Jag har varit utsatt för en stalker som ringde mig på nätterna. Det var skitläskigt. Det pågick under ett år, kanske. Han viskade i telefon. När han berättade vad jag hade haft för kläder på nattklubben jag varit på, höll jag på att bryta ihop. Det hela upphörde helt plötsligt. Jag vet inte vem han var, men han visste vem jag var.
Under samma tid så hade min stallkompis en stalker på helt annan nivå. Han följde efter henne i bilen, konstant. Hennes jobb var helt införstådda och väktarna på jobbet brukade parkera sina bilar för stalkern, så min vän kunde få lämna sin arbetsplats i fred. Han satt utanför fritids när hon hämtade barn. Han hade full koll på hemnes schema och rutiner. Flera gånger var polisen inblandad. Vi skrattade gott när polisen hade en biljakt med stalkern, den gick i 40km/h. Stalkern var en gammal gubbe som var rädd om sin gamla Saab. En gång tappade jag helt besinningen och öppnade hans bildörr när han satt och väntade utanför hennes jobb. Jag bara skrek och skrek. Sluta följa efter henne! Sluta gubbjävel! Jag skrek så högt att alla människor stannade upp och undrade vad som hände. Jag var helt galen på honom. Ham hade då åkt förbi stallet så många gånger, långsamt, långsamt och stirrat in mot stallet. Stallet, gården låg ganska ensligt och min väns man jobbade ofta utomlands. Vännen jobbade skift och jag var ensam i stallet. Det var en mardröm när han gled förbi. Men, gubben vart nog besviken när han såg min bil, det var ju min vän han var besatt av.
Polis, väktare, äkta man, jag och andra försökte få gubbfan att sluta. Jag tror det blev ett besöksförbud till slut.
Fan, det var en skitjobbig tid i våra liv. Nu såhär i efterhand så känner jag fortfarande obehag av att inte veta vem det var som ringde mig. Gubben i Saaben är sedan många år död och är bara ett spöke i vårt förflutna.