Hemmasittare

[Anonymulois]

Hur skulle ni hantera en ungdom som nyligen tillfälligt hoppat av skolan (hen tänker fortsätta till hösten på en annan typ av skola) och som nu "bara " sitter hemma?

Snabb bakgrund är misstanke om autism som utvecklats/ förvärrats under de senaste åren och som leder till social ångest, svårigheter att ta sig till skolan. Vi väntar på bup- utredning sedan drygt ett år tillbaka.

Hösten har varit jättejobbig för ungdomen, hen har försökt gå på skolan men ofta misslyckats att ta sig dit eller måstat gå hem efter en kort stund då det varit för jobbigt att vara där.

Jag tänkte först att hen behöver ut i arbetslivet/ "riktiga" världen och ungdomsjobba tills hen kan återgå/ börja på nya skolan men hen vill verkligen inte och nu försöker jag ha förståelse att hen kanske behöver vara ledig ett tag?

Samtidigt blir det så frustrerande då hen inte tar sig för någonting alls på dagarna om inte någon "tvingar" hen. Hen blir sittande i soffan med mobilen precis hela dagen om inte jag eller andra föräldern säger till att hen ska göra något specifikt.

 

[Kaching]

Hur skulle ni hantera en ungdom som nyligen tillfälligt hoppat av skolan (hen tänker fortsätta till hösten på en annan typ av skola) och som nu "bara " sitter hemma?

Snabb bakgrund är misstanke om autism som utvecklats/ förvärrats under de senaste åren och som leder till social ångest, svårigheter att ta sig till skolan. Vi väntar på bup- utredning sedan drygt ett år tillbaka.

Hösten har varit jättejobbig för ungdomen, hen har försökt gå på skolan men ofta misslyckats att ta sig dit eller måstat gå hem efter en kort stund då det varit för jobbigt att vara där.

Jag tänkte först att hen behöver ut i arbetslivet/ "riktiga" världen och ungdomsjobba tills hen kan återgå/ börja på nya skolan men hen vill verkligen inte och nu försöker jag ha förståelse att hen kanske behöver vara ledig ett tag?

Samtidigt blir det så frustrerande då hen inte tar sig för någonting alls på dagarna om inte någon "tvingar" hen. Hen blir sittande i soffan med mobilen precis hela dagen om inte jag eller andra föräldern säger till att hen ska göra något specifikt.

Åh vad jag lider med dig och barnet. Har mött många hemmasittare i jobbet och att missa tid i skolan kan verkligen leda till långvarig isolation och känsla av utanförskap. Jag upplever att det är i samvaro med andra i samma ålder som många barn och ungdomar formar början till vem de är utan sina föräldrar, och många gånger formar de en klick av vänner som många sedan har med sig in i vuxenlivet.

Jag har som sagt träffat hemmasittare och föredetta hemmasittare i jobbet, men det är fortfarande inga stora mängder personer. Min erfarenhet är att de som har haft någon form av krav på sig hemifrån ibland har lyckats vända situationen. Att ställa krav (t.ex. hjälpa till hemma, ha någon form av sysselsättning om dagarna, m.m.) kan dock såklart vara svårt om ungdomen har självskadebeteende och/eller djup depression.

Jag har suttit i SIP-möten med 5 vuxna och en femtonåring, där femtonåringen ska bestämma när och hur hen ska gå i skolan, och jag tror ingen femtonåring är förmögen att besluta om det på ett klokt sätt Jag upplever att det ibland läggs för mycket ansvar hos barnet/ungdomen, när vuxenvärlden behöver gå in och säga hur det ska vara och bli.

Mycket svammel och allmänna tankar, men två konkreta saker jag tänker när du beskriver er situation:
- Alla skolungdomar, och personer med NPF i synnerheten behöver ramar och rutiner. Börja med basbehoven (sömn, mat) om de inte redan funkar och utöka.
- Om ungdomen är ensam hemma och basrutinerna (gå upp, göra sig iordning, äta 3 gånger per dag, lägga sig) funkar, så kanske första stegen upp från soffan och mobilen är att ta hand om vardagssysslor?

 

[Praefatio]

Hur skulle ni hantera en ungdom som nyligen tillfälligt hoppat av skolan (hen tänker fortsätta till hösten på en annan typ av skola) och som nu "bara " sitter hemma?

Snabb bakgrund är misstanke om autism som utvecklats/ förvärrats under de senaste åren och som leder till social ångest, svårigheter att ta sig till skolan. Vi väntar på bup- utredning sedan drygt ett år tillbaka.

Hösten har varit jättejobbig för ungdomen, hen har försökt gå på skolan men ofta misslyckats att ta sig dit eller måstat gå hem efter en kort stund då det varit för jobbigt att vara där.

Jag tänkte först att hen behöver ut i arbetslivet/ "riktiga" världen och ungdomsjobba tills hen kan återgå/ börja på nya skolan men hen vill verkligen inte och nu försöker jag ha förståelse att hen kanske behöver vara ledig ett tag?

Samtidigt blir det så frustrerande då hen inte tar sig för någonting alls på dagarna om inte någon "tvingar" hen. Hen blir sittande i soffan med mobilen precis hela dagen om inte jag eller andra föräldern säger till att hen ska göra något specifikt.

Ni har säkert redan tänkt på detta, men jag säger det ändå apropå att social isolering är så himla destruktivt:

Jag behövde sjukskrivas sista året på gymnasiet, men propsade på att få gå ett enda ämne (bild, där jag hade min bästis i skolan). Det var väldigt värdefullt att behöva ta mig upp och iväg, liksom ut i världen, en timme i veckan och ”leka normal” (som det kändes då). Kan det finnas något enstaka ämne som ditt barn vill gå? Eller en aktivitet hen kan välja?

Aktivitet kan ju vara det där kravet som @Kaching nämner. Helt självvalt naturligtvis, men något som hen ändå kommer iväg och gör någon gång i veckan. Måste inte vara en sport, ska påpekas, utan kan vara vad som helst: rollspel, akvarellmålning, volontärarbeta på ett katthem eller något helt annat.

 

[stjarnhimmel]

Jag tänker också på intressen dvs finns det något som hen tycker är kul? Förutom att sitta hemma med mobilen/ spela spel etc.? Så att hen skulle kunna komma iväg och få lite positiv påfyllning på ett sätt utan krav?

 

[Kaching]

Ni har säkert redan tänkt på detta, men jag säger det ändå apropå att social isolering är så himla destruktivt:

Jag behövde sjukskrivas sista året på gymnasiet, men propsade på att få gå ett enda ämne (bild, där jag hade min bästis i skolan). Det var väldigt värdefullt att behöva ta mig upp och iväg, liksom ut i världen, en timme i veckan och ”leka normal” (som det kändes då). Kan det finnas något enstaka ämne som ditt barn vill gå? Eller en aktivitet hen kan välja?

Aktivitet kan ju vara det där kravet som @Kaching nämner. Helt självvalt naturligtvis, men något som hen ändå kommer iväg och gör någon gång i veckan. Måste inte vara en sport, ska påpekas, utan kan vara vad som helst: rollspel, akvarellmålning, volontärarbeta på ett katthem eller något helt annat.

Detta! Så bra skrivet! Verkligen! Allt är av godo, ut och gör NÅGOT bara. Ett sammanhang är så viktigt, speciellt i åldern när många blir hemmasittare.

 

[Entourage]

Vet inte om jag tänker rätt eller fel, men bara spånar lite på eventuella aktiviteter att variera mobiltelefonen med.

Skulle det gå att hitta något projekt hemma att göra under dagarna för att ha något att göra? (Om ni föräldrar vill och tror att det skulle kunna passa, som kan bli någon form av uppgift/rutin någon timme om dagen) Utan tidsbegränsning men ändå något som kan uppnås. Typ om källaren har ett rum som behöver målas om, trasiga handdukar att klippa isär och fläta ihop till en matta, ett pussel, legobygge, baka/laga en maträtt/matlådor eller liknande.

Det finns ju möjlighet att läsa gymnasiet på distans, kanske finns för högstadiet också. Tex att kunna göra någon kurs/ämne som barnet är intresserad av. App för att lära ett språk?

 

[Dorinda]

Jag läste boken ”hemmasittare” och den gav mig många nya insikter om hur jag kunde bemöta den ungdom det gällde.

 

[Mirtai]

Hur gammal är ungdomen? Kommunen har ju aktivitetsansvar för ungdomar under 20 så hör med dem om ni kan få hjälp den vägen?

 

[Anonymulois]

Försöker svara alla utan att ge alltför avslöjande kommentarer då jag gärna fortsätter vara anonym.

Ungdomen har gått ut högstadiet (med godkända betyg), det var första terminen på gymnasiet i höstas då det "brakade" riktigt.

Hen har inte haft vänner sedan ca 8an på högstadiet och har varit helt nöjd med att inte ha några vänner, hen vill inte umgås mer med dem hen gått i grundskolan med och hade inget intresse av att skaffa nya vänner under den korta tid hen gick gymnasiet i höstas. När jag föreslår aktiviteter där jämnåriga/ möjliga vänner finns med vägrar hen att följa med.

Kommunen har ansvaret men ungdomen vill inte/ orkar inte ha någon ungdomsanställning för tillfället, så jag har inte kontaktat dem ännu.

Att ge henne uppgifter här hemma under dagtid fungerar rätt bra, det blir oftast gjort men har hen inte utförliga instruktioner händer ingenting. Hen gör liksom nästan ingenting om inte jag säger till.

Hen äter och sover "normalt", är hen hungrig fixas maten. Men det finns inga speciella intressen som kan ta upp tid. Om jag föreslår tex sömnad, gå en promenad, städa eller liknande tillsammans får jag hjälp men inte särskilt entusiastiskt och bara så länge jag är engagerad.

Jag, som alltid varit självgående och är "gör ingen annan det så gör väl jag"-typen till den grad att jag varit in i väggen flera gånger har så himla svårt att relatera till hur hen kan vara nöjd med att bara sitta hela dagarna och inte GÖRA något, jag försöker att förstå men det är så himla långt ifrån mig själv att det är svårt.

.

Frågar jag ungdomen vad hen vill göra, hur hon ser framåt får jag "vet inte" till svar. På frågan vad kan jag som förälder göra för att hjälpa hen svaras det "vet inte". På frågan vad hen vill göra fram till hösten är svaret "vet inte".

Distansgymnasium till hösten är målet just nu och det är satt av ungdomen själv, men det är det enda hen vet att hen vill.

 

[Praefatio]

Försöker svara alla utan att ge alltför avslöjande kommentarer då jag gärna fortsätter vara anonym.

Ungdomen har gått ut högstadiet (med godkända betyg), det var första terminen på gymnasiet i höstas då det "brakade" riktigt.

Hen har inte haft vänner sedan ca 8an på högstadiet och har varit helt nöjd med att inte ha några vänner, hen vill inte umgås mer med dem hen gått i grundskolan med och hade inget intresse av att skaffa nya vänner under den korta tid hen gick gymnasiet i höstas. När jag föreslår aktiviteter där jämnåriga/ möjliga vänner finns med vägrar hen att följa med.

Kommunen har ansvaret men ungdomen vill inte/ orkar inte ha någon ungdomsanställning för tillfället, så jag har inte kontaktat dem ännu.

Att ge henne uppgifter här hemma under dagtid fungerar rätt bra, det blir oftast gjort men har hen inte utförliga instruktioner händer ingenting. Hen gör liksom nästan ingenting om inte jag säger till.

Hen äter och sover "normalt", är hen hungrig fixas maten. Men det finns inga speciella intressen som kan ta upp tid. Om jag föreslår tex sömnad, gå en promenad, städa eller liknande tillsammans får jag hjälp men inte särskilt entusiastiskt och bara så länge jag är engagerad.

Jag, som alltid varit självgående och är "gör ingen annan det så gör väl jag"-typen till den grad att jag varit in i väggen flera gånger har så himla svårt att relatera till hur hen kan vara nöjd med att bara sitta hela dagarna och inte GÖRA något, jag försöker att förstå men det är så himla långt ifrån mig själv att det är svårt.

Har ni satt er och kikat på t.ex. studieförbundens kursutbud? Har hen någon psykologkontakt? Läkarkontakt? Tänker att det kan finnas goda skäl till att man inte vill gå i skolan och att man ska mötas med empati och förståelse i den situationen, men det behöver utredas vad det beror på. En del orsaker behöver man kanske fortsätta få vara hemma för ett tag, med mycket låga krav, medan andra orsaker faktiskt kan innebära att tillfrisknande kan ske först när hen kommer ut i världen och hemmasittande gör det värre.

 

[Mkb]

Jag, som alltid varit självgående och är "gör ingen annan det så gör väl jag"-typen till den grad att jag varit in i väggen flera gånger har så himla svårt att relatera till hur hen kan vara nöjd med att bara sitta hela dagarna och inte GÖRA något, jag försöker att förstå men det är så himla långt ifrån mig själv att det är svårt.

.

Frågar jag ungdomen vad hen vill göra, hur hon ser framåt får jag "vet inte" till svar. På frågan vad kan jag som förälder göra för att hjälpa hen svaras det "vet inte". På frågan vad hen vill göra fram till hösten är svaret "vet inte".

Distansgymnasium till hösten är målet just nu och det är satt av ungdomen själv, men det är det enda hen vet att hen vill.

Tror du att hen är nöjd med att bara sitta hela dagarna och att det är därför hen inte gör något? Hen verkar inte nöjd, det verkar mer som ett flykt-beteende. Kanske går det enklare att förstå om du börjar där, med att inte dra alltför många slutsatser om hens känslor inför allt detta.

Att svara "vet inte" på väldigt öppna frågor verkar ganska vanligt för autism, apropå att ni har en misstanke om att det kan vara det. Så det kan kanske vara enklare att komma med konkreta förslag eller alternativ och diskutera utifrån det snarare än att förvänta sig att hen ska driva samtalet själv.

Varför måste hen egentligen veta mer än att hen vill gå distansgymnasium till hösten? Och att veta sådant som hur andra bäst ska hjälpa en är svårt för vem som helst, hade man vetat det hade problemet kanske redan varit löst. Det finns vuxna som inte vet vad de kommer göra till hösten ens, och som inte heller kan instruera andra i hur de kan underlätta saker för dem. Jag tänker att du ställer ganska svåra frågor till en ungdom som tydligen kämpar med att få vardagen att fungera. Det kanske är lättare att ta ett steg i taget? Allt behöver inte lösas på en gång. Det är bra att fundera på de där sakerna, men kanske främst att som vuxen visa att det finns alla möjliga vägar framåt. Om hen inte kan eller orkar föreställa sig dem vägarna själv kan det kanske hjälpa med väldigt konkreta förslag på sådant hen kan göra, med tydlig stöttning från er.

Med det sagt är nog det viktigaste att få professionell hjälp, det kan vara svårt att lösa på egen hand.

 

[Lingon]

1) Kolla om ni kan få utredning på privat företag. Det finns flera stycken här i trakten. Det kan gå snabbare än att vänta på BUP. Om det finns en autismdiagnos så behöver ungdomen själv och föräldrarna få mer kunskap i vad det innebär och hur det påverkar. Så att se till att få en utredning så snabbt som möjligt är viktigt!

2) Fundera på om ungdomen är utbränd. Är hen utbränd finns det bara en sak hen ska göra: vila och återhämta sig! Det finns flera stadier i det. Det första där den utbrända bara behöver vila och släppa alla måsten.

Sen mitt sista råd: Se till att ha en bra relation i familjen. Se till att ha roligt tillsammans! Fokus på det! Ha trevligt och gör roliga saker tillsammans. Fokusera på att livet hemma i familjen ska vara så positivt och bra som möjligt!

 

[Pilot]

Jag tycker inte det är fel att låta tonåringen har tråkigt om det är så att hon är utbränd. Är det så att man märker att det blir värre så är det ju en sak.
Men att ha tråkigt och vila kan ibland göra underverk för att vilja ta tag i saker.

Jag hade skippat att fråga alltför mycket om hur hon tänker eller vad hon vill göra, det är ju mycket möjligt att hon inte vet och bearbetar det inombords. Bara för det inte syns utåt så betyder det inte att det händer mycket inombords

Att hjälpa till med saker hemma kan vara en helt okej mellanväg.

Sen hade jag funderat på det här med vänner, kan ju vara så att hon känner sig utbränd och inte orkar med vänner (tänker om det finns funderingar kring autism) eller om det är svårt med sociala koder osv.
Inget som ni kan göra något åt, men kan kanske ge större förståelse?

Jag har verkligen ingen kunskap om detta mer än att jag kommer ihåg hur jobbigt det var att vara tonåring och gå i gymnasiet.
Tycker tonåringen är smart som tar en paus ifrån skolan om hon känner att hon inte klarat det ändå.