Gravid men inte lycklig

[Rmn]

Hej alla kloka!
Jag är gravid med mitt fjärde (!) barn.
De andra tre har jag mått illa, spytt, varit yr, trött och allmänt förstörd men förväntansfull och lycklig.
Denna gången känner jag ingenting.
Varken psykiskt eller fysiskt.
Det är precis som att kropp och hjärna inte kopplar att en ny liten människa är på bakning.
Först när jag testade positivt så ilade det av glädje i kroppen, minuter senare kom oron och sen kom en känsla av hopplöshet.
Vad gör man? Kommer det att vända?
Jag är bara i vecka 9-10 så det är ju lång väg kvar.

 

[terrific]

Vill ni ha ett barn till eller är det helt oplanerat? Har ni tid och råd att ta hand om en till liten människa? Alla barn har rätt att vara välkomna.
Om inte är det inte för sent för abort.

 

[Rmn]

Tid och råd finns absolut!
Men nej, det var inte planerat, verkligen inte.
Min man är överlycklig, han längtar.
Medans jag känner ingenting.
Bm tror att det har med tidigare mycket jobbiga graviditet och traumatiska förlossning att göra.

 

[Ariane]

@Rmn alla känner olika inför sina graviditeter. Varje graviditet är en ny upplevelse och medför nya känslor.
Jag känner kvinnor som varit helt "nollställda" inför och under sin graviditet. Det är helt okej och vanligare än man tror.

 

[Gimlan]

Tid och råd finns absolut!
Men nej, det var inte planerat, verkligen inte.
Min man är överlycklig, han längtar.
Medans jag känner ingenting.
Bm tror att det har med tidigare mycket jobbiga graviditet och traumatiska förlossning att göra.

Det låter väl som bm kan ha en poäng (samtidigt låter det normalt, hört fler känna som dig). Kanske vore bra om du kunde få prata mer om det här med någon proffesionell?

 

[Rmn]

Det låter väl som bm kan ha en poäng (samtidigt låter det normalt, hört fler känna som dig). Kanske vore bra om du kunde få prata mer om det här med någon proffesionell?

Jag inväntar tid hos en såndär mottagning som är speciellt inriktade på förlossningsrädsla.
Men jag tycker bara att jag borde känna något???

 

[Gimlan]

Jag inväntar tid hos en såndär mottagning som är speciellt inriktade på förlossningsrädsla.
Men jag tycker bara att jag borde känna något???

Det verkar som sagt väldigt olika, en del känner ju inte ens något ens när bebin tittar ut, utan bandet och kärleken kommer senare. Och har du grejer bakom dig så en reaktion på det är ju helt normalt, även hur reaktionen ser ut, alla reagerar olika på påfrestningar.

 

[Mabuse]

Hej alla kloka!
Jag är gravid med mitt fjärde (!) barn.
De andra tre har jag mått illa, spytt, varit yr, trött och allmänt förstörd men förväntansfull och lycklig.
Denna gången känner jag ingenting.
Varken psykiskt eller fysiskt.
Det är precis som att kropp och hjärna inte kopplar att en ny liten människa är på bakning.
Först när jag testade positivt så ilade det av glädje i kroppen, minuter senare kom oron och sen kom en känsla av hopplöshet.
Vad gör man? Kommer det att vända?
Jag är bara i vecka 9-10 så det är ju lång väg kvar.

Men om du inte ville ha och planerade barnet är det väl inte så konstigt att du inte är lycklig över det? Jag har två barn, och har såklart varit glad för dem, jag ville ju ha dem. Men ett till? Nej, det vill jag inte, jag skulle bli låg av beskedet och sen göra abort. Troligen skulle jag känna mig lycklig när aborten var över. En oönskad graviditet är inget lyckopiller, skulle jag säga, det går inte att jämföra med när man vill ha och längtade efter barnet.

Om man alltid blev lycklig och längtade så fort man blev gravid skulle ju ingen göra abort.

 

[Rmn]

Men om du inte ville ha och planerade barnet är det väl inte så konstigt att du inte är lycklig över det? Jag har två barn, och har såklart varit glad för dem, jag ville ju ha dem. Men ett till? Nej, det vill jag inte, jag skulle bli låg av beskedet och sen göra abort. Troligen skulle jag känna mig lycklig när aborten var över. En oönskad graviditet är inget lyckopiller, skulle jag säga, det går inte att jämföra med när man vill ha och längtade efter barnet.

Om man alltid blev lycklig och längtade så fort man blev gravid skulle ju ingen göra abort.

Fast två av tre barn är oplanerade och kom till trots preventivmedel, dem älskar jag ju såklart ändå av hela mitt hjärta.
Nu har vi pratat om att jag ska sterilisera mig för att vara säker.

 

[Rmn]

Och abort kan jag liksom inte tänka mig!
Största problemet är nog som jag försökte förklara att jag känner mig inte alls gravid, jag känner mig bortkopplad från det.
Jag vet inte hur jag ska förklara känslan.

 

[vallhund]

Fast två av tre barn är oplanerade och kom till trots preventivmedel, dem älskar jag ju såklart ändå av hela mitt hjärta.
Nu har vi pratat om att jag ska sterilisera mig för att vara säker.

Varför skall DU sterilisera dig? Manlig sterilisering är betydligt enklare o smidigare.

 

[Rmn]

Varför skall DU sterilisera dig? Manlig sterilisering är betydligt enklare o smidigare.

För att jag vill.

 

[ameo]

Det är helt okej att inte känna något alls. Även om du gjort det med de andra! Att du inte känner något alls den här gången är inte likställt med att barnet kommer födas oönskat eller oälskat. Det är bara en annorlunda graviditet. ..
Har du dessutom gått igenom en jobbig graviditet och traumatisk förlossning så kan det vara hjärnans sätt att ta dig igenom graviditeten.
Bra att du väntar på samtal!

 

[*Gotlandsrusset*]

Nu är detta en högst personlig erfarenhet men jag kände så förra graviditeten och det visade sig att det aldrig blev någon bebis (hjärtat började aldrig slå).

Kände så från + till att jag började blöda i vecka 11 (10+?)

Nuvarande graviditet har jag varit lycklig trots alla krämpor, är helt säker på att jag visste någonstans inombords att det inte skulle gå väl förra gången.

 

[lil-sis]

Min bebis är definitivt efterlängtad och väldigt planerad.
Men alltså jag känner inte särskilt mycket för det. Trodde jag skulle gråta vid varenda ultraljud men nu har vi gjort 4 inkl RUL och inge en tår har trängt fram.

Jag vet att det är någon där inne och hen buffar en del (v19+) men jag kan inte påstå att jag har några direkta känslor för hen ännu.

(Däremot är hormonerna i rusning så alla andra dränks i kramar och kel ).

De som vet säger att det kan dröja tills hen är ute innan den där totala kärleken kommer.

Så, min hjärna vet att jag är på smällen men hjärtat är inte med på tåget riktigt ännu. Även om jag oroar mig för att inte allt ska gå bra, när hen inte buffat så det känns en dag osv.

 

[Tualma]

Jag tycker inte att din reaktion eller brist på reaktion är ett dugg konstig av följande anledningar; graviditeten var oförberedd, du har fullt upp med dina tre barn både praktiskt, men även emotionellt, du har traumatiska erfarenheter i bagaget.
Som @ameo skriver ovan, det betyder inte att barnet kommer att födas oönskat eller oälskat.
Men om du vill, så an du be att få träffa kurator genom mödravården. Jag gjorde det när jag väntade fjärde barnet, med traumatiska händelser i bagaget. Jag kände att jag ville etablera en kontakt ifall jag skulle få ångest senare under graviditeten. Det kändes tryggt att veta att hen kände till min historia och varför jag var rädd att jag skulle må dåligt psykiskt. Nu gjorde jag inte det och behövde inte kuratorns hjälp, men jag är nöjd med att ha tagit kontakten initialt.

 

[Mabuse]

Fast två av tre barn är oplanerade och kom till trots preventivmedel, dem älskar jag ju såklart ändå av hela mitt hjärta.
Nu har vi pratat om att jag ska sterilisera mig för att vara säker.

Fast då kanske du ändå kunde tänka dig fler barn mer nu än då? Min poäng är att jag inte tror graviditet i sig = lycka. Man kan bli så lycklig att man går på moln, eller djupt olycklig, beroende på om man vill ha barn. Så för mig låter det väldigt rimligt att inte glädja sig särskilt mycket över en graviditet och ett barn man egentligen inte vill ha.

Såklart när barnet är fött kommer man ta hand om det och säkert tycka om det, men att varje ytterligare barn automatiskt innebär lycka - nä. Det tror jag inte alls.

 

[Rmn]

Tack för alla input.
Låter ju faktiskt som att jag inte är helt koko i huvudet trots allt.
Jag inväntar ju som sagt tid för samtal, på begäran från bm faktiskt.
Men det verkar inte som att dom har bråttom med att höra av sig.