ztsu
Trådstartare
Strax före fyra på morgonen den 22/12 dog Mackan. Vi fick bara 72 dagar tillsammans men i hjärtat känns det som ett helt liv. Han började visa tecken på kolik efter lunch och vet. kom ut och gav kramplösande och smärtstillande. Vi började med täta promenader och betforvatten. Han lyckades bajsa några gånger men det var med extremt mycket möda och stort besvär. Allt eftersom timmarna gick visade han mer och mer att han hade rejält ont. Han möblerade om i boxen, vispade med frambenen, sparkade med bakbenen mot magen, snurrade runt och tittade bakåt mot magen. Men han stod upp hela tiden och han knallade på med raska steg när vi var ute. Han lyckades också bajsa några gånger till. Vid 20-tiden när jag ringde vet. för att stämma av tyckte han att vi skulle avvakta, eftersom Mackan ju faktiskt ändå hade bajsat. Såhär i efterhand ångrar jag djupt att jag inte tog ut vet. igen redan då. Det hade besparat Mackan många timmars lidande. Tyvärr hjälper det inte att vara efterklok.
Vid 3-tiden la han sig ner och sedan ställde han sig inte upp igen. I samma sekund som han la sig ner visste jag att det var kört och ringde vet. som kom direkt, men tiden från att jag ringde tills han kom är den längsta jag upplevt. Mackan låg med huvudet lutat mot mig men till slut orkade han inte ens det utan la sig ner med huvudet på marken. Han andades ljudligt och ögonen rullade, ett tag trodde jag att han skulle hinna självdö i de här fruktansvärda smärtorna innan vet. hann komma. Men vet. kom och Mackan fick rejält med smärtstillande innan det var dags för honom att vandra vidare och träffa Ztarlet på de evigt gröna ängarna. I chocken glömde jag av att ta farväl av honom. Jag glömde att ge honom en kram och jag glömde att säga att jag älskar honom. Det plågar mig.
Mackan stal mitt hjärta redan på provridningen och trots att han var gammal och hade sina många skimmelknölar var det honom jag skulle ha. Det var bara så. Jag visste att skimmelknölarna förr eller senare skulle ta hans liv, men jag trodde inte det skulle blir såhär förr och på det här sättet. Anledningen till förstoppningen var högst troligt sådana på insidan av anus. Bajset kom helt enkelt inte förbi och ut, hur mycket han än krystade. Han kissade i dödsögonblicket så som de ju gör, men något bajs kom det inte. Området runt anus var dock uttöjt som en ballong, en syn som jag kommer få leva med resten av mitt liv.
(Han har hela tiden som jag haft honom bajsat normala bajshögar i normal mängd, så också natten mot den 22e.)
Vi fick inte många dagar tillsammans, men de vi fick var fantastiska. Han byggde upp mitt självförtroende och på samma sätt som jag gav allt för honom gav han allt till mig. Jag är en helt annan ryttare och människa idag tack vare honom.
Jag var bara tvungen att skriva av mig. Mitt hjärta värker. 21/5 somnade min vackra fuxdam in och nu, nästan exakt sju månader senare, står jag åter igen utan häst med ett hål i hjärtat. Hur mycket smärta orkar ett människohjärta bära? Hur mycket sorg klarar man av? Hur kunde jag glömma att ta farväl?
Det kan gå så ruskigt snabbt. Ta hand om er och krama de ni älskar.
Vila i frid min älskade vän.
Vid 3-tiden la han sig ner och sedan ställde han sig inte upp igen. I samma sekund som han la sig ner visste jag att det var kört och ringde vet. som kom direkt, men tiden från att jag ringde tills han kom är den längsta jag upplevt. Mackan låg med huvudet lutat mot mig men till slut orkade han inte ens det utan la sig ner med huvudet på marken. Han andades ljudligt och ögonen rullade, ett tag trodde jag att han skulle hinna självdö i de här fruktansvärda smärtorna innan vet. hann komma. Men vet. kom och Mackan fick rejält med smärtstillande innan det var dags för honom att vandra vidare och träffa Ztarlet på de evigt gröna ängarna. I chocken glömde jag av att ta farväl av honom. Jag glömde att ge honom en kram och jag glömde att säga att jag älskar honom. Det plågar mig.
Mackan stal mitt hjärta redan på provridningen och trots att han var gammal och hade sina många skimmelknölar var det honom jag skulle ha. Det var bara så. Jag visste att skimmelknölarna förr eller senare skulle ta hans liv, men jag trodde inte det skulle blir såhär förr och på det här sättet. Anledningen till förstoppningen var högst troligt sådana på insidan av anus. Bajset kom helt enkelt inte förbi och ut, hur mycket han än krystade. Han kissade i dödsögonblicket så som de ju gör, men något bajs kom det inte. Området runt anus var dock uttöjt som en ballong, en syn som jag kommer få leva med resten av mitt liv.
(Han har hela tiden som jag haft honom bajsat normala bajshögar i normal mängd, så också natten mot den 22e.)
Vi fick inte många dagar tillsammans, men de vi fick var fantastiska. Han byggde upp mitt självförtroende och på samma sätt som jag gav allt för honom gav han allt till mig. Jag är en helt annan ryttare och människa idag tack vare honom.
Jag var bara tvungen att skriva av mig. Mitt hjärta värker. 21/5 somnade min vackra fuxdam in och nu, nästan exakt sju månader senare, står jag åter igen utan häst med ett hål i hjärtat. Hur mycket smärta orkar ett människohjärta bära? Hur mycket sorg klarar man av? Hur kunde jag glömma att ta farväl?
Det kan gå så ruskigt snabbt. Ta hand om er och krama de ni älskar.
Vila i frid min älskade vän.
Senast ändrad:
beklagar.
