Gråta?

[tigerflicka]

Härom dagen satt jag och en kompis och pratade om livet och dess svårigheter och kom in på att gråta. Och jag insåg då att jag gråter aldrig. Inte av glädje, sorg, saknad eller självömkan.
Överhuvudtaget känner jag mig sällan ledsen, det brukar istället utvecklas till ilska/irritation.
Förr grät jag lätt, och jag undrar om jag inte nånstans på vägen förträngt den sortens känslor. Jag känner dock att jag hade velat kunna gråta, att släppa ut känslorna den vägen.

Är det fler än jag som inte gråter? Och är det någon som har tips på hur jag ska göra när "ledsna känslor" blivit undantryckta så länge så jag knappt ens vet när de finns där?
Inte så att jag vill gråta i tid och otid, men för att kunna få fram känslorna på rätt sätt.

 

[MattiZ]

Jag har aldrig haft lätt för att gråta. Har lite med min uppväxt att göra osv, men jag gråter till film istället, det funkar bra för mig. Det lix lättar på trycket och jag mår prima hehe

kanske typ det sämsta tipset ever, men jag har inget annat

 

[tigerflicka]

Jag har aldrig haft lätt för att gråta. Har lite med min uppväxt att göra osv, men jag gråter till film istället, det funkar bra för mig. Det lix lättar på trycket och jag mår prima hehe

kanske typ det sämsta tipset ever, men jag har inget annat

Nu för tiden gråter jag inte ens till film. Annars har det varit ett bra sätt innan om jag ville få fram mig gråten.
Men kanske värt att testa igen. Ge gärna tips på sorgilaste filmerna ni kommer på!

 

[cirkus]

Jag gråter jättelätt.

Det finns en tråd på hund just nu som jag gråtit mig igenom. Den handlar förstås om att följa sin älskade vän över regnbågsbron

 

[tanten]

För mig är gråten nära och den kommer inte främst av att jag är ledsen.

Den kommer vid alla starka känslor. Jag gråter av rörelse. Jag gråter av lycka, jag gråter över huvud taget när det blir väldigt mycket känslor inombords som svämmar över i form av tårar. Gråter när jag älskar, gråter när någon är snäll. Gråter när jag är ledsen, gråter vid avsked, gråter när jag får presenter.
Bölar stup i ett.

Vet inte om det finns ett generellt behov av att gråta? Gråt är antagligen väldigt individuellt. Kanske kan man få utlopp för starka känslor även på andra sätt?

 

[Kilauea]

Jag har jättelätt för att gråta. Vid mina ångestattacker börjar jag alltid gråta. Jag gråter sällan av sorgliga saker på tv eller film dock.

 

[Gry]

Jag gråter också väldigt, väldigt sällan. Beror på uppväxt. Gick i terapi i ca 2 1/2 år för att få kontakt med mina känslor. Gick hyfsat. Nu kan jag gråta, men stänger oftast av. Det är bättre att gråta men det innebär också att jag måste igenom riktigt många jobbiga tankar och spärrar för att göra det. Det innebär att det är lättast att låta bli... tyvärr. Lite knäpp är man allt

 

[Gotthard]

Lyssnade på P3 idag och det var någon som sa att ilska inte är en "äkta" känsla utan något man övergår i när man inte orkar känna andra negativa känslor längre (typ besvikelse, sorg osv). Kan själv känna igen mig i det, ibland händer det så mycket saker runtomkring som gör mig ledsen/besviken att jag inte orkar känna det och jag blir arg istället. Ibland tänker jag att "det är bättre att vara arg än ledsen", men problemet med det är att jag blir lite förblindad av det och slutar tänka på människor i min närhet..

Är i övrigt en som gråter rätt mycket. Pendlar väldigt mycket känslomässigt, just nu är jag arg men börjar nog grina snart också

 

[tigerflicka]

Lyssnade på P3 idag och det var någon som sa att ilska inte är en "äkta" känsla utan något man övergår i när man inte orkar känna andra negativa känslor längre (typ besvikelse, sorg osv). Kan själv känna igen mig i det, ibland händer det så mycket saker runtomkring som gör mig ledsen/besviken att jag inte orkar känna det och jag blir arg istället. Ibland tänker jag att "det är bättre att vara arg än ledsen", men problemet med det är att jag blir lite förblindad av det och slutar tänka på människor i min närhet..

Är i övrigt en som gråter rätt mycket. Pendlar väldigt mycket känslomässigt, just nu är jag arg men börjar nog grina snart också

Intressant, jag får söka och se om jag hittar när de pratade om det.
Jag har funderat på om jag (omedvetet) inte vill visa mig sårbar, att det är därför det kommer ut som ilska. Att visa glädje eller ilska har jag inga problem med.

Målet är ju inte att gråta i tid och otid, utan att få fram känslorna på rätt sätt.

 

[tigerflicka]

Jag gråter också väldigt, väldigt sällan. Beror på uppväxt. Gick i terapi i ca 2 1/2 år för att få kontakt med mina känslor. Gick hyfsat. Nu kan jag gråta, men stänger oftast av. Det är bättre att gråta men det innebär också att jag måste igenom riktigt många jobbiga tankar och spärrar för att göra det. Det innebär att det är lättast att låta bli... tyvärr. Lite knäpp är man allt

Man är helt klart lite knäpp! Lite synd, det känns som att man lurar sig själv.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag tycker att jag är en relativt känslosam person men jag gråter extremt sällan. Vid närmare eftertanke har jag nog inte gråtit i vuxen ålder
Gråt är väl helt enkelt inget för mig, eller ngt. Jag kan ändå känna sorg, glädje eller ilska. Rätt så ofta
Jag grät inte när pappa dog och jag satt med honom (men naturligtvis kände jag mig helt förkrossad). Min bror grät floder. Samma på begravningen så grät jag inte, samtidigt så känner jag att jag inte behöver tårar för att vara i kontakt med mina känslor liksom. Jag känner mycket, men jag gråter inte!

 

[tuaphua]

Jag har haft svårt att gråta. Jag har haft en uppväxt som lett till att jag istället stängde av.
Men efter terapi x antal år lärde jag mig både känna och den också komma förbi blockeringen jag hade och kan idag gråta.
Jag är idag ganska lättrörd när det gäller andras sorger eller vackra historier etc. Då kan jag lätt bli tårögd.
Men för egen del gråter jag sällan.

Jag var dock till en akupunktör i somras som förvarnade mig om att jag kunde börja gråta för hon skulle släppa på lite saker i mig.
"Jaja" tänkte jag. Jag gråter inte bland folk jag inte känner eller utan anledning.
Men tårarna bara sprutade! Jag blev otroligt förvånad. Jag grinade till och från i ca 3 dagar.
Min sambo skojade om att mitt indian-namn var "Darrande läppen".
Efter det kände jag mig 10 kg lättare.
Jag tror dock få akupunktörer är lika duktiga som denna. Men det kan vara ett tips.
För mig ett helt absurbt sådant. Men på mig hade det enorm effekt.
Läskigt och jävligt bra på en gång.

 

[nightcrawler]

jag är en riktig känslomänniska. alla mina känslor är väldigt starka. är jag glad då jävlar är jag glad , är jag ledsen kan inget trösta, är jag arg då är jag fly förbannad. kan ha svårt att visa mina känslor för andra eftersom jag har lärt mej att jag måste hålla inne med dom för annars blir det lätt fel. men när jag visar då är det väldigt starkt. men gråta har jag alltid kunnat vare sig jag är arg eller ledsen eller frustrerad. tårarna finns det ingen hejd på vilket kan vara pinsamt och jobbigt.

 

[tigerflicka]

Jag har haft svårt att gråta. Jag har haft en uppväxt som lett till att jag istället stängde av.
Men efter terapi x antal år lärde jag mig både känna och den också komma förbi blockeringen jag hade och kan idag gråta.
Jag är idag ganska lättrörd när det gäller andras sorger eller vackra historier etc. Då kan jag lätt bli tårögd.
Men för egen del gråter jag sällan.

Jag var dock till en akupunktör i somras som förvarnade mig om att jag kunde börja gråta för hon skulle släppa på lite saker i mig.
"Jaja" tänkte jag. Jag gråter inte bland folk jag inte känner eller utan anledning.
Men tårarna bara sprutade! Jag blev otroligt förvånad. Jag grinade till och från i ca 3 dagar.
Min sambo skojade om att mitt indian-namn var "Darrande läppen".
Efter det kände jag mig 10 kg lättare.
Jag tror dock få akupunktörer är lika duktiga som denna. Men det kan vara ett tips.
För mig ett helt absurbt sådant. Men på mig hade det enorm effekt.
Läskigt och jävligt bra på en gång.

Spännande med akupunktur! Det hade varit spännande att prova, får kolla upp det där jag bor.

 

[MattiZ]

Nu för tiden gråter jag inte ens till film. Annars har det varit ett bra sätt innan om jag ville få fram mig gråten.
Men kanske värt att testa igen. Ge gärna tips på sorgilaste filmerna ni kommer på!

Ja alltså det går upp och ner för mig med filmerna också, ibland funkar det och ibland inte. Som nu förra månaden såg jag en film och grät som ett spädbarn, men nu? nej inte en tår sist jag försökte och Björnbröder brukar funka, alla gånger! :O

Black beauty är ju också ett bra kort, men inget har funkat sedan sist, så jag har inga bra tips att ge :/

Till skillnad från dig har jag gjort det medvetet, eller jag vet inte kanske omedvetet genom uppväxten att jag inte vill visa mig sårbar. Började väldigt tidigt, när jag var 4-5år och så har det varit sedan dess. Inpräntat att gråta = dåligt. Så jag gör det inte helt enkelt. Samtidigt har jag problem med känslor över lag. Kanske borde man gå i lite terapi? Haha verkar ju funkat för andra här.

 

[MattiZ]

Jag tycker att jag är en relativt känslosam person men jag gråter extremt sällan. Vid närmare eftertanke har jag nog inte gråtit i vuxen ålder
Gråt är väl helt enkelt inget för mig, eller ngt. Jag kan ändå känna sorg, glädje eller ilska. Rätt så ofta
Jag grät inte när pappa dog och jag satt med honom (men naturligtvis kände jag mig helt förkrossad). Min bror grät floder. Samma på begravningen så grät jag inte, samtidigt så känner jag att jag inte behöver tårar för att vara i kontakt med mina känslor liksom. Jag känner mycket, men jag gråter inte!

Det här låter lite som jag, jag stod min morfar väldigt väldigt nära men jag grät inte på hans begravning när alla andra grät floder. Hade tom dåligt samvete för att jag inte kunde gråta. Hemskt tyckte jag, där emot grät jag på en annan begravning där sambon var helt förtvivlad, men det var mer för hennes skull jag grät och inte för min egna. Precis som till film tänker jag? Eftersom jag inte stod den bortgångna nära. Konstigt tkr jag

 

[Martina_m]

Förr, när jag var runt 20 år kanske, så grät jag i princip aldrig. Jag var tillsammans med en kille som var väldigt känslig, han grät mkt. Det var som om att han var känslig nog åt oss båda. Det tog många år efter att han försvann ur mitt liv innan jag kunde gråta. Men nu, är 30, får jag fasen anstränga mig för att inte lipa för minsta lilla!!! Jag kan gråta av en lycklig tanke, en sorgsen tanke, en film, en upplevelse, om någon annan gråter, en fin dressyruppvisning till pampig musik . Usch, det är tom så jag kan känna mig löjlig . Men på något sätt att det är härlig känsla att få gråta.

I mitt fall har jag fått för mig att det berodde mkt på förhållandet som jag hade då. Så min tanke är väl att du kanske kan fundera på om det finns något som kan vara en anledning till att du stänger ute gråten. Men förmodligen är det väl kanske svårare än så... känslor är svåra grejer .

 

[Red_Chili]

Jag har gått från att aldrig gråta till att gråta hur ofta som helst. Det räcker gott och väl med att läsa någon sorglig text eller se någon fjantig film så sitter jag och grinar. Det kan bli lite väl mycket ibland...

Men, det som gjorde att jag ändrades var i alla fall att jag började acceptera mina känslor, började acceptera att jo, jag var faktiskt ledsen över något, inte arg/frustrerad/obrydd utan det var faktiskt ok att bli ledsen och agera därefter även om andra inte tyckte att jag "reagerade rätt". Tidigare var det mycket tankar från mitt håll om hur jag borde vara, hur folk förväntade sig att jag skulle vara osv. Inte alltid korrekta uppfattningar, men det gjorde att jag låste mig själv i alla fall.

 

[starcraft]

jag är en riktig känslomänniska. alla mina känslor är väldigt starka. är jag glad då jävlar är jag glad , är jag ledsen kan inget trösta, är jag arg då är jag fly förbannad. kan ha svårt att visa mina känslor för andra eftersom jag har lärt mej att jag måste hålla inne med dom för annars blir det lätt fel. men när jag visar då är det väldigt starkt. men gråta har jag alltid kunnat vare sig jag är arg eller ledsen eller frustrerad. tårarna finns det ingen hejd på vilket kan vara pinsamt och jobbigt.

Detta kunde ha varit mitt inlägg. Dock som tonåring grät jag väldigt sällan. Nu dessto oftare och som du skriver ibland kan det vara jobbigt och pinsamt, särskilt om man är arg och så forsar tårarna...

 

[athena_arabians]

Jag gråter "mycket" dvs även när jag blir arg, upprörd osv. I mitt fall är det helt klart att jag var avstängd tidigare pga mobbning, mellan 9 och typ 17 års-åldern grät jag ytterst sällan. Jag hade satt upp en mur. När jag började umgås med människor som inte mobbade mig utan tom tyckte om! att umgås med mig blev det bättre och då kom gråten tillbaka

Jag kan idag stänga av till en viss del när jag bara måste ta mig igenom något men då grinar jag efteråt. På begravningar grinar jag alltid, det är skönt att släppa ut känslorna tycker jag.