelutvecklare men känner att han verkligen inte passar in och att det inte fungerar. Han gick spelutveckling/teknisk i gymnasiet och går nu hos Playground hos Sony Playstation och utbildar sig vidare, jättekul tycker vi. Men, han klarar inte riktigt av kraven på att alltid ligga steget före, att vara så extremt kreativ och presterande och har sen årsskiftet mått skit rent ut sagt så han behöver en paus.
Jag tänker dels på CSN, vad som händer där (det är en YH-utbildning) och sen hur det annars ska bli. De ska ut på praktik nu i november till skolavslutning i juni, det kan vara det som avskräcker, jag vet inte riktigt, men han har mått dåligt länge.
Jag känner mig så maktlös som mamma, vad kan jag hjälpa honom med? Hur stöttar jag bäst?
Jag har ju själv dels hoppat av ett par (visserligen) gymnasielinjer så jag vet hur det känns och jag har bränt ut mig senare så den biten känner jag igen, men jag är ju inte sonen, han har sina egna känslor.
Allt går att lösa, det fixar vi, men jag vill kunna vara ett så bra stöd som möjligt för honom just nu. Har ni några kloka tankar?
Jag har kontaktat skolan, mailat, men inte fått svar ännu. Bad om råd där med, han är ju myndig (20) så han måste styra själv, jag vill bara finnas där på bästa vis och kanske ha några bra tips.