Hej då relationen

Slut med särbon. Inte så mycket att säga om det egentligen. Jag har inte varit den mest stabila personen psykiskt så när han började må dåligt för ett par år sedan så har det gått utför. Nu har han bestämt att vi är dåliga för varandra och att det inte går att fixa. Jag tror han träffat någon annan, orkar inte gräva i det ärligt talat. Är det något jag alltid lyckats med när relationer är slut så är det att böna och be inför någon som ändå inte vill ha mig, och jag tänker inte börja nu.

Det har gått ett par dagar och jag växlar mellan att känna att det är ganska okej, att jag kan fokusera på mig och att jag fortfarande har en bra relation till mina föräldrar och ett par ytliga vänner, att jag inte är ensam, och att känna att livet är över i princip. Jag har brottats med depression och självmordstankar i många år och just nu känns det som att det snart kokar över.

Nätterna är jobbiga, att vara ensam. Jag har som sagt andra relationer kvar, jag vet att jag inte är ensam på jorden. Men den personen som jag kunde dela allt med, som förstod mig och som jag kunde öppna mitt inre för, den personen är borta.

Sen finns såklart de vanliga tankarna, att min framtid är borta, att ingen kan förstå mig så här igen och jag aldrig kan komma så här nära någon annan. Jag vet egentligen att det är bullshit, folk träffar nya hela tiden efter de trodde att de förlorat sin "the one" , herregud jag själv har gått igenom det tidigare.

Men det gnager ändå, ännu en relation som gått i kras och jag blir ju inte yngre. Är 34 nu och det känns liksom som att det börjar bli för sent. Borde oavsett vara ensam och jobba på mig själv, jag har vetat det ganska länge men det steget ut i otryggheten tar man ju inte ensam. Men nu sitter jag där så ja.. det är väl bara att ta en dag i taget antar jag.

Jag blir så jävla arg på mig själv för att jag fortsätter sätta mig själv i den här situationen där den jag är i en relation med liksom blir mitt allt, nu har jag ju ingen. Så jävla lätt också att hitta vänner när man bor i en liten håla och är introvert, eller inte. Pissliv.
 

Känns piss just nu. Jag som vanligtvis vantrivs på mitt jobb kände idag att jag inte ville gå därifrån. Så skönt att det bara är folk som stökar runt om inte annat.

Fulgrinade i bilen i typ 20 minuter innan jag vågade mig på att gå in i lägenheten. Avskyr verkligen hur det här påverkat min inställning till mitt boende. Jag brukade älska min lägenhet, nu vill jag knappt se den, vill inte vara där och vill inte vara ensam.

Försöker göra en skolgrej som ska vara klar i helgen men kan inte koncentrera mig. Det är som att hjärnan bara inte kan ta in fakta. Jag är hungrig men vill inte äta, orkar inte göra något. Mår illa och har konstant den där kalla klumpen i magen. Tror allt börjar sjunka in och det är värre idag än igår.

En dag i taget bara.
 
Känns piss just nu. Jag som vanligtvis vantrivs på mitt jobb kände idag att jag inte ville gå därifrån. Så skönt att det bara är folk som stökar runt om inte annat.

Fulgrinade i bilen i typ 20 minuter innan jag vågade mig på att gå in i lägenheten. Avskyr verkligen hur det här påverkat min inställning till mitt boende. Jag brukade älska min lägenhet, nu vill jag knappt se den, vill inte vara där och vill inte vara ensam.

Försöker göra en skolgrej som ska vara klar i helgen men kan inte koncentrera mig. Det är som att hjärnan bara inte kan ta in fakta. Jag är hungrig men vill inte äta, orkar inte göra något. Mår illa och har konstant den där kalla klumpen i magen. Tror allt börjar sjunka in och det är värre idag än igår.

En dag i taget bara.

Det är OK att sörja. Även det som inte var optimalt. Det är nog kanske främst drömmen som sprack, som vi behöver sörja. Många gånger, om än inte alla.
 
Känns piss just nu. Jag som vanligtvis vantrivs på mitt jobb kände idag att jag inte ville gå därifrån. Så skönt att det bara är folk som stökar runt om inte annat.

Fulgrinade i bilen i typ 20 minuter innan jag vågade mig på att gå in i lägenheten. Avskyr verkligen hur det här påverkat min inställning till mitt boende. Jag brukade älska min lägenhet, nu vill jag knappt se den, vill inte vara där och vill inte vara ensam.

Försöker göra en skolgrej som ska vara klar i helgen men kan inte koncentrera mig. Det är som att hjärnan bara inte kan ta in fakta. Jag är hungrig men vill inte äta, orkar inte göra något. Mår illa och har konstant den där kalla klumpen i magen. Tror allt börjar sjunka in och det är värre idag än igår.

En dag i taget bara.

Mitt jobb är det som får mig att stå ut. Så fort jag kommer hem så är jag ensam.

Var ni mycket i din lägenhet? Finns det möjlighet att kunna byta eventuellt framöver, eller åtminstone byta ut ev möbler?

Ta hand om dig :heart
 
Mitt jobb är det som får mig att stå ut. Så fort jag kommer hem så är jag ensam.

Var ni mycket i din lägenhet? Finns det möjlighet att kunna byta eventuellt framöver, eller åtminstone byta ut ev möbler?

Ta hand om dig :heart
Jag trivs ju som sagt egentligen. Det är liksom bara så påtagligt att det bara är mitt hem, att det bara är jag ensam som bor här. Det är tyst, dött, ingen att prata med. Det finns ingen närvaro utan det är bara jag. Det är som sagt värst att jag måste sova ensam, fyfan vad jobbigt det är att behöva gå och lägga sig själv, även om jag haft honom på telefon så har han ju ändå varit där. Nu är det bara jag och mina förbannade tankar.

Det är något som jag hade problem med redan innan på grund av min depression, att jag inte tycker om att vara själv och göra inget. Är jag själv vill jag fördriva tystnaden med att lyssna på pod, se en film, spela ett spel eller något. Sitter jag bara rakt upp och ner börjar hjärnan mala och ångesten kommer. Inte för att jag tänker på något särskilt utan det är bara som att jag blivit expert på att typ kanalisera mitt självhat när jag inte har något annat för mig.

De tillfällena blir jobbigare nu. När man duschar, försöker sova osv. Jag kan liksom "fastna" i mig själv och nu finns ingen som kan dra mig ur det utan jag måste lösa det själv.

Funderade på om jag skulle stanna hos mina föräldrar ett tag men jag vet inte. Jag har gjort det förut vid ett uppbrott och det känns liksom pinsamt att hamna där igen (jag vet att detta är irrationellt), jag känner att jag håller på den så länge det inte känns akut och jag bara måste bort. Jag sover väldigt dåligt där också då sängen är så obekväm, det problemet hade jag sist så försöker undvika om det går.

Det hjälper att bara skriva av sig här. Det känns bättre när jag gör något, skriver till någon, gör lite arbete, kollar på nåt. Så fort jag reser mig och går, även om jag bara ska på toa är det som att ångesten bara sköljer över mig och jag blir konstant påmind om att här går jag ensam, allt är borta typ.

Det går över, men det tar sån tid vet jag av erfarenhet, jag orkar liksom inte stå ut.
 
Jag trivs ju som sagt egentligen. Det är liksom bara så påtagligt att det bara är mitt hem, att det bara är jag ensam som bor här. Det är tyst, dött, ingen att prata med. Det finns ingen närvaro utan det är bara jag. Det är som sagt värst att jag måste sova ensam, fyfan vad jobbigt det är att behöva gå och lägga sig själv, även om jag haft honom på telefon så har han ju ändå varit där. Nu är det bara jag och mina förbannade tankar.

Det är något som jag hade problem med redan innan på grund av min depression, att jag inte tycker om att vara själv och göra inget. Är jag själv vill jag fördriva tystnaden med att lyssna på pod, se en film, spela ett spel eller något. Sitter jag bara rakt upp och ner börjar hjärnan mala och ångesten kommer. Inte för att jag tänker på något särskilt utan det är bara som att jag blivit expert på att typ kanalisera mitt självhat när jag inte har något annat för mig.

De tillfällena blir jobbigare nu. När man duschar, försöker sova osv. Jag kan liksom "fastna" i mig själv och nu finns ingen som kan dra mig ur det utan jag måste lösa det själv.

Funderade på om jag skulle stanna hos mina föräldrar ett tag men jag vet inte. Jag har gjort det förut vid ett uppbrott och det känns liksom pinsamt att hamna där igen (jag vet att detta är irrationellt), jag känner att jag håller på den så länge det inte känns akut och jag bara måste bort. Jag sover väldigt dåligt där också då sängen är så obekväm, det problemet hade jag sist så försöker undvika om det går.

Det hjälper att bara skriva av sig här. Det känns bättre när jag gör något, skriver till någon, gör lite arbete, kollar på nåt. Så fort jag reser mig och går, även om jag bara ska på toa är det som att ångesten bara sköljer över mig och jag blir konstant påmind om att här går jag ensam, allt är borta typ.

Det går över, men det tar sån tid vet jag av erfarenhet, jag orkar liksom inte stå ut.
Skriv du. Vi är ju här nästan jämt :heart
 
Du har inget husdjur du kan låna? En hund eller katt? Något som gör att man inte är så ensam?

En vän till mig lånade min ena hund några veckor när hon separerat och det var guld värt för henne då.

Hunden ifråga var överlycklig då han fick sova säng och soffa och blev konstant kliad.
 
Du har inget husdjur du kan låna? En hund eller katt? Något som gör att man inte är så ensam?

En vän till mig lånade min ena hund några veckor när hon separerat och det var guld värt för henne då.

Hunden ifråga var överlycklig då han fick sova säng och soffa och blev konstant kliad.
Tyvärr inte. Drömmen är att skaffa hund någon gång i framtiden men det passar inte riktigt just nu. Sen vet jag inte riktigt om jag orkar ta hand om ett djur för tillfället, sitter typ och ser mina krukväxter vissna bort för jag inte orkar vattna.
 
Känns oväntat bra idag, vet inte riktigt varför. Har mått ganska okej hela dagen, tror (vet) ett bakslag kommer att komma lite senare men uttnyttjar den här tiden så gott jag kan med att få lite skolarbete gjort och äta en riktig middag.
 
Resten av veckan har kommit och gått, inklusive helgen som jag trodde skulle bli riktigt jobbig. Insåg att jag inte gråtit över detta en enda gång. Jag känner efter och känner efter, riktigt tvingar fram mörka tankar men alltså.. jag mår inte speciellt dåligt? Ibland mår jag nästan bra. Väntar fortfarande på bakslaget men alltså, kommer det ens?

Den här relationen kom ganska tätt inpå en annan drygt 10 år relation. Han var verkligen "the one" tills han helt plötsligt en dag berättade att han träffat en annan och det var ett tag sedan.. Det uppbrottet krossade mig verkligen och det tog över ett år innan jag kunde sluta spontangråta över det. Även starten på det här förhållandet var väldigt färgat av detta men han var alltid så förstående och omtänksam.

Har det här varit en 5 år lång rebound? Som sagt jag har inte direkt varit ledsen de senaste dagarna men jag har tänkt en del, och även tänkt på mitt nu ex-ex då, något jag inte gjort på väldigt länge. Om jag tänker rationellt, sörjer jag fortfarande den relationen mer, det är hemskt och jag känner mig som en psykopat men så är det.

Kanske kommer bakslaget snart, eller om ett tag, eller om ett år.. Men just nu, saknar jag honom inte. Jag saknar närheten vi hade, att ha den typen av relation med någon, men honom specifikt? nej. På ett sätt känner jag mig nästan fri. Jag har börjat inse att han inte var helt ute och cyklade när han sa att relationen inte var bra, att vi inte var bra för varann. Däremot är jag mer fast i min övertygelse om att det främst var hans fel, och jag har även börjat inse att jag vet när det började gå utför, och att han inte har behandlat mig helt okej. Därav frihetskänslan antar jag.

Känner mig lite som en hjärtlös Fenix ur askan, får se hur länge det varar antar jag.
 
Resten av veckan har kommit och gått, inklusive helgen som jag trodde skulle bli riktigt jobbig. Insåg att jag inte gråtit över detta en enda gång. Jag känner efter och känner efter, riktigt tvingar fram mörka tankar men alltså.. jag mår inte speciellt dåligt? Ibland mår jag nästan bra. Väntar fortfarande på bakslaget men alltså, kommer det ens?

Den här relationen kom ganska tätt inpå en annan drygt 10 år relation. Han var verkligen "the one" tills han helt plötsligt en dag berättade att han träffat en annan och det var ett tag sedan.. Det uppbrottet krossade mig verkligen och det tog över ett år innan jag kunde sluta spontangråta över det. Även starten på det här förhållandet var väldigt färgat av detta men han var alltid så förstående och omtänksam.

Har det här varit en 5 år lång rebound? Som sagt jag har inte direkt varit ledsen de senaste dagarna men jag har tänkt en del, och även tänkt på mitt nu ex-ex då, något jag inte gjort på väldigt länge. Om jag tänker rationellt, sörjer jag fortfarande den relationen mer, det är hemskt och jag känner mig som en psykopat men så är det.

Kanske kommer bakslaget snart, eller om ett tag, eller om ett år.. Men just nu, saknar jag honom inte. Jag saknar nanärheten vi hade, att ha den typen av relation med någon, men honom specifikt? nej. På ett sätt känner jag mig nästan fri. Jag har börjat inse att han inte var helt ute och cyklade när han sa att relationen inte var bra, att vi inte var bra för varann. Däremot är jag mer fast i min övertygelse om att det främst var hans fel, och jag har även börjat inse att jag vet när det började gå utför, och att han inte har behandlat mig helt okej. Därav frihetskänslan antar jag.

Känner mig lite som en hjärtlös Fenix ur askan, får se hur länge det varar antar jag.

Ju äldre jag blir, desto bättre inser jag att genom händelser lär jag känna mig själv. Och jag förändrar mig, väldigt ofta. Eller jag föredrar att tro det är utveckling...

I backspegeln är det helt andra saker som jag minns, på ett helt annat sätt än jag trodde när jag stod mitt i händelsen.

Sånt är nyttigt. Tyck inget om dig själv för det, bara notera hur det är. Och kanske om det är som du misstänkte eller om du förvånar dig själv.
 
Senast ändrad:
Ju äldre jag blir, desto bättre inser jag att genom händelser lär jag känna mig själv. Och jag förändrar mig, väldigt ofta. Eller jag föredrar att tro det är utveckling...

I backspegeln är det helt andra saker som jag minns, på ett helt annat sätt än jag trodde när jag stod mitt i händelsen.

Sånt är nyttigt. Tyck inget om dig själv för det, bara notera hur det är. Och kanske om det är som du misstänkte eller om du förvånar dig själv.
Ja, jag känner fortfarande att det är på tok för tidigt för att egentligen utvärdera något.

Men jag trodde ju att jag skulle rasa helt. Framförallt på hur den tidigare relationen slutade, och de likheter som finns med denna. Hur mitt ex i den här relationen gjorde så mycket mot slutet han hade lovat dyrt och heligt att han aldrig skulle utsätta mig för. Jag tänkte direkt att nu blir jag knäckt, jag kan aldrig lita på någon igen.

Men nu vet jag inte, jag känner inte så. På många sätt känner jag mig stärkt i mig själv. Jag har dragits med otroligt dålig självkänsla hela livet, något som blivit lite bättre det sista året (men än är det långt kvar) och det här gav nästan ett uppsving? Istället för att känna att här var ännu en som inte vill ha mig känner jag att ja, slipp då om det inte duger, din förlust typ.

Tror jag egentligen inom mig förberett mig för det här uppbrottet länge, kanske ända sedan vi träffades.

Tack för dina kloka ord :heart
 

Liknande trådar

R
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag har ingen aning om jag ihuvud taget får skriva en ny dagboks tråd men den blir väl bort tagen annars då an tar jag 🙃 Jag kommer...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 028
Relationer Visste inte vad jag skulle döpa tråden till... Men normen är väl i stora drag att man har en relation oftast med en person. Kanske...
2 3
Svar
57
· Visningar
4 633
Senast: gullviva
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Känns som att en ångvält kört över mig och jag har varit ute i krig under 7 svåra år typ. Började i helgen med att Sotis blev dålig...
Svar
3
· Visningar
885
Senast: Roheryn
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Ok varning för långt och veligt inlägg här nu, men behöver få skriva av mig känner jag. Kanske att när jag ser saker och ting på pränt...
Svar
14
· Visningar
958
Senast: Görel
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Katthår
  • Uppdateringstråd 30
  • Annonsera mera hundar 2

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp