Då var min hälsohemsvistelse slut, och jag har återvänt hem igen.
Men vilken häftig upplevelse det var!
Min tanke med att åka dit var att känna hur det kändes. Att bara lämna all vardag - inte behöva tänka på eller ansvara för nånting, inte laga mat, inte städa, inte fundera över vad man ska/måste göra härnäst, inte behöva uppfylla den roll man har i sina invanda relationer (oavsett om det är bra relationer eller ej) - utan bara koncentrera sig på sig själv och sin hälsa och kanske få lära sig något nytt.
Det kändes faktiskt helt underbart!
När jag åkte dit var jag något "sliten", det kändes som om vardagen gnisslade lite. När jag kom dit kände jag mig mest förvirrad - jag visste inte ens vem jag skulle vara eller hur det var att bara vara JAG, plötsligt befriad från alla vardagsroller... Dom första tre dagarna sov jag mest. Var inte med på många aktiviteter alls, sov länge om morgnarna och tog tupplur mitt på dagen. Jag var helt pantat trött, det bara vällde fram en gigantisk jättetrötthet. Samtidigt kändes det väldigt befriande att bara få göra det jag ville mest av allt, dvs sova och vila, utan att ha något dåligt samvete över det utan faktiskt få njuta av vilan.
Efter dag 3 vände det. Plötsligt var det som om jag fylldes med energi, glädje och LYCKA! Verkligen häftigt. Jag började som att stråla. Ville delta på fler aktiviteter, var med i gemenskapen lite mer, var lite mer aktiv - och allt kändes bara BRA! Som att jag återfick kontakt med mitt glada jag: den där cassiopeja som är nyfiken, busglad och energisk.
Andra deltagare på hälsohemsveckan rapporterade om liknande upplevelser. Att försätta sig själv i den situationen som var på hälsohemmet verkar onekligen kunna vara välgörande för många.
Jag funderade lite över vad som är speciellt med en hälsohemsvistelse. Att slippa städa och laga mat kan man göra på vilket hotell som helst. Reser man utomlands kan man både komma billigare undan och få tillgång till en varm strand. Men jag tycker ändå inte att något av alternativen är likvärdigt... Det skulle möjligtvis vara om man reser på någon hälsoresa utomlands.
Mina tankar går såhär:
- Jag slipper verkligen bekymra mig om nånting. Blir oerhört väl omhändertagen. Behöver inte planera nånting alls själv (vilket jag upplever att man ändå måste göra en del vid en utlandsresa). Visserligen kan själva planerandet och självstyrandet vara roligt och en del av tjusningen med en resa/semester, men jag tror att hälsohemsvistelsen är så skön för att den verkligen totalt tar ifrån en den möjligheten att låta vallhundsskallen valla runt med en själv, planera och hitta på grejer att göra. Oavsett om man ser det som en möjlighet eller ett tvång att behöva ansvara och planera själv, så främjar frånvaron av det på något vis att en annan del av en själv tillåts komma fram (en del som kanske behöver få komma fram lite mer).
- Alla aktiviteter är fokuserade på hälsa. Jag lär mig om hälsa, lyssnar hälsa, praktiserar hälsa, lever hälsa. På alla plan. Det skapar en känsla av omhändertagande av mig själv, som också bidrar till helheten.
- Det är en fast vistelselängd/kurslängd, det är bara ett begränsat antal människor som bor på gården och det är samma människor under hela vistelsen. Det skapar en känsla av samhörighet och trygghet. Man känner igen varandra, hälsar, pratar - även om man inte är så socialt förslagen. Jag upplevde en väldigt varm känsla mellan kursdeltagarna, som jag sällan upplever uppstår på andra ställen i vardagen. Den varma känslan var upplyftande.
- Jag kom ohjälpligt in på att arbeta med mig själv och min hälsa. Utvecklades. Kände en värme och respekt mot mig själv.
Allt detta sammantaget gjorde att det bara kändes så BRA. Jag var stjärnan i mitt eget liv, utan att någonstans på något sätt behöva prestera någonting.
Jag upplevde att känslan mer eller mindre tvingades fram, utifrån dom speciella förutsättningarna. Och det var det som fick mig att känna att en hälsohemsvistelse faktiskt kan ha något annat att erbjuda än att bo på vilket-hotell-som-helst eller att ta flyget till en varm strand.
OK, jag säger inte att allt var perfekt där. Men det var en särskild upplevelse. En väldigt härlig upplevelse. Jag vill definitivt åka tillbaks, om jag får möjlighet. Särskilt om jag fastnar i den kärva känslan av att liver bara knuffar runt mig och jag tappar bort min lust och min riktning igen.
Men vilken häftig upplevelse det var!
Min tanke med att åka dit var att känna hur det kändes. Att bara lämna all vardag - inte behöva tänka på eller ansvara för nånting, inte laga mat, inte städa, inte fundera över vad man ska/måste göra härnäst, inte behöva uppfylla den roll man har i sina invanda relationer (oavsett om det är bra relationer eller ej) - utan bara koncentrera sig på sig själv och sin hälsa och kanske få lära sig något nytt.
Det kändes faktiskt helt underbart!
När jag åkte dit var jag något "sliten", det kändes som om vardagen gnisslade lite. När jag kom dit kände jag mig mest förvirrad - jag visste inte ens vem jag skulle vara eller hur det var att bara vara JAG, plötsligt befriad från alla vardagsroller... Dom första tre dagarna sov jag mest. Var inte med på många aktiviteter alls, sov länge om morgnarna och tog tupplur mitt på dagen. Jag var helt pantat trött, det bara vällde fram en gigantisk jättetrötthet. Samtidigt kändes det väldigt befriande att bara få göra det jag ville mest av allt, dvs sova och vila, utan att ha något dåligt samvete över det utan faktiskt få njuta av vilan.
Efter dag 3 vände det. Plötsligt var det som om jag fylldes med energi, glädje och LYCKA! Verkligen häftigt. Jag började som att stråla. Ville delta på fler aktiviteter, var med i gemenskapen lite mer, var lite mer aktiv - och allt kändes bara BRA! Som att jag återfick kontakt med mitt glada jag: den där cassiopeja som är nyfiken, busglad och energisk.
Andra deltagare på hälsohemsveckan rapporterade om liknande upplevelser. Att försätta sig själv i den situationen som var på hälsohemmet verkar onekligen kunna vara välgörande för många.
Jag funderade lite över vad som är speciellt med en hälsohemsvistelse. Att slippa städa och laga mat kan man göra på vilket hotell som helst. Reser man utomlands kan man både komma billigare undan och få tillgång till en varm strand. Men jag tycker ändå inte att något av alternativen är likvärdigt... Det skulle möjligtvis vara om man reser på någon hälsoresa utomlands.
Mina tankar går såhär:
- Jag slipper verkligen bekymra mig om nånting. Blir oerhört väl omhändertagen. Behöver inte planera nånting alls själv (vilket jag upplever att man ändå måste göra en del vid en utlandsresa). Visserligen kan själva planerandet och självstyrandet vara roligt och en del av tjusningen med en resa/semester, men jag tror att hälsohemsvistelsen är så skön för att den verkligen totalt tar ifrån en den möjligheten att låta vallhundsskallen valla runt med en själv, planera och hitta på grejer att göra. Oavsett om man ser det som en möjlighet eller ett tvång att behöva ansvara och planera själv, så främjar frånvaron av det på något vis att en annan del av en själv tillåts komma fram (en del som kanske behöver få komma fram lite mer).
- Alla aktiviteter är fokuserade på hälsa. Jag lär mig om hälsa, lyssnar hälsa, praktiserar hälsa, lever hälsa. På alla plan. Det skapar en känsla av omhändertagande av mig själv, som också bidrar till helheten.
- Det är en fast vistelselängd/kurslängd, det är bara ett begränsat antal människor som bor på gården och det är samma människor under hela vistelsen. Det skapar en känsla av samhörighet och trygghet. Man känner igen varandra, hälsar, pratar - även om man inte är så socialt förslagen. Jag upplevde en väldigt varm känsla mellan kursdeltagarna, som jag sällan upplever uppstår på andra ställen i vardagen. Den varma känslan var upplyftande.
- Jag kom ohjälpligt in på att arbeta med mig själv och min hälsa. Utvecklades. Kände en värme och respekt mot mig själv.
Allt detta sammantaget gjorde att det bara kändes så BRA. Jag var stjärnan i mitt eget liv, utan att någonstans på något sätt behöva prestera någonting.
Jag upplevde att känslan mer eller mindre tvingades fram, utifrån dom speciella förutsättningarna. Och det var det som fick mig att känna att en hälsohemsvistelse faktiskt kan ha något annat att erbjuda än att bo på vilket-hotell-som-helst eller att ta flyget till en varm strand.
OK, jag säger inte att allt var perfekt där. Men det var en särskild upplevelse. En väldigt härlig upplevelse. Jag vill definitivt åka tillbaks, om jag får möjlighet. Särskilt om jag fastnar i den kärva känslan av att liver bara knuffar runt mig och jag tappar bort min lust och min riktning igen.
