Hästfolk med psykisk ohälsa

[Brassneck]

Kan nästan garantera att du kommer må mycket bättre av att drömhästen får leva hos någon som gör allt det du egentligen ville. Det blir lite som att leva genom den nya ägaren även om det blir en saknad. Två av mina hästar har ägare som inte har tid/möjlighet att ha sina hästar. De tycker att det är väldigt roligt att kunna följa sina hästars framsteg istället för det dåliga samvetet att inte själv hinna/orka/kunna.

Ja du har förmodligen rätt! Tack!
Imorgon ska jag kolla på en stallplats och se hur det känns. Den är lite närmre hemma och ligger på vägen till jobbet, vilket såklart kommer underlätta vardagen. Men jag har trivts så himla bra med att vara inhyrd i ett stall där det bara är jag så jag vet inte hur det blir att ställa om. Men samtidigt skönt att inte ha hela ansvaret själv, och dessutom någon att rida ut med.
Har också frågat en bekant om jag kan låna dennes shettis framöver som sällskap.
Så får jag se vilket alternativ som känns bäst.

Har också bestämt att ställa av storhästen så jag inte går in i väggen medan jag letar köpare. Jag brukar göra så när det gäller större beslut: jag lajvar att det redan har hänt och känner hur det känns.

Men jag tycker det är svårt att lita på mig själv. Hur vet man att man är rimlig och att det inte bara är ångesten som talar?