Det där verkar vara ett känsligt ämne för vissa, framförallt för mitt ex. Han är så fruktansvärt förbannad ibland för att han tycker att jag prioriterar mig själv före barnen. Jag anser inte jag gör det utan försöker få till både mitt och barnens liv så att de kan göra det de vill och att jag samtidigt får åtminstone delar av mina behov uppfyllda, samt att vi får kvalitetstid före kvantitetstid ifall jag måste välja. Jag gör så gott jag kan liksom och tyvärr är dygnets timmar begränsade. Men ibland funderar jag om jag är jäkligt konstig eller nåt, jag kanske är fruktansvärt egocentrisk och verkligen nedprioriterar mina barn? Jag kanske inte ska ta mig rätt att göra andra saker överhuvudtaget när jag har barnen?
Personligen tror jag att jag skulle "gå under" om jag inte fick ha ett eget liv också, men jag är som sagt kanske knäpp.
Personligen tror jag att jag skulle "gå under" om jag inte fick ha ett eget liv också, men jag är som sagt kanske knäpp.