Nu har jag fått läxor och lite uppläsning av en ledsen psykolog som tyckte jag var elak mot mig själv när jag kallade mig lat och bekväm. Jag vet ju innerst inne att mina svårigheter inte handlar om det. Jag har nu på senare tid verkligen insett hur liten min värld är och hur mycket den krympt på senare år. Hur svårt det är att ibland komma ur huset själv. Med draghjälp går det bättre men vill helst av allt vara hemma. Mitt liv är helt och hållet anpassat runt min PTSD. Jag har aldrig haft sjukdominsikt eftersom ingen diagnos funnits så hur skulle jag vetat?
Och så pratade vi om min förlossningsdepression och rädslan men även den där förbaskade längtan om revansch som finns. Vi skulle jobba med den sa hon eftersom minnena är färska. Jag grät lite också, vilket var otroligt jobbigt. Att bli så sårbar och ledsen av att bara prata om tiden jag helst av allt bara ville försvinna.
Och så pratade vi om min förlossningsdepression och rädslan men även den där förbaskade längtan om revansch som finns. Vi skulle jobba med den sa hon eftersom minnena är färska. Jag grät lite också, vilket var otroligt jobbigt. Att bli så sårbar och ledsen av att bara prata om tiden jag helst av allt bara ville försvinna.