Jag har genom livet och flera flyttar släpat med mig ett gäng gamla dagböcker från när jag var ung. Ibland har jag funderat på vad jag ska med dem till egentligen, men de har fått hänga med.
Och nu var tiden kommen. Nu har jag suttit och plöjt igenom allt skrivet. Eller kanske inte exakt allt - lite har jag bläddrat förbi. Men det mesta har jag läst. Och oj vad värdefullt det var - långt mer än jag nånsin kunde ana!
Det är som att jag har återknutit kontakten med mig själv som ung och fått en helt annan bild både av min historia och mig själv. Jag inser att mina minnen av min ungdom inte riktigt stämmer… Jag var så totalt dränkt i självförakt, självhat och självskam att jag filtrerade allt som skedde genom de glasögonen, och det var den bilden som har byggt mina minnen av hur det var. Nu när jag läser igenom exakt hur jag beskrev allt som skedde så får jag ett helt annat perspektiv.
Jag var inte alls en sån urusel och värdelös människa som jag har haft en bild av. Jag hamnade i tuffa situationer och blev inte alltid bra bemött, men jag hade ändå en charm och en styrka i min personlighet och hade flera människor omkring mig som verkar ha tyckt om mig. Min olycka och inre smärta kom sig av att jag hela tiden hade en längtan inom mig att hamna i ett sammanhang där jag kunde känna att jag hörde hemma, där jag kunde känna mig inkluderad, respekterad och stöttad - men jag hittade inte det någonstans. Jag reagerade starkt mot hur elakt och respektlöst alla betedde sig mot varandra - både på hemmaplan och i skolan. Djupt inom mig hade jag en väldigt stark övertygelse om att det var FEL. Men eftersom jag inte visste hur jag skulle tackla situationen eller vad jag skulle göra åt det vände jag förtvivlan inåt istället, anklagade mig själv och mådde väldigt dåligt.
Jag tycker inte heller längre att det är konstigt att jag har haft lite svårt att veta hur jag ska göra för att reagera med medkänsla, för det var inte så jag blev uppfostrad och bemött hemma. Men inne i mig har jag alltid haft en väldigt stark övertygelse om att det absolut viktigaste här i livet är att kunna bemöta sig själv och omvärlden med kärlek.
Ja, det krockade ju lite med alla elaka och bittra vuxna och ungdomar jag hade runt mig, kan man säga…
Och DÅ förstod jag inte det här - jag förstod inte vad det var jag ville eller varför jag kände som jag gjorde. Jag trodde att det var mig det var fel på och försökte “göra som alla andra”, dvs vara hård och tuff, vilket jag mådde extremt dåligt av då det ju gick helt emot min inre kompass.
Men nu när jag har läst dagböckerna känner jag faktiskt en kärlek till mig själv och en stolthet över mig som jag inte gjort tidigare. Det var väldigt nyttigt för mig att få en annan bild av min historia och vad som verkligen hände, och kunna ersätta gamla minnen som inte var så snälla mot mig själv…
Tänk vad det kan göra mycket att få perspektiv till saker och ting!
Jag hoppas verkligen att det här kan hjälpa mig att skruva ner volymen på min inre kritiker och min självskam även nu i vuxen ålder!
Och nu var tiden kommen. Nu har jag suttit och plöjt igenom allt skrivet. Eller kanske inte exakt allt - lite har jag bläddrat förbi. Men det mesta har jag läst. Och oj vad värdefullt det var - långt mer än jag nånsin kunde ana!
Det är som att jag har återknutit kontakten med mig själv som ung och fått en helt annan bild både av min historia och mig själv. Jag inser att mina minnen av min ungdom inte riktigt stämmer… Jag var så totalt dränkt i självförakt, självhat och självskam att jag filtrerade allt som skedde genom de glasögonen, och det var den bilden som har byggt mina minnen av hur det var. Nu när jag läser igenom exakt hur jag beskrev allt som skedde så får jag ett helt annat perspektiv.
Jag var inte alls en sån urusel och värdelös människa som jag har haft en bild av. Jag hamnade i tuffa situationer och blev inte alltid bra bemött, men jag hade ändå en charm och en styrka i min personlighet och hade flera människor omkring mig som verkar ha tyckt om mig. Min olycka och inre smärta kom sig av att jag hela tiden hade en längtan inom mig att hamna i ett sammanhang där jag kunde känna att jag hörde hemma, där jag kunde känna mig inkluderad, respekterad och stöttad - men jag hittade inte det någonstans. Jag reagerade starkt mot hur elakt och respektlöst alla betedde sig mot varandra - både på hemmaplan och i skolan. Djupt inom mig hade jag en väldigt stark övertygelse om att det var FEL. Men eftersom jag inte visste hur jag skulle tackla situationen eller vad jag skulle göra åt det vände jag förtvivlan inåt istället, anklagade mig själv och mådde väldigt dåligt.
Jag tycker inte heller längre att det är konstigt att jag har haft lite svårt att veta hur jag ska göra för att reagera med medkänsla, för det var inte så jag blev uppfostrad och bemött hemma. Men inne i mig har jag alltid haft en väldigt stark övertygelse om att det absolut viktigaste här i livet är att kunna bemöta sig själv och omvärlden med kärlek.
Ja, det krockade ju lite med alla elaka och bittra vuxna och ungdomar jag hade runt mig, kan man säga…
Och DÅ förstod jag inte det här - jag förstod inte vad det var jag ville eller varför jag kände som jag gjorde. Jag trodde att det var mig det var fel på och försökte “göra som alla andra”, dvs vara hård och tuff, vilket jag mådde extremt dåligt av då det ju gick helt emot min inre kompass.Men nu när jag har läst dagböckerna känner jag faktiskt en kärlek till mig själv och en stolthet över mig som jag inte gjort tidigare. Det var väldigt nyttigt för mig att få en annan bild av min historia och vad som verkligen hände, och kunna ersätta gamla minnen som inte var så snälla mot mig själv…
Tänk vad det kan göra mycket att få perspektiv till saker och ting!
Jag hoppas verkligen att det här kan hjälpa mig att skruva ner volymen på min inre kritiker och min självskam även nu i vuxen ålder!
