Hästsug med dålig timing

[snow]

Jag behöver lite hjälp i ett dilemma jag brottas med.

Mellan augusti 2014 och juli 2015 hade jag en häst på foder. Hösten 2015 bodde jag utomlands och då åkte hästen tillbaka till sin ägare (min faster). Det gick lite upp och ner för mig och pålle, bl.a. flög jag av under en hopplektion i december 2014 och skadade nacken. Jag läkte ihop men självförtroendet var skadat och jag fick kämpa mycket mentalt för att komma tillbaka. När hästen åkte hem tyckte jag delvis att det var ganska skönt att slippa den oro och stora ansvar som jag också kände. Nu har jag varit hemma i två månader och saknaden efter hästen har slagit till med besked. Det är egentligen inte ridningen i sig jag saknar utan mer umgänget med hästen, att kämpa för att utvecklas som ekipage, att lära mig mer som hästmänniska, och att umgås med stallkompisarna.

Saken är den att jag är på sluttampen av min tid som doktorand - om ett knappt år ska jag disputera. Jag vet att detta arbetsmässigt kommer bli min stressigaste period hittills i livet och det kommer krävas många timmar för att avsluta min avhandling; betydligt mer än 40 timmars veckor. Dessutom planerar jag och min sambo att påbörja renovering av ett hus på hans föräldragård som vi tänkt flytta till. Planerad inflytt är i början av nästa år om allt går i lås. Där är förutsättningarna för att ha häst jättebra och jag kommer definitivt att kunna hämta hem "min" häst igen. Jag tror verkligen att det är ett bra beslut att vänta tills dess - att på sig ett hästägarskap samtidigt som man vet att man kommer ha svinmycket jobb och förmodligen konstant dåligt samvete över att inte hinna med hästen riktigt känns spontant rätt puckat. Samtidigt saknar jag verkligen stallivet! Jag har funderat på om jag ska börja rida ridlektioner igen för att hålla igång ridningen, men jag tvekar lite eftersom jag är rädd att det bara skulle öka saknaden/suget efter "min" häst ännu mer. Det är ju utvecklingen och närheten till en specifik individ som jag har fastnat för och saknar.

Nu blev det här en roman, men är det kanske någon som kanske känner igen sig? Hur har ni gjort när ni har haft hästsug men innerst inne vetat att det nog inte är rätt läge?

 

[LuckyMe]

Jag behöver lite hjälp i ett dilemma jag brottas med.

Mellan augusti 2014 och juli 2015 hade jag en häst på foder. Hösten 2015 bodde jag utomlands och då åkte hästen tillbaka till sin ägare (min faster). Det gick lite upp och ner för mig och pålle, bl.a. flög jag av under en hopplektion i december 2014 och skadade nacken. Jag läkte ihop men självförtroendet var skadat och jag fick kämpa mycket mentalt för att komma tillbaka. När hästen åkte hem tyckte jag delvis att det var ganska skönt att slippa den oro och stora ansvar som jag också kände. Nu har jag varit hemma i två månader och saknaden efter hästen har slagit till med besked. Det är egentligen inte ridningen i sig jag saknar utan mer umgänget med hästen, att kämpa för att utvecklas som ekipage, att lära mig mer som hästmänniska, och att umgås med stallkompisarna.

Saken är den att jag är på sluttampen av min tid som doktorand - om ett knappt år ska jag disputera. Jag vet att detta arbetsmässigt kommer bli min stressigaste period hittills i livet och det kommer krävas många timmar för att avsluta min avhandling; betydligt mer än 40 timmars veckor. Dessutom planerar jag och min sambo att påbörja renovering av ett hus på hans föräldragård som vi tänkt flytta till. Planerad inflytt är i början av nästa år om allt går i lås. Där är förutsättningarna för att ha häst jättebra och jag kommer definitivt att kunna hämta hem "min" häst igen. Jag tror verkligen att det är ett bra beslut att vänta tills dess - att på sig ett hästägarskap samtidigt som man vet att man kommer ha svinmycket jobb och förmodligen konstant dåligt samvete över att inte hinna med hästen riktigt känns spontant rätt puckat. Samtidigt saknar jag verkligen stallivet! Jag har funderat på om jag ska börja rida ridlektioner igen för att hålla igång ridningen, men jag tvekar lite eftersom jag är rädd att det bara skulle öka saknaden/suget efter "min" häst ännu mer. Det är ju utvecklingen och närheten till en specifik individ som jag har fastnat för och saknar.

Nu blev det här en roman, men är det kanske någon som kanske känner igen sig? Hur har ni gjort när ni har haft hästsug men innerst inne vetat att det nog inte är rätt läge?

Aldrig varit i din sits men rent spontant känns det som att du kanske borde hitta en medryttarhäst alternativt halvfoderhäst som du kan ha under detta år?

 

[Araminta]

Är det foderhästen du i så fall vill köpa? Hur långt bort står den idag? Tänker om det finns någon möjlighet till någon form av halvfodervärdskap?

 

[snow]

Aldrig varit i din sits men rent spontant känns det som att du kanske borde hitta en medryttarhäst alternativt halvfoderhäst som du kan ha under detta år?

Det borde vara ett bra förslag, men faktum är att jag nog hellre "bara" tar lektioner för att utveckla min ridning än hittar en medryttarhäst. Det är själva investeringen i en specifik individ som jag saknar; att lära känna en häst och försöka göra det bästa man kan med/för den individen. En medryttarhäst ägs ju av någon annan och tiden med den hästen kommer ha ett väldefinierat slut, liksom. Jag vet inte om jag förklarar detta särskilt bra - självklart är medryttarhäst ett alternativ men det är liksom känslan av "det här är min häst i nöd och lust" som jag saknar. Att få lägga upp en långsiktig plan och mål att kämpa mot. Jag vill inte ha ett tillfälligt korttidsprojekt.

Är det foderhästen du i så fall vill köpa? Hur långt bort står den idag? Tänker om det finns någon möjlighet till någon form av halvfodervärdskap?

Ja, trots att det inte var en dans på rosor med honom alla gånger så känns han liksom som "min" häst nu . Tyvärr står han 5 h bort... Annars hade det varit givet att ha honom på halvtid på något sätt, men med det avståndet är det ganska svårt.


Jag trodde att det skulle vara ganska lätt att vara utan häst: jag har många andra fritidsintressen och som sagt ett krävande jobb. Det är ändå något särskilt med hästeriet som jag verkligen saknar nu när jag inte har det längre.

 

[troxel]

Det är ett livande djur som kräver tid som du inte har. Skaffa ett annat intress.

 

[Myrten]

Jag hade två hästar när jag skrev klart min doktorsavhandling. Men - det var två hästar jag haft i många år. Vi var välfungerande, hästägarskapet var väl invant och inget som stressade mig. Och ändå tog min medryttare och stallägare otroligt stor bit, framför allt sista halvåret. Men ansvaret var ju ändå mitt, men det var som sagt inget jag oroade mig för. Jag var van.

Efter hur du beskriver din reaktion för det ansvar du hade för foderhästen tycker jag det låter bra att inte ge sig in i något som involverar ansvar för häst i nuläget. Däri ingår medryttarhäst. Lektioner däremot låter bra. Du kommer dit, rider och inget mer. Och ändå är det ett led i arbetet att skaffa häst. Låter lysande.

Du står inför en situation där du med all sannolikhet kommer att behöva ha fullt fokus på jobbet. Vänta med att skaffa häst. Ett år går fort!

 

[snow]

Jag hade två hästar när jag skrev klart min doktorsavhandling. Men - det var två hästar jag haft i många år. Vi var välfungerande, hästägarskapet var väl invant och inget som stressade mig. Och ändå tog min medryttare och stallägare otroligt stor bit, framför allt sista halvåret. Men ansvaret var ju ändå mitt, men det var som sagt inget jag oroade mig för. Jag var van.

Efter hur du beskriver din reaktion för det ansvar du hade för foderhästen tycker jag det låter bra att inte ge sig in i något som involverar ansvar för häst i nuläget. Däri ingår medryttarhäst. Lektioner däremot låter bra. Du kommer dit, rider och inget mer. Och ändå är det ett led i arbetet att skaffa häst. Låter lysande.

Du står inför en situation där du med all sannolikhet kommer att behöva ha fullt fokus på jobbet. Vänta med att skaffa häst. Ett år går fort!

Det var ungefär det här jag behövde höra... Eller, det är så den logiska delen av mig själv tänker. Känslorna gör ju som de vill. Foderhästen var den första egna häst jag haft ansvar över och det tog väldigt mycket av min energi, kanske för att allt var så nytt för mig. Visserligen kanske det skulle kännas lättare nu då jag redan har haft honom i ett år, men samtidigt vet jag ju att min jobbsituation kommer bli betydligt tuffare. Tack för ditt inlägg, det fick mig att känna att jag nog gör det rätta!

 

[Myrten]

@snow - Det är med all säkerhet så att det var för att det var nytt som foderhästskapet tog så mycket energi. När det sedan dessutom är någon annans häst så kan det, beroende på hur man själv är, vara ett stressmoment. Jag skulle faktiskt aldrig våga ha foderhäst. Och medryttare? Hu, då måste man ju vänja sig vid en ny människa också!

Att ha fullt ansvar för en häst är en roll man växer in i. Det tar olika lång tid beroende på vem man är. Det kommer säkert att bli mindre energikrävande för dig när du blir mer van att vara hästägare. Men sista året på forskarutbildningen är inte en lägligt som invänjningsperiod, det är jag helt övertygad om. Jag faktiskt älskade sista året, för då kunde jag lägga precis allt annat åt sidan och gå all in i något jag älskade. Men jag jobbade sju dagar i veckan. Och det var tur att jag hade uppstallning med hög servicenivå, mycket snälla och okomplicerade hästar och stallägare och medryttare som verkligen ställde upp. Min medryttare tog min ena häst på foder under en tid. Hästen var mycket snäll mot barn (äldre sto som älskade barn och "tog hand" om dem när de red och pysslade). Min andra häst fixade stallägaren i princip ett schema åt så han kom ut på tur. Han var snäll och lättriden, kunde ridas av alla om de inte krävde något.

Jag lämnade in avhandlingen 26 april. Åkte direkt till stallet där jag inte varit på flera veckor och kanske i snitt 2 ggr/veckan sedan nyår. Sen åkte jag in till stan och drack öl med en av mina handledare. Dagen efter gav jag mig iväg till stallet och red ut en lång tur ensam på min valack.

 

[yennork]

I din situation är det bättre att vänta med egen häst tills livet lugnat sig. Om du rider lektion en gång i veckan kan det bli ett avkopplande andningshål, en egen häst med allt det innebär riskerar att bli ett evigt stressande dåligt samvete.