Kiwifrukt
Trådstartare
Jag velade länge och väl om jag skulle posta tråden här, eller om den egentligen hör hemma under ridning, och moderator får gärna flytta om den ligger fel. Men själva problemet har utvecklat sig från att enbart gälla ridning, till att gälla i övrig hantering också, så därför blev det här.
Jag har en ponny född 2010, som varit i min ägo sen vintern 2011/2012. En mycket social, trevlig och enkel ponny i övrigt. Hon var lite mer än ett och ett halvt år gammal när jag köpte henne, och vi har gått långa promenader vid handen i princip sen dag 1. Första året stod hon i ett stall mitt inne i ett villaområde, och som jag minns nu så hade vi två (2) incidenter med fordon under hennes första år, en stor traktor och en glassbil som utöver att lägga sig precis bakom henne dessutom drog igång sin bekanta jingel, och den vet väl alla hur irriterande den är? Detta var när jag hade haft henne mindre än två månader, båda gångerna. Sen dess har hon mött allt från hundägare och cyklister till bil med släpvagn och traktorer, utan problem.
Förra våren, precis innan hon skulle ridas in, bytte vi stall. När jag tittade på stallplatserna hade jag två stora kriterier som jag gick efter, det skulle finnas bra ridmöjligheter i skogen (det gjorde det inte på det första stallet, vilket är en av anledningarna till att vi flyttade därifrån), och det skulle finnas folk att rida ut tillsammans med, eftersom jag snart skulle sitta på en nyss inriden treåring. I det förra stallet fanns inget sällskap. Jag har inte ridit in ponnyn själv, och personen som red in henne ramlade av en annan häst och skadade sig med ungefär två veckor kvar, det var den tiden som de verkligen skulle rida ut på min häst och eftersom hon inte tog sig upp i sadeln på flera veckor så vet jag att hon inte blev direkt mycket riden under sista veckan hos utbildaren. Ponnyn har dessutom haft ett långt sommarlov och en lika lång, om inte längre, vintervila, så det är först nu som hon börjar komma igång igen.
Av olika anledningar har alla som red i mitt nuvarande stall när vi flyttade dit antingen slutat rida eller flyttat därifrån. Dock har det stått en äldre valack i stallet hela vintern, vars ägare har varit gravid och inte kunnat rida honom själv, så min syster har lånat honom några gånger i veckan så vi har kunnat rida ut tillsammans. Det har varit guld värt med det sällskapet, min häst har alltså hanterat trafiken väldigt bra så länge jag står vid sidan om, men har varit mycket mer skeptisk när jag sitter på och vi är ensamma. Men med sällskap av valacken har det gått bra, och hon har blivit mer och mer van. Större fordon har varit lite läskiga, men vanliga personbilar har inte varit några problem alls.
Nu till mitt problem: För ett par veckor sen var jag ute och gick med henne vid handen när det kom en moped i full fart. Det blåste en hel del, och hon var rejält på tårna redan från början. Med facit på hand, en sån dag kanske jag inte skulle gett mig ut med henne, men det är lätt att vara efterklok. Mopedföraren ser på långt håll att hästen är orolig, väljer ändå att gasa och dessutom gira mot henne. Hon blev hysterisk. Försökte tvärvända och springa hem, och det var definitivt mer tur än skicklighet att jag fick håll på henne igen. Vi har ridit ut ett par gånger med valacken efter det, och hon var lika rädd varenda gång det kom ett fordon, men det började ge med sig.
Nu har valacken flyttat... Jag är alltså helt och hållet utelämnad åt mig själv igen, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Vi har fina ridvägar, och det kommer sällan bilar, men när det väl gör det kommer de fort och de kommer väldigt nära inpå, för vägen är så smal. För att ta sig till skogen måste man tyvärr gå en kilometer ungefär på asfalterad väg, med bilar. Paddocken ligger precis vid vägen, och det är aldrig några problem att rida där, oftast är det inga problem ute heller så länge jag står vid sidan om, ifall vi kan gå av vägen lite och släppa fram bilarna. Dock var jag ute i lördags, återigen med henne vid handen (tur var väl det!), när det kommer en motorcyklist på ungefär samma ställe som mopeden. Föraren, en man i medelåldern, ser att hon blir rädd (hon försökte återigen kasta sig bakåt och dra, det är bara att tacka sin lyckliga stjärna för att det inte kommer en bil bakom henne när hon gör så), och stänger av (med andra ord en betydligt trevligare medmänniska än monstret på mopeden!), ändå får jag knappt förbi henne.
Det går hur bra som helst att rida i paddocken, och min flyktiga plan är att fortsätta rida i paddocken och motionera henne utanför den vid handen ett tag. Min pappa har lovat att följa med till fots några gånger också när vi rider ut, men det är helt ohållbart att han ska göra det varenda gång jag rider ut. Jag måste kunna rida ut ensam. Vi har inte råd att skaffa en häst till, och min syster är inte tillräckligt intresserad för att ha en egen häst. Hästen är egentligen en ensamvarg, och fungerar annars betydligt bättre ensam än i grupp. När det inte kommer bilar/andra fordon är hon lugnet själv, så explosionen går från noll till hundra på en sekund. Hon gör det inte för att bråka, utan hon blir verkligen rädd.
Hur hade ni gjort om det hade varit er häst? Hur hade ni lagt upp träningen för att vänja henne?
Jag har en ponny född 2010, som varit i min ägo sen vintern 2011/2012. En mycket social, trevlig och enkel ponny i övrigt. Hon var lite mer än ett och ett halvt år gammal när jag köpte henne, och vi har gått långa promenader vid handen i princip sen dag 1. Första året stod hon i ett stall mitt inne i ett villaområde, och som jag minns nu så hade vi två (2) incidenter med fordon under hennes första år, en stor traktor och en glassbil som utöver att lägga sig precis bakom henne dessutom drog igång sin bekanta jingel, och den vet väl alla hur irriterande den är? Detta var när jag hade haft henne mindre än två månader, båda gångerna. Sen dess har hon mött allt från hundägare och cyklister till bil med släpvagn och traktorer, utan problem.
Förra våren, precis innan hon skulle ridas in, bytte vi stall. När jag tittade på stallplatserna hade jag två stora kriterier som jag gick efter, det skulle finnas bra ridmöjligheter i skogen (det gjorde det inte på det första stallet, vilket är en av anledningarna till att vi flyttade därifrån), och det skulle finnas folk att rida ut tillsammans med, eftersom jag snart skulle sitta på en nyss inriden treåring. I det förra stallet fanns inget sällskap. Jag har inte ridit in ponnyn själv, och personen som red in henne ramlade av en annan häst och skadade sig med ungefär två veckor kvar, det var den tiden som de verkligen skulle rida ut på min häst och eftersom hon inte tog sig upp i sadeln på flera veckor så vet jag att hon inte blev direkt mycket riden under sista veckan hos utbildaren. Ponnyn har dessutom haft ett långt sommarlov och en lika lång, om inte längre, vintervila, så det är först nu som hon börjar komma igång igen.
Av olika anledningar har alla som red i mitt nuvarande stall när vi flyttade dit antingen slutat rida eller flyttat därifrån. Dock har det stått en äldre valack i stallet hela vintern, vars ägare har varit gravid och inte kunnat rida honom själv, så min syster har lånat honom några gånger i veckan så vi har kunnat rida ut tillsammans. Det har varit guld värt med det sällskapet, min häst har alltså hanterat trafiken väldigt bra så länge jag står vid sidan om, men har varit mycket mer skeptisk när jag sitter på och vi är ensamma. Men med sällskap av valacken har det gått bra, och hon har blivit mer och mer van. Större fordon har varit lite läskiga, men vanliga personbilar har inte varit några problem alls.
Nu till mitt problem: För ett par veckor sen var jag ute och gick med henne vid handen när det kom en moped i full fart. Det blåste en hel del, och hon var rejält på tårna redan från början. Med facit på hand, en sån dag kanske jag inte skulle gett mig ut med henne, men det är lätt att vara efterklok. Mopedföraren ser på långt håll att hästen är orolig, väljer ändå att gasa och dessutom gira mot henne. Hon blev hysterisk. Försökte tvärvända och springa hem, och det var definitivt mer tur än skicklighet att jag fick håll på henne igen. Vi har ridit ut ett par gånger med valacken efter det, och hon var lika rädd varenda gång det kom ett fordon, men det började ge med sig.
Nu har valacken flyttat... Jag är alltså helt och hållet utelämnad åt mig själv igen, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Vi har fina ridvägar, och det kommer sällan bilar, men när det väl gör det kommer de fort och de kommer väldigt nära inpå, för vägen är så smal. För att ta sig till skogen måste man tyvärr gå en kilometer ungefär på asfalterad väg, med bilar. Paddocken ligger precis vid vägen, och det är aldrig några problem att rida där, oftast är det inga problem ute heller så länge jag står vid sidan om, ifall vi kan gå av vägen lite och släppa fram bilarna. Dock var jag ute i lördags, återigen med henne vid handen (tur var väl det!), när det kommer en motorcyklist på ungefär samma ställe som mopeden. Föraren, en man i medelåldern, ser att hon blir rädd (hon försökte återigen kasta sig bakåt och dra, det är bara att tacka sin lyckliga stjärna för att det inte kommer en bil bakom henne när hon gör så), och stänger av (med andra ord en betydligt trevligare medmänniska än monstret på mopeden!), ändå får jag knappt förbi henne.
Det går hur bra som helst att rida i paddocken, och min flyktiga plan är att fortsätta rida i paddocken och motionera henne utanför den vid handen ett tag. Min pappa har lovat att följa med till fots några gånger också när vi rider ut, men det är helt ohållbart att han ska göra det varenda gång jag rider ut. Jag måste kunna rida ut ensam. Vi har inte råd att skaffa en häst till, och min syster är inte tillräckligt intresserad för att ha en egen häst. Hästen är egentligen en ensamvarg, och fungerar annars betydligt bättre ensam än i grupp. När det inte kommer bilar/andra fordon är hon lugnet själv, så explosionen går från noll till hundra på en sekund. Hon gör det inte för att bråka, utan hon blir verkligen rädd.
Hur hade ni gjort om det hade varit er häst? Hur hade ni lagt upp träningen för att vänja henne?
