- Svar: 3
- Visningar: 645
Jag tänker för mycket. Jag analyserar och överanalyserar. Jag vill definiera saker, sätta etiketter, sätta saker i olika sammanhang, stämpla dem som rätt eller fel. Jag funderar över normer och om man kan bryta dem. Jag vill kunna förutsäga saker. Jag drar slutsatser från den tillgängliga information jag har och tänker sedan ut det bästa sättet att agera på för att få det resultat jag vill ha. Och så är jag trygghetsnarkoman.
Många av frågorna uppstår i sociala sammanhang. I grund och botten är det en rädsla för att inte bli accepterad, att vara fel på något sätt och bli utesluten. Man ska inte vara klängig och behövande, inte snacka skit, vara glad och positiv, säga rätt saker, vara omtänksam o.s.v. i all oändlighet. Och jag känner panik inför att kanske göra fel.
Alla de här tankarna kring detta tar nog avsevärd energi. Men jag kan inte stänga av. Och jag kan inte ändra dem heller.
Ibland tänker jag att jag borde lämna både jobb och hus och bara dra, kanske sätta mig ensam på någon bergstopp och meditera där i resten av mitt liv. Jag känner mig så felskruvad att det känns helt hopplöst.
Många av frågorna uppstår i sociala sammanhang. I grund och botten är det en rädsla för att inte bli accepterad, att vara fel på något sätt och bli utesluten. Man ska inte vara klängig och behövande, inte snacka skit, vara glad och positiv, säga rätt saker, vara omtänksam o.s.v. i all oändlighet. Och jag känner panik inför att kanske göra fel.
Alla de här tankarna kring detta tar nog avsevärd energi. Men jag kan inte stänga av. Och jag kan inte ändra dem heller.
Ibland tänker jag att jag borde lämna både jobb och hus och bara dra, kanske sätta mig ensam på någon bergstopp och meditera där i resten av mitt liv. Jag känner mig så felskruvad att det känns helt hopplöst.
