Jag började med hoppning när jag red ponny. Provade dressyr någon enstaka gång men det var inte min grej alls. Tävlade en hel del i hoppning under flera år. Mitt första jobb var som unghästutbildare och sen rullade det på med arbete som beridare (hopphästar). På grund av skada blev jag tvungen att sluta rida och blev av en slump tävlingsgroom åt en kusk. Efter några år fick jag erbjudandet om att byta plats på vagnen. Tre år senare hade jag placeringar i svårklass och skulle satsa, byttte till bättre häst, en hopphäst 
som hellre drar än har ryttare på ryggen. Fick erbjudandet om att jobba som kusk och taggade ner tävlingsambitionen först medvetet för att lägga mycket tid på jobbet och sedan har jag insett att även om jag tycker om att tävla så är jag mer intresserad av att träna och utbilda hästar. Det dagliga arbetet med hästarna är mycket mer intressant.
Man ska aldrig säga aldrig, men just nu känns det inte som att jag kommer byta gren igen. Jag älskar utmaningar och när det är svårt. För mig är det viktigt att hela tiden fortsätta lära. Körningen är mycket svårare än ridningen och jag gillar utmaningen i att kommunicera med hästen med färre verktyg som kusk än som ryttare. Dessutom kan man hela tiden göra det ännu svårare genom att lägga till fler hästar framför vagnen. Köra par var ett stort steg, att verkligen förstå och behärska tekniken och vetenskapen för korstömmarna var som att lära ett helt nytt språk. Men att köra fyrspann är det svåraste jag någonsin försökt lära mig. Att köra par är en piss i Mississippi i jämförelse med att behärska konsten att köra ett fyrspann. Och det är ju därför det är så himla roligt! 
Om du vill lära dig köra så kan jag hjälpa dig med kontakter om du berättar var i landet du bor.
som hellre drar än har ryttare på ryggen. Fick erbjudandet om att jobba som kusk och taggade ner tävlingsambitionen först medvetet för att lägga mycket tid på jobbet och sedan har jag insett att även om jag tycker om att tävla så är jag mer intresserad av att träna och utbilda hästar. Det dagliga arbetet med hästarna är mycket mer intressant. Man ska aldrig säga aldrig, men just nu känns det inte som att jag kommer byta gren igen. Jag älskar utmaningar och när det är svårt. För mig är det viktigt att hela tiden fortsätta lära. Körningen är mycket svårare än ridningen och jag gillar utmaningen i att kommunicera med hästen med färre verktyg som kusk än som ryttare. Dessutom kan man hela tiden göra det ännu svårare genom att lägga till fler hästar framför vagnen.
Köra par var ett stort steg, att verkligen förstå och behärska tekniken och vetenskapen för korstömmarna var som att lära ett helt nytt språk. Men att köra fyrspann är det svåraste jag någonsin försökt lära mig. Att köra par är en piss i Mississippi i jämförelse med att behärska konsten att köra ett fyrspann. Och det är ju därför det är så himla roligt! Om du vill lära dig köra så kan jag hjälpa dig med kontakter om du berättar var i landet du bor.
