Hjälp, förtvivlad!

[Mathilda]

Jag har ett 12-årigt sto med ganska mycket humör och nerv i (hälften fullblod). Hon är en tuff individ som ibland kan göra lite idiotgrejer när hon blir pressad. Jag har haft henne i 2,5 år och allt funkar bättre och bättre både i hantering och ridning. Hon är en väldigt snäll häst som försöker vara tillags men när det inte passar så blir hon helt omöjlig, nästan farlig ibland.

Nu har det dykt upp ett problem där detta ställs på sin spets nämligen lastningen. Det har inte varit några problem förut, jag åker transport ett par ggr i veckan med henne, jag har åkt o lastat henne själv, helt utan problem och så en kväll i höstas så skulle hon bara inte gå upp. Jag fick verkligen inte upp henne, hon ställer framfötterna på rampen o reser sig ut från transporten på ena sidan (jag står ju inne i transporten och hon reser sig o kastar sig utanför transporten så det är nästan omöjligt att dra ner henne). När jag går mot rampen så trycker hon ut bogen o lägger huvet åt andra hållet så jag åker nästan som en vante med henne (jag är 1,80 cm lång) så ibland kan jag inte få henne att gå rakt på rampen ens. När jag får problem så blir hon helt omöjlig att prata med, hon liksom blockerar sig o lyssnar varken på tillrättavisningar eller smicker. När jag åker med andra hästar är det inga problem, då går hon rakt upp.
Jag har testat med repgrimma-funkar inte, hon reser sig ändå. Det är dock en billig repgrimma köpt i en vanlig hästaffär (är det skillnad på repgrimmor och repgrimmor?)
Detta är ju egentligen inget lastproblem utan en fråga om förtroende och respekt men det blir ju ett stort problem i samband med lastningen, andra situationer kan jag undvika tex att hon aldrig ska vara sist ut i hagen (då blir hon inte rolig) eller att jag hoppar av och leder när vi ska rida förbi kor.
Jag har hållt på med hästar hela mitt liv och aldrig haft en svårlastad eller "tokig" häst innan. Jag tränar och tävlar mycket och hon fungerar bara bättre och bättre i ridningen, där löser vi knutar hela tiden.
Hoppas att nån kan hjälpa mig med detta, vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet att hon har styrt och ställt en del med tidigare ägare och det är väll det jag får betala för nu.

 

[Alexandra_W]

Sv: Hjälp, förtvivlad!

Du ska börja jobba med det UTANFÖR transportsituationen. Genom att just skapa situationer där du vet att hon inte kommer att tycka det är så himla kul. T ex att ta ut henne sist etc, du kanske kan börja med att ta ut henne näst sist eller liknande, så det blir 'lagom' nivå på situationen.

Dvs jobba med förtroende och lydnad tills det sitter i alla andra situationer än lastning innan du försöker dig på det igen.

Sen ang lastningen så dela upp det i smågrejer. Dag 1 är målet att hons ka stå lugnt utanför transporten och titta på den. När hon gör det är det bra och ni lägger ner oavsett omd et tar tre sekunder eller tre timmar att nå dit. Sen efter ett tag är målet en hov på rampen etc.

Lycka till!

 

[Mathilda]

Sv: Hjälp, förtvivlad!

Låter bra det du säger, det svåra är bara att detta är ju en mycket hanterbar o trevlig häst egentligen men när det blir fel så blir det väldigt fel. Jag har ju inga problem att få henne att stå lungt vid transporten eller att få henne att ställa framfötterna på rampen, kräver jag dock lite mer så reser hon sig, det finns liksom inget mellanting. Gå ut i hagen är ju en baggis, behöver knappt hålla i grimskaftet på henne i vanliga fall, men om kompisarna redan har gått ut så går man på bakbenen och kastar sig åt alla håll (hon sparkade ner min stackars mamma så). Hon tycker att det är urkul att hoppa, aldrig tittig och hoppar allt tills vi la fram en vattenmatta, hon blev som galen och slängde sig nästan över några som stod i närheten, hon skulle verkligen inte hoppa över den (fick dock över henne till slut).

 

[asmodeus]

Sv: Hjälp, förtvivlad!

(nu blir jag väl utskälld igen men..)

Men detta är mitt råd ifråga om ridningen: Kliv aldrig av hästen och led den förbi någonting. Vänd aldrig tillbaka heller. Man får såna helvetes problem utav detta. Ta hellre hjälp av en person från marken som leder den, men sitt aldrig av själv. Jag personligen dör hellre än att jag kliver av. (Men det är iofs jag det *crazy*)

Resterande frågor om lastningen lämnar jag åt övrig grupp. Det finns många långa diskussioner på gång om det just nu. Läs gärna under andras liknande problem under Hästhantering. //Helena

 

[kicki71]

Sv: Hjälp, förtvivlad!

Jag däremot gör precis tvärtom, kommer det nått som jag inte kan lösa från hästryggen så kliver jag av, vi passerar och jag sitter upp igen. Det har funkat aldeles utmärkt med mina hästar och har då inte gett mig några problem. I regel följer dom en bättre från marken, och istället för att ta en konflikt på hästryggen, så gör jag som jag sa tidigare, och det brukar funka bra. På så sätt slipper jag "bråka" och får ett bättre förtroende mellan mig och hästen.

 

[asmodeus]

Sv: Hjälp, förtvivlad!

Jag däremot gör precis tvärtom, kommer det nått som jag inte kan lösa från hästryggen så kliver jag av, vi passerar och jag sitter upp igen. Det har funkat aldeles utmärkt med mina hästar och har då inte gett mig några problem. I regel följer dom en bättre från marken, och istället för att ta en konflikt på hästryggen, så gör jag som jag sa tidigare, och det brukar funka bra. På så sätt slipper jag "bråka" och får ett bättre förtroende mellan mig och hästen.

För mig är det som sagt tvärtomt. Alltså om jag skulle kliva av för att de inte vill gå förbi någonting, så blir det snart också problem från marken. Jag skriver lite mer: Mina hästar får väldigt mkt beröm får "små" saker. Oftast om det kommer en en ny häst så blir den helt förvånad att den får beröm för petitesser. Observera att jag INTE menar att jag stoppar i dem socker, utan jag använder rösten och smkeningar, lätta klappar.. Hästar älskar att få beröm och detta är bra att ha i nedanstående situation:

Jag har en mkt speciellt valack som gjort så här i halva sitt liv, med tidigare ägare och mig i början. Han tvärnitade, vägrade gå, och om man vände honom tillbaka så blev han riktigt flygförbannad. Riktigt arg. Han slängde sig åt alla håll, reste sig och backade. Tidigare ägarinna fick aldrig någon ordning på honom, trots att hon pluggade till ridlärare på strömsholm. Det är en högt utbildad häst, men stenhård i psyket. Han hade fått sin vilja fram i hela sitt liv (och hingst till sju), så han var både en diva och en riktig bit att få bukt med. Han gick över folk om han tröttnade, ja du vet.

Att slåss med varandra fungerade naturligtvis inte. Utan det var den där "brott och staff" metoden som funkade, om stack bakåt eller åt sidan blev det ett kraftigt NEJ och så försöka vända på honom igen, Tog han så mkt som ett uns steg framåt så fick han ooootroligt mkt beröm. (Man bör försöka sitt eget huvud kallt och fokucera på dit man vill..)

Nu på senare år när jag rider honom och han får syn på något farligt, så travar han mot det, och förbi det läskiga, och sen bockar han av glädje och får massor av beröm efteråt, en sockerbit i de fall det varit "ordentligt läskigt". Jag kan tillägga att han "går fot" med mig om vi är ute och går, oavsett om det är i ridhus eller ute och jag behöver inte hålla i honom. Lastningen behöver jag inte nämna, han går in fortare än luckan fälls ner ungefär.

Jag har varken tillgång till vare sig ridhus eller paddock utan rider ut mestadels, (rider dressyr) och jag kan inte på att hoppa av stup i kvarten för att det råkar finnas något läskigt efter vägen hela tiden. Jag skulle aldrig få något arbete gjort. Min häst måste lita på mig som hans människa att jag inte kommer att leda honom i fördärvet..

Jag säger inte att jag har en universalmetod, men det har fungerat med de jag haft som gjort så här i början. För det blir ju faktiskt en "lämplig" paus för de hästar som sätter detta i system. När helst man inte har lust längre så hoppar ryttaren av, arbetet upphör och hästen behöver inte gå närmast faran. (här kommer vi in på ämnet ledarhäst skickar den svagare in in faran för att se om det är ok.)

Detta är som sagt ett råd, inte någon form av påhopp. Var och en gör som de vill med sin hobby. Men du säger att: hästen får bättre förtroende för dig när du hoppar av och ni slipper bråka ?

Men du kan ju inte lasta henne ? Eller gå med henne sist ut i hagen ? Jag tycker som att det fattas förtroende och respekt här i vilket fall, oavsett om du hoppar av eller inte när du rider. Fundera iaf på saken.

MVH Helena

 

[Mathilda]

Sv: Hjälp, förtvivlad!

Tack för ett bra svar. Verkar som att du har blandat ihop Kiki71:s inlägg och mitt men...
Jag håller med dig, lät kanske som jag hoppar av stup i kvarten när jag rider men det gör jag absolut inte, korna var bara ett exempel där jag kan få problem, hästen som jag beskriver är inte tittig och går fram nästan överallt och jag hoppar verkligen inte av så fort det blir lite jobbigt. Problemet är bara att när hon har bestämt sig för att hon inte verkligen inte vill så kan det bli väldigt farligt och som sagt ridningen är inget problem. Jag har helt enkelt svårt att få kontakt med henne när hon sätter sig på tvären. Andra hästar behåller sig ofta ganska sansade även om dom sätter sig emot.

 

[Claudia2]

Sv: Hjälp, förtvivlad!

Hej
Testa att backa henne när hon inte vill gå på. Testa även att leda henne på en volt framför transporten, om hon inte vill gå in volta igen.
Då lär hon sig att det är bättre att gå in annars så blir det jobbigare.
Lycka till.

 

[asmodeus]

Sv: Hjälp, förtvivlad!

Tack för ett bra svar. Verkar som att du har blandat ihop Kiki71:s inlägg och mitt men...

Jo, det gjorde jag visst.. Sorry. Det här inlägget handlar inte om lastnngen eller ridningen..

Jag tror att din häst är lite lika min gamla räv, beträffande det hårda psyket. Han blir väldigt arg upprörd, het och vildsint så fort något inte passar, istället för att bli envis, istadig och frysa fast som en del andra gör.

Det tog mig många år att komma på alternativa lösningar för att få honom att anförtro sig helt åt mig. Det gick inte att vika en mm på saker man väl bestämt, han är som en hingst.

Nu på äldre dagar har vi vissa överenskommelser han och jag. Jag behöver inte vara lika "dominant", och han vet också vad som är acceptabelt att göra och inte. Han är rätt rolig för om det kommer någon ny häst till stallet så visar han denne tydligt att detta "gillar vi inte här". Han gör mkt av jobbet med en ny häst åt mig. Förstår du ?

Lycka till hursomhelst. Det är iaf roligare om de har mkt personliget än ingen alls.

MVH Helena

 

[kicki71]

Sv: Hjälp, förtvivlad!

Hej, måste bara tillägga att jag tror att du blandat ihop svaren på två stycken. Jag har absolut inga som helst problem att lasta min häst, ej heller att leda henne ensam från hagen, utan det var nått som Mathilda berättade.
Min häst funkar väl i mångt och mycket lite som din. Köpte henne enbart på att hon hade så fina gångarter. Anledningen till att hon såldes, var att hon ansåg oridbar och detta av instruktörer med "Flyinge utbildning".
När jag började rida henne så var det inte frågan om, att man åkte av utan snarare om när, och hur många gånger, och kunde man överleva....
Stryk hade man försökt med och det funkade inte. All sorts våld gjorde bara att hon totalt blockerade sig. Man hade kunnat stå där och slå henne i strimlor utan att det bekom henne. Hon befann sig i en annan värld....
Men med min metod, att kliva av i stället för konflikt, har hon fått ett enormt förtoende och jag rider/kör henne var som helst nästan. Hon litar på mig och kommer det nått farligt så accepterar hon att jag ber henne passera(om än på tårna ibland).
Hon är idag en fullt ridbar häst, som har debuterat LA dressyr och är påväg mot MSV. Tidigare ägare är mycket imponerade, men det har inte varit en dans på rosor, men det är det nu.....

 

[asmodeus]

Sv: Hjälp, förtvivlad!

Hej, måste bara tillägga att jag tror att du blandat ihop svaren på två stycken.

Hej Kicki71 ! Ja, jag gjorde ju det i första inlägget. Men båda inläggen var menade till Mathilda.

Ja, det är olika hur det löser sig, bara att det GÖR det och båda parter känner sig nöjda och glada. Nu skriver jag mest för att jag är pratsjuk, för nu är jag lite borta från originaltråden men jag kan inte låta bli.

Jag personligen kan inte vara annat än "storbossen". Jag är helt enkelt alldeles för envis,till och med grönjävligare än min mkt ranghöga superhäst. Jag kan inte ge upp.

Jag är däremot bara hans boss under tiden han spenderar med mig. Vad han gör med sina hästar har jag inte med att göra. Jag är ju ingen häst men han brukar ju oftast se till att de gör som jag vill ändå lustigt nog.

Våld använder jag ogärna och sällan. Jag avskyr alla former av tekniska hjälpmedel för att "tukta" en häst, och dessa skulle jag aldrig tillgripa. MEN, om en häst försöker bita mig så får den en smäll på näbben rakt av, sen är det bra med det. Gör den mot förmodan om det så blir det En riktig knytnäve. Jag skulle reagera lika om en människa skulle slå mig. Jag skulle slå tillbaka för att skydda mig själv. Men jag tycker INTE om att bruka våld !!!

Och i min "ringrävs fall" fungerar bara ren och skär överlistning. Han är fasiken överintelligent. Om man slår honom i en pressad situation som Kickis och Mathildas hästar så får han ett vansinnesutbrott och han mejar ner dig helt enkelt. De kan inte ha varit snälla på honom där på Strömsholm. I början när jag nyss fått honom och red honom på träningar och tränaren föreslog ett spö för korrigering blev han helt överstressad. Om man släppte det så lugnade han ner sig.

Många nätter har man legat sömnlös och grubblat över hur man kan lösa ett problem på alternativa sätt.. För att avdramatisera spöet, så använde jag faktiskt en sopkvast i början som han älskar att leka med och gjorde en övning att han skulle lyfta benet mot den, och detta var ju något han tyckte var kul så med ett röstkommando så kunde jag senare byta ut sopen mot ett spö med hjälp av kommandot och uppmuntande ord. Idag är han inte ett dugg rädd för en pisk. Det är helt avdramatiserat och jag kan rida som vanligt med det under tex en träning som hjälpmedel utan att han blir som ett trumskinn..

Om en häst blir rädd för något i omgivningen försöker jag koncentrera mig på hur jag själv beter mig. Är jag själv rädd ? Om jag inte är det så försöker jag tänka mig själv som en stor lårkotlett som ligger över sadeln. Intalar mig att jag aldrig får åka av för då dör jag. (ganska extremt jag vet )Jag tar ett djupt andetag, slappnar av. Hjärnan virar jag is runt. Jag pratar med hästen hela tiden, (nej, jaaaa, braaaaa, good boy osv..) Försöker ignorera skutt och hopp utan bara föreslå framåt för att det är en mycket bättre idé från "storbossen".

Den här "röd gris" effekten kommer säkert att ta död på mig någon dag. men peppar peppar ta i trä så har jag hittills inte blivit skadad av någon häst vare sig hingst eller sto fast jag haft ett tjog med av alla sorter. Jag har en väldig respekt för en häst, men jag kräver den tillbaka också.

 

[yven]

Sv: Hjälp, förtvivlad!

vår är fortfarande en ung häst....och från marken kan jag få honom att gå var som helst, helt lugn ca 1m bakom mig.
Jag har sagt till töserna som rider honom att om han är rädd eller svår så kliv av det är inget nederlag , så får man kliva på efter en liten stund , men vi får honom alltid dit vi vill.

Så kom indikationer från tjejerna att han börjat stanna och backa när det inte passade honom , skit , funkade inte min metod då?
jodå , han bara vill testa lite , om vi tänker fram och driver fram så går han också fram.


Han litar på oss men det har hänt att det blivit för spännande/skrämmande för hans unga intelligenta huvud , är han rädd, kliver vi av, är han tjurig får han gå fram.

Förhoppningsvis fortsätter dnna utveckling i samma lugna och harmoniska stil.

När jag började rida så smiskade man hästar som inte gjorde som man ville oavsett vad .(gamla militärer med kronans hästar)
Så jag vill ibland ta till tvång om dom är dumma......

Så när våran plötsligt kom på att han skulle inte längre gå rakt in i transporten utan det skulle ta minst30-40 min fick jag nog

jag bara halade in honom helt lungt utan ett enda hårt ord eller smisk så då var också det problemet borta.

Annars rekomenderas att skicka hästen in (NH) och då finns speciella övningar som man börjar med för att sen använda sig av transporten.Kolla NH sidorna , inte så dumt .
Och det är skillnad på repgrimmor och repgrimmor

 

[Mathilda]

Sv: Hjälp, förtvivlad!

Tack för alla bra svar, känns bättre när man får höra andras efarenheter och lösningar. Jag tycker också att det verkar som att Asmodeus häst och min häst verkar väldigt lika. Asmodeus, tycker du att jag ska gå tillbaka ett steg när det gäller lastningen? Jag får kanske nöja mig med att stå på rampen och klappa och gulla ett slag framöver. Om jag ska åka o träna så kan jag ju alltid ta med mig en draghjälpshäst (då går hon in).

Kan ju vara så att hon är osäker och inte bara jävlas med mig, fast man har ju svårt att tro det när hon har åkt utan problem i hela sitt liv innan. Måste kanske ha lite mer tålamod med henne.

 

[kicki71]

Sv: Hjälp, förtvivlad!

Tycker du resonerar mycket enligt min smak...läser av situationen, och gör det bästa av det för båda parter.
Många gånger med "starka" hästar handlar det om att lura dom lite. Men jag respekterar min häst och kräver respekt tillbaka, och jag tycker jag får ut allt jag vill ha, av min kuse....
Det är så kul att se att du inte heller gillar hjälptyglar av alla det slag, som finns i dag. Jag är av den "gamla, goda stammen" och undviker sånt om det är möjligt. Det är bättre att gå till botten med problemet. Det finns inga genvägar....

 

[asmodeus]

Sv: Hjälp, förtvivlad!

Ok. Mathilda (och Kicki :smirk: )
Observera nu att detta är bara hur JAG ”tänkte” med min häst!! Ingen bruksanvisning, bara en för lång berättelse.. Svårt att skriva ner en sån här sak !!! Man måste tänka

Jag och min häst ”växte” upp under samma era. Jag kommer inte från någon hästfamilj, utan jag var hästgalen som alla andra ungar och mamma skjutsade till ridskolan. Senare fick jag en egen ponny och mamma ställde upp och skjutsade till träningar. Vi hade däremot alltid jakthundar hemma, eftersom min plastpappa är riktigt jakttokig. Vi har säkert haft 30 hundar allt som allt. Jag tyckte att det var fascinerande att se när han tränade fågelhundarna på fjället. Att de satt blickstilla, superladdade, och när kommandot Apport! ljöd, så stack de som en blixtar efter ripan.

När jag började på ridskola för 20 år sedan, så var det väldigt fokuserat på bara ridningen, även på ridlägren. De sa alltid att ”det är du som bestämmer, visa vem som bestämmer” och det innebar nästan alltid att hålla sig kvar eller att rycka och slita. Det var aldrig någon som sa något annat. Som tur är så är jag utrustad med frågan varför? Jag har alltid haft de mest vilda eller besvärliga hästarna. De har liksom dragits till mig, eller jag till dem. Observera att jag själv är väldigt nervig och hetsig. Alltså inte alls någon filbunke.

Jag tänkte på hur min häst fått växa upp. Lovande dressyrhäst vid fem, bra stam, vacker exteriör, stor och muskulös. Hingst till sju års ålder. Var helt omöjlig att leda, och rida ut på vad jag har hört av hans tidigare ägare. Hon är dock inte den som fött upp honom så människan/orna innan henne vet jag inget om. Jag tänkte att förmodligen så är han ”hanterad” och riden precis så som jag fick lära mig att man gjorde. Man slipade på ridningen i ridhuset, och före och efteråt så hoppades man på att det skulle gå bra att ta ut och in honom ur boxen. En ”klassisk” dressyrhäst” kan man väl säga. Ett exempel på han ”hårda vilja” är grej hans ex.ägare berättade om från Strömsholms tiden:

Alla instruktörseleverna skulle rida ut tillsammans en dag. Det var 12 ekipage och när de kom till en bro efter ca tre kilometer så ville inte min häst går över, hur hon/de än försökte. De andra hästarna gick över bron och red vidare, medan min häst backade tre kilometer hem ensam, med henne på ryggen….

Han bryr sig inte ett skvatt om andra hästar om det inte är hans ”flock”. Han vill heller inte hälsa på människor om han inte är ”påklädd” dvs, i arbetsmundering. När jag fick honom så tittade han inte ens åt mig förrän efter ett halvår. Jag fick göra allting med honom, men han ”såg” mig inte. Precis som han gör med andra hästar. Allting blev liksom helt annorlunda. Visst, jag hade haft ”enmanshästar” förut, men det här var något helt annat.

Det blev väl så att jag fick sätta mig ner och fundera på hur han behandlats,tränats, hur han behandlat andra, och hur han beter sig mot andra hästar och sin egen ”flock”, och efter det försöka att hitta på ett nytt ”språk” som jag förmodade att han aldrig sett eller hört tidigare (det jag pratar om i början). Det hade han inte heller, så det gjorde en väldig skillnad. Ändå så fick han ju visa upp sina kunskaper i dressyr, eftersom ridningen var densamma, det var bara röst till också. Hade jag försökt att ”skola om dressyrträningen” på samma gång så hade jag förstört hans fantastiska självförtroendet och karisman.

Egentligen så är det nog att det är mig själv jag har jobbat med mest. Jag har grundinställningen till att om det funkar så är det bra, om det inte gör det så är det ett fysiskt fel, eller så är det mig det är fel på. Och oftast, med facit i hand så stämmer det. Det är också anledningen till att jag vägrar använda diverse ”tillhyggen” för att fostra eller tukta. Det är MITT fel om det inte fungerar.

Det var tack vare en kurs jag gick för en cirkustränare, som jag verkligen kunde börja lita på min egna inbyggda instinkt från plastpappas hundträning att: Det här var ju inte så idiotiskt ändå. Sen rullade det liksom på. Jag fick ett nytt sätt att visa honom vad jag ville och INTE ville, och han lika var det för honom, och det liksom sa bara ”klick”.

Han fyller 21 i vår, och är en mkt speciell herre som man måste visa största hänsyn till. Han är besviken på mig just nu, för att vi inte har åkt till ridhuset sen i våras och tränat för någon ”på riktigt”. Han älskar att arbeta, och mest av allt att få visa upp sig. Jag har gjort med honom det jag helst gör, dvs showrider, vid flera tillfällen. Och ju större publik, desto mer visar han att han är bäst. Förhoppningsvis så blir det fler gånger, om jag bara får bukt med hans muskelknut i bak.

Mathilda, jag har svårt att råda dig om hur du ska göra med transporten. Jag tror iaf inte att hon är rädd. Möjligen kan problemet vara att hon inte tycker om ditt släp, eftersom hon gått på tidigare utan problem. Eller är det samma transport? Då tror jag definitivt inte att hon är rädd, om inget har hänt henne på sistone. Men som sagt, det finns massor av trådar om det där liggande ute. Hoppas att du kanske får ut nåt av min alldeles för långa lilla berättelse.

//Helena