Filifjonkan_
Trådstartare
Hur hanterar ni sådant? Jag har ändå varit ryttare i snart femton år, och har ridit många olika typer av hästar. Stött på en ganska hygglig hög av den sorten som gärna testar nya ryttare, för att slippa jobba eller helt enkelt se om det går att sticka så att de kanske får lov att springa fort en bit.
Jag red ett kallblodssto för många år sen, som helt enkelt testade genom att frysa fast på stallplanen. Inte en meter rörde hon sig, och tjock om magen var hon, så inte kom man åt att skänkla på heller. Vet inte hur många gånger ägaren fick jaga oss med spö av stallplanen, haha, men till sist kom vi riktigt bra överens. En väldigt old fashioned häst som gav blanka fan i allt vad nh-tränare och grejer hette, och styrdes av två saker: Mat och gosa sig i sin välhalmade box. Mycket bekväm. Kunde gå under lågt hängande grenar för att få av en ont anande ryttare, eller låtsas vara blockhalt för att sen gå helt normalt när man väl suttit av. En lurig, envis och matorienterad gottegris alltså. Saknar henne än idag!
Sen har vi varmblodet som jag fick lov att rida, en mycket välriden häst i verkligheten, men jag, tretton år som red på ridskola en gång i veckan, var han inte så snäll med. Kastade gärna upp huvudet och skenade iväg över nejden med mig på, eller så kom vi hundra meter från stallet innan han stannade, backade och stegrade för att slippa gå. Först var jag väldigt rädd, men minns inte om jag till sist skaffade mig så pass mycket skinn på näsan att jag faktiskt var envisare än hästen, och stod kvar tills vi gått fram dit jag ville. Red samma häst utan problem i många år efter det, mycket trevligt när jag väl lärt mig hur man rider som folk
Hur som helst kan jag inte dra mig till minnes att jag nånsin skulle ha tagit en riktigt "fight" mer än ett varmblod (totalt outbildad) som jag skulle rida ut själv på, men som fick för sig att han skulle stegra, bocka och kasta av mig innan vi kommit mer än ett femtiotalmeter från stallet. Minns att jag upprepade gånger tog ett ledande tygeltag nedåt höger så han kom ned, och sen vände jag runt honom åt samma håll och drev framåt, dit jag ville. Då gjorde han en capriole, och stegrade igen, och jag gjorde likadant. Till sist var vi långt från stallet, och hästen hade inte ens fattat att han gått därifrån fast han först inte ville. När han insåg detta bara ändrades hela hästens attityd, och han gick på framåt med lediga steg som om den första halvtimmens fightande inte ens ägt rum. Väldigt märkligt. Efter det gick han problemfritt för mig, och den hästen älskade att vara ute i skogen, så hela grejen till att börja med var väldigt onödig, tyckte jag.
Hur har ni gjort? Dela upplevelser! Är själv en typiskt orädd, men absolut inte någon hård ryttare, så har svårt med negativ förstärkning i såna här lägen. Alla är ju dock olika, alltid intressant att höra vad andra säger!
Jag red ett kallblodssto för många år sen, som helt enkelt testade genom att frysa fast på stallplanen. Inte en meter rörde hon sig, och tjock om magen var hon, så inte kom man åt att skänkla på heller. Vet inte hur många gånger ägaren fick jaga oss med spö av stallplanen, haha, men till sist kom vi riktigt bra överens. En väldigt old fashioned häst som gav blanka fan i allt vad nh-tränare och grejer hette, och styrdes av två saker: Mat och gosa sig i sin välhalmade box. Mycket bekväm. Kunde gå under lågt hängande grenar för att få av en ont anande ryttare, eller låtsas vara blockhalt för att sen gå helt normalt när man väl suttit av. En lurig, envis och matorienterad gottegris alltså. Saknar henne än idag!
Sen har vi varmblodet som jag fick lov att rida, en mycket välriden häst i verkligheten, men jag, tretton år som red på ridskola en gång i veckan, var han inte så snäll med. Kastade gärna upp huvudet och skenade iväg över nejden med mig på, eller så kom vi hundra meter från stallet innan han stannade, backade och stegrade för att slippa gå. Först var jag väldigt rädd, men minns inte om jag till sist skaffade mig så pass mycket skinn på näsan att jag faktiskt var envisare än hästen, och stod kvar tills vi gått fram dit jag ville. Red samma häst utan problem i många år efter det, mycket trevligt när jag väl lärt mig hur man rider som folk
Hur som helst kan jag inte dra mig till minnes att jag nånsin skulle ha tagit en riktigt "fight" mer än ett varmblod (totalt outbildad) som jag skulle rida ut själv på, men som fick för sig att han skulle stegra, bocka och kasta av mig innan vi kommit mer än ett femtiotalmeter från stallet. Minns att jag upprepade gånger tog ett ledande tygeltag nedåt höger så han kom ned, och sen vände jag runt honom åt samma håll och drev framåt, dit jag ville. Då gjorde han en capriole, och stegrade igen, och jag gjorde likadant. Till sist var vi långt från stallet, och hästen hade inte ens fattat att han gått därifrån fast han först inte ville. När han insåg detta bara ändrades hela hästens attityd, och han gick på framåt med lediga steg som om den första halvtimmens fightande inte ens ägt rum. Väldigt märkligt. Efter det gick han problemfritt för mig, och den hästen älskade att vara ute i skogen, så hela grejen till att börja med var väldigt onödig, tyckte jag.
Hur har ni gjort? Dela upplevelser! Är själv en typiskt orädd, men absolut inte någon hård ryttare, så har svårt med negativ förstärkning i såna här lägen. Alla är ju dock olika, alltid intressant att höra vad andra säger!