Hade besök av syster + systerdotter igår! Efterlängtat besök och W var så taggad på att få hänga lite med M igen. Glada ungar som cyklade runt på innergården. Så lätt och lyckligt livet kan vara i vissa stunder. Samma i fredags när W:s kompis C följde med oss till stallet. Dom härliga gapskratten som uppstår när man är med en god vän.
Tagit träckprov och plockat ca en miljard fästingar. Sparkat boll och tittat på Masked Singer. Imorgon fyller jag år (på fritidshemmets dag, mycket viktigt). 37. Känns helt okej, skönt att vända blad lite liksom. 36 var ett jäkla piss-år på många sätt. Hade tragglat med körkortet då i över ett år och körde upp sammanlagt 6 ggr tror jag. Grät och hade mycket ångest. Höll på att bli överkörd av ett tåg tillsammans med Kaj när vi precis flyttat till nytt stall. Så mycket ångest på den platsen. Kändes inte ens roligt att ha häst längre. W som haft grav separationsångest och varit allmänt orolig. Men allting känns lite lättare nu, och tror att 37 blir ett hyfsat bra år. Har av någon anledning stora förväntningar på 38, känns som att det verkligen kommer vara mitt bästa år någonsin, men 37 kommer vara en slags mellanperiod mellan piss-året 36 och dunderåret 38. Ska bli intressant att se om mina förutsägelser infrias!
En annan sak som jag har tänkt på är hur mycket vi faktiskt styr våra egna liv med tankekraft. Och det vi inte styr över måste vi lära hjärnan att bara acceptera. Acceptans är nog min största utmaning i livet, jag är en ältare av rang. Jag blir också så himla arg på mig själv när jag känner att jag inte fungerar som jag borde. Typ igår, när jag åkt hela vägen från stallet och parkerat hemma upptäcker jag att jag glömt min väska innehållandes nycklar + plånbok. Blir så jävla arg att jag bara vrålar rakt ut. Dels så blir jag stressad för jag är inte 100% säker på att jag kan lokalisera min väska, men också så blir jag så jävla arg på min egen hjärna som ständigt måste påminnas om alla rutinmässiga handlingar som ska utföras. Blir stressad av att andra människor ska uppfatta mig som "tankspridd", för jag har inte alltid varit sån här utan det blev såhär efter min hjärnskakning 2018. Pratade med E om detta sen också och han säger inte saker som lugnar mig direkt utan hittar istället flera "fel" på mig, typ som att "Jamen hänger det inte ihop med den här fumligheten som du har, att du alltid tappar saker och slår dig och sånt?" Vet att han 100% inte menar att såra mig men jag blir defensiv direkt, därför att jag vet att jag slår mig/har sönder saker mer frekvent än dom flesta vuxna människor. Jag är as-stark i mina nypor (ingen kan öppna läskflaskor som jag skruvat åt i hemmet) men jag är extremt fumlig i händerna. Tar en evighet att plocka fram kort ur plånboken osv. Vet inte om det hänger ihop. Men att detta skulle ha något slags samband med min glömskhet ställer jag mig minst sagt skeptisk till. Jaja. Life goes on. Vet att ingen annan bryr sig egentligen och att dom här sakerna är mest jobbiga för mig själv men det gör mig också förbannad. Jag vill ju liksom inte göra livet jobbigt för mig själv.
Tagit träckprov och plockat ca en miljard fästingar. Sparkat boll och tittat på Masked Singer. Imorgon fyller jag år (på fritidshemmets dag, mycket viktigt). 37. Känns helt okej, skönt att vända blad lite liksom. 36 var ett jäkla piss-år på många sätt. Hade tragglat med körkortet då i över ett år och körde upp sammanlagt 6 ggr tror jag. Grät och hade mycket ångest. Höll på att bli överkörd av ett tåg tillsammans med Kaj när vi precis flyttat till nytt stall. Så mycket ångest på den platsen. Kändes inte ens roligt att ha häst längre. W som haft grav separationsångest och varit allmänt orolig. Men allting känns lite lättare nu, och tror att 37 blir ett hyfsat bra år. Har av någon anledning stora förväntningar på 38, känns som att det verkligen kommer vara mitt bästa år någonsin, men 37 kommer vara en slags mellanperiod mellan piss-året 36 och dunderåret 38. Ska bli intressant att se om mina förutsägelser infrias!
En annan sak som jag har tänkt på är hur mycket vi faktiskt styr våra egna liv med tankekraft. Och det vi inte styr över måste vi lära hjärnan att bara acceptera. Acceptans är nog min största utmaning i livet, jag är en ältare av rang. Jag blir också så himla arg på mig själv när jag känner att jag inte fungerar som jag borde. Typ igår, när jag åkt hela vägen från stallet och parkerat hemma upptäcker jag att jag glömt min väska innehållandes nycklar + plånbok. Blir så jävla arg att jag bara vrålar rakt ut. Dels så blir jag stressad för jag är inte 100% säker på att jag kan lokalisera min väska, men också så blir jag så jävla arg på min egen hjärna som ständigt måste påminnas om alla rutinmässiga handlingar som ska utföras. Blir stressad av att andra människor ska uppfatta mig som "tankspridd", för jag har inte alltid varit sån här utan det blev såhär efter min hjärnskakning 2018. Pratade med E om detta sen också och han säger inte saker som lugnar mig direkt utan hittar istället flera "fel" på mig, typ som att "Jamen hänger det inte ihop med den här fumligheten som du har, att du alltid tappar saker och slår dig och sånt?" Vet att han 100% inte menar att såra mig men jag blir defensiv direkt, därför att jag vet att jag slår mig/har sönder saker mer frekvent än dom flesta vuxna människor. Jag är as-stark i mina nypor (ingen kan öppna läskflaskor som jag skruvat åt i hemmet) men jag är extremt fumlig i händerna. Tar en evighet att plocka fram kort ur plånboken osv. Vet inte om det hänger ihop. Men att detta skulle ha något slags samband med min glömskhet ställer jag mig minst sagt skeptisk till. Jaja. Life goes on. Vet att ingen annan bryr sig egentligen och att dom här sakerna är mest jobbiga för mig själv men det gör mig också förbannad. Jag vill ju liksom inte göra livet jobbigt för mig själv.
