Vi hade besök av en överlevare när jag gick i högstadiet. Jag blev så illa berörd av hans berättelser och har så svårt att se filmer så som Schindler’s list, bilder från koncentrationsläger osv. Jag blir illamående. Det är så himla fruktansvärt och så viktigt att prata om ändå.En av de sista Förintelse-överlevarna har gått bort: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/hedi-fried-dod
Jag vet inte om det riktigt finns något att diskutera men ville lyfta det i skuggan av vad vårt samhälle rör sig emot. Jag ser alldeles för många paralleller till vad som hände i Tyskland för 90 år sedan.
Vi får aldrig glömma eller sluta berätta
Min släkt är tysk, och min mormor och hennes syster var barn när kriget härjade. Hon berättar hur dom gömde amerikanska soldater i deras källare, sprang runt till olika affärer för att köpa mat samtidigt som dom fick gömma sig då och då när flyglarmet gick.
Hon har sedan dess svårt att slänga saker, har alltid kylskåp, skafferi och andra skåp fullproppade med varor och produkter då ”man aldrig vet” vad som kan hända. Det är absolut sjukligt hos henne men jag tror det grundar sig i krigstrauma.
