Alexandra_W
Trådstartare
Poletten har trillat ner hos herrn, hoppning är ungefär det roligaste som finns. So far so good, han har börjat ta tag i hindren själv etc (innan så kunde han snällt galoppera runt, och sen stanna med blicken i fjärran långt bortom hindret, och tycka 'jaha, stod det nåt här, skulle jag hoppa över det menar du?'.
Men, han har en tendens att bli väl glad i hatten nu när han 'fattat galoppen' så att säga, och han har ju fortfarande lite förtroendeproblem med bettet/handen vid hoppning (även om det med är mkt bättre men det är lång väg att gå) och därför så är han fortfarande otroligt 'störningskänslig' i anridningen, för förhållningar eller korrigeringar (svänga t ex), dvs om man tar i bettet alls i anridningen. Så anridningen handlar det för matte om att bara sitta alldeles stilla med mjuk kontakt och inte röra något alls.
Dessa två i kombination, häst som blir väldigt glad i hatten och laddar mot hindren (och 'letar' nästa hinder med), och att man inte får störa alls via bettet, dvs en enkel förhållning är bannlyst i anridningen, gör att det lätt blir väl..entusiastiskt..tempo. Ffa över små hinder, som han generellt sett alltid varit lite väl respektlös med/över, så leder detta till att det lätt blir kaffeved. Han anstränger sig inte helt enkelt, det blir för högt tempo och flackt och han mer galopperar över dem än hoppar, med resulatet att det blir lite bingo över det hela, ibland felfritt och ibland flyger det bara bommar.
Höjer man upp så 'skärper' han sig, suger fortfarande och bjuder och kan gå väl fort ibland när han blivit varm i kläderna, men generellt så fokuserar han mer då, taxerar och hoppar istället för att ta det på fart/galoppera över i princip.
So far är alla inblandade överens. Men sen börjar åsikterna skilja sig åt.
Tränare 1 tycker att tills vi helt kommit ur att han är överkänslig om sin mun vid hoppning, så ligg på LÅGA hinder (typ 30 - 40) och hoppa mycket, rutin rutin rutin. Jag har inget alls att invända i sak, förutom då att det lätt blir snarare av slaget steelpechase än banhoppning av det hela, det går fortare och fortare och han blir slarvig, mer bara galopperar över dem snabbt och flackt, än hoppar. Första sprången är oftast okej, sen blir han varm i kroppen och så kommer speeden (han kan vara lite tittig, stoppa första gången om matte inte rider aktivt, sen när han kikat klart, ett - två stopp, så blir det bokstavligt talat 'går som tåget', expressvarianten).
Tränare 2 tycker att hästen gärna kan rulla genom låga SERIER, så han själv för inse att det är en dum ide att köra fullt ös medvetslös och korrigera sig själv. Dock inte så låga serier att det blir plockepinn, utan en 50 cm serier i alla fall. Och i övrigt ligga på högre höjd så att han fokuserar, taxerar och tänker sig för lite, och tycker att även om hästen är grön och orutinerad så är han inte stressad, bara 'väl glad' och inte så respektfull för att riva, inte så rädd om sig, på de låga, och har inga som helst problem med lite högre höjd.
Högre höjd = 70 - 90 cm, kanske ska tilläggas. Och hästen har inte minsta problem kapacitetmässigt med höjden, och han river ytterst sällan på de högre höjderna, däremot överhoppar han sig fortfarande, på 'unghästvis' (han är 14 men i ridhästsammanhang och hoppsammanhang så brukar jag tycka 'dra av 10 år så hamnar man rätt').
Båda tränarna är HELT överens i grunden, och saligt eniga om att hästen är rädd om munnen vid hoppning, antagligen pga tidigare erf, och att jag ska sitta still och absolut inte röra handen, och måste låta honom hoppa helt fritt från handen (dvs ge tygeln, slak tygel sista sprången innan hindren och minst ett par efter), och att det i et här läget inte gör något om det går lite fort, sålänge han inte rusar mot hindren, vilket inget av dem anser att han gör (matte kan tycka det KÄNNS så dock *s*), däremot laddar han mot dem och det går i övertempo, men inte rusar.
Det lilla jag hoppat honom själv är marginellt, av förståeliga anledningar har jag undvikit att hoppa utan 'övervakare' fram tills nu. Nu så började jag på 40-50 cm (enstaka hinder), och när det började gå som ett expresslok och bli flackt (dock ingen rivning någonstans under passet) så körde jag helt sonika 'anridning i skritt' och bad om trav (och får galopp iofs..) relativt nära hindret så han inte hann få upp farten så förtvivlat. Fungerade bra ett tag men de är rätt accelerationssnabba de små, så jag valde att höja (till 75) och köra lång anridning men i skritt och fatta galopp på ett ganska moderat avstånd för att få ner tempot. Fungerade utmärkt, men det fungerar ju bäst på enstaka hinder sas.
Lite nyfiken på ni som varit i samma situation hur ni löst det och resonerat etc? Jag har haft en 'låghöjdsslarver' förr, men han körde inte det här 'tjohej vad det går' utan var helt enkelt bara nonchalant på (i hans tycke) för låg höjd. Haft en som rusat med, men där var det klassiska 'bristande förtroende' rusandet, hon rusade för att övervinna med fart där modet/förtroendet inte riktigt fanns, och på högre hinder stoppade hon helt sonika. Så just kombon orädd, fartglad och nonchig har jag inte haft förr.
Men, han har en tendens att bli väl glad i hatten nu när han 'fattat galoppen' så att säga, och han har ju fortfarande lite förtroendeproblem med bettet/handen vid hoppning (även om det med är mkt bättre men det är lång väg att gå) och därför så är han fortfarande otroligt 'störningskänslig' i anridningen, för förhållningar eller korrigeringar (svänga t ex), dvs om man tar i bettet alls i anridningen. Så anridningen handlar det för matte om att bara sitta alldeles stilla med mjuk kontakt och inte röra något alls.
Dessa två i kombination, häst som blir väldigt glad i hatten och laddar mot hindren (och 'letar' nästa hinder med), och att man inte får störa alls via bettet, dvs en enkel förhållning är bannlyst i anridningen, gör att det lätt blir väl..entusiastiskt..tempo. Ffa över små hinder, som han generellt sett alltid varit lite väl respektlös med/över, så leder detta till att det lätt blir kaffeved. Han anstränger sig inte helt enkelt, det blir för högt tempo och flackt och han mer galopperar över dem än hoppar, med resulatet att det blir lite bingo över det hela, ibland felfritt och ibland flyger det bara bommar.
Höjer man upp så 'skärper' han sig, suger fortfarande och bjuder och kan gå väl fort ibland när han blivit varm i kläderna, men generellt så fokuserar han mer då, taxerar och hoppar istället för att ta det på fart/galoppera över i princip.
So far är alla inblandade överens. Men sen börjar åsikterna skilja sig åt.
Tränare 1 tycker att tills vi helt kommit ur att han är överkänslig om sin mun vid hoppning, så ligg på LÅGA hinder (typ 30 - 40) och hoppa mycket, rutin rutin rutin. Jag har inget alls att invända i sak, förutom då att det lätt blir snarare av slaget steelpechase än banhoppning av det hela, det går fortare och fortare och han blir slarvig, mer bara galopperar över dem snabbt och flackt, än hoppar. Första sprången är oftast okej, sen blir han varm i kroppen och så kommer speeden (han kan vara lite tittig, stoppa första gången om matte inte rider aktivt, sen när han kikat klart, ett - två stopp, så blir det bokstavligt talat 'går som tåget', expressvarianten).
Tränare 2 tycker att hästen gärna kan rulla genom låga SERIER, så han själv för inse att det är en dum ide att köra fullt ös medvetslös och korrigera sig själv. Dock inte så låga serier att det blir plockepinn, utan en 50 cm serier i alla fall. Och i övrigt ligga på högre höjd så att han fokuserar, taxerar och tänker sig för lite, och tycker att även om hästen är grön och orutinerad så är han inte stressad, bara 'väl glad' och inte så respektfull för att riva, inte så rädd om sig, på de låga, och har inga som helst problem med lite högre höjd.
Högre höjd = 70 - 90 cm, kanske ska tilläggas. Och hästen har inte minsta problem kapacitetmässigt med höjden, och han river ytterst sällan på de högre höjderna, däremot överhoppar han sig fortfarande, på 'unghästvis' (han är 14 men i ridhästsammanhang och hoppsammanhang så brukar jag tycka 'dra av 10 år så hamnar man rätt').
Båda tränarna är HELT överens i grunden, och saligt eniga om att hästen är rädd om munnen vid hoppning, antagligen pga tidigare erf, och att jag ska sitta still och absolut inte röra handen, och måste låta honom hoppa helt fritt från handen (dvs ge tygeln, slak tygel sista sprången innan hindren och minst ett par efter), och att det i et här läget inte gör något om det går lite fort, sålänge han inte rusar mot hindren, vilket inget av dem anser att han gör (matte kan tycka det KÄNNS så dock *s*), däremot laddar han mot dem och det går i övertempo, men inte rusar.
Det lilla jag hoppat honom själv är marginellt, av förståeliga anledningar har jag undvikit att hoppa utan 'övervakare' fram tills nu. Nu så började jag på 40-50 cm (enstaka hinder), och när det började gå som ett expresslok och bli flackt (dock ingen rivning någonstans under passet) så körde jag helt sonika 'anridning i skritt' och bad om trav (och får galopp iofs..) relativt nära hindret så han inte hann få upp farten så förtvivlat. Fungerade bra ett tag men de är rätt accelerationssnabba de små, så jag valde att höja (till 75) och köra lång anridning men i skritt och fatta galopp på ett ganska moderat avstånd för att få ner tempot. Fungerade utmärkt, men det fungerar ju bäst på enstaka hinder sas.
Lite nyfiken på ni som varit i samma situation hur ni löst det och resonerat etc? Jag har haft en 'låghöjdsslarver' förr, men han körde inte det här 'tjohej vad det går' utan var helt enkelt bara nonchalant på (i hans tycke) för låg höjd. Haft en som rusat med, men där var det klassiska 'bristande förtroende' rusandet, hon rusade för att övervinna med fart där modet/förtroendet inte riktigt fanns, och på högre hinder stoppade hon helt sonika. Så just kombon orädd, fartglad och nonchig har jag inte haft förr.
