Jag har inte haft den minsta tid att sätta mig ner och skriva om förra veckans ridlektioner, då mitt schema har varit fullspäckat varje minut ända sedan dess.
Så då får det bli två veckors ridlektioner samlat - vilket blir fyra lektioner, då jag ridit två lektioner samma kväll både denna och förra veckan. Men nu var det sista gången jag gjorde det regelbundet, så nu är den epoken slut. Känns lite konstigt. En sak har jag konstaterat i alla fall, och det är att jag inte har några problem alls med att rida två ridlektioner samma kväll, och att det ger i stort sett lika mycket som att rida två lektioner utspritt över veckan.
Förra veckan kom jag till ridskolan och såg att jag skulle få en lektion på Arnica och en på Laroko. Det kändes helt OK att ”genomlida” en lektion på Arnica för att sedan få nöjet att sitta på Laroko igen senare på kvällen!
Jag har ändrat mig väldigt mycket angående Arnica - det höga långa smala mörkbruna stoet med plankhals och synlig ögonvita. När hon var ny så funkade jag inte alls med henne - det handlade inte om att jag bara inte gillade henne, utan det verkligen skar sig mellan oss och jag åkte hellre hem igen än att sitta på henne en lektion.
Nu tycker jag att hon är OK. Vi pratar inte riktigt samma språk, men hon är OK - jag lider åtminstone inte av att rida på henne. Ibland kan jag inte få henne att galoppera vettigt, men det finns fler hästar på ridskolan som det skär sig med just i galoppen, så det är inget unikt just för henne.
Lektionen var inte jätterolig, men OK. Första halvtimmen skrittade vi ut, så det blev väldigt kort tid för arbete. Arnica börjar alltid med att vara stel och knackig och behöver ”komma igång” ordentligt i kroppen, men det var svårt att få till det på en halvtimme. Hon var lång och låg i formen, men hyfsat lyhörd.
När jag sen kom tillbaks till stallet igen för kvällens andra lektion, så hade de ändrat häst på mig. Tydligen var det någon som inte hade dykt upp tidigare på kvällen, så istället för att Laroko skulle fått gå 3 lektioner och Salento bara en, så fick Laroko vila och jag stod uppskriven på Salento istället. Modet sjönk verkligen. Salento – den expressiva humöriga egensinniga supercharmiga mörkbruna Briarättlingen, som jag inte alls trivdes med sist jag satt på honom...
Stönade verkligen inombords, för jag var inte alls sugen på tjafs och humörsvängningar. Men det blev inte så illa. Salento gick kanske och tänkte på något annat, eller så var han trött, för det kom inga värre humöryttringar. Några gånger drog han upp huvudet i taket och kastade häftigt med det (han gör så ibland, och då får man verkligen akta sig så man inte åker på en tjong av hans skalle samt att tyglarna inte hoppar över på fel sida halsen på honom..), men annars funkade det bra och han var lugn och hyfsat harmonisk. Jag red väldigt mjukt eftersom jag inte var upplagd för bråk, och det gick för det mesta OK. Vissa travsträckor var ren njutning, för han kan verkligen ha en helt fantastisk trav med engagemang, tryck, läckert steg och en rund och härlig hals med sug in i handen. Men i den mån jag fick honom att delta i galopparbetet så var det helt ur form. Fast jag kände mig både uppgiven och oengagerad och brydde mig inte så mycket om det.
Det är verkligen något som har ändrats i mitt förhållande till ridningen efter ridolyckan. Jag har tappat något väsentligt. Jag har väldigt svårt att känna något engagemang och intresse för ridskoleridningen längre. Det är lite ledsamt att det blev så kan jag tycka – jag saknar att kunna tycka att det är roligt. Jag har ju alltid knorrat lite över att ridskoleridningen inte riktigt är det jag vill ha, men innan olyckan så kunde jag ändå hitta nöje i det och kände mig engagerad, och när det gick dåligt så blev jag arg och missnöjd. Nu känner jag mig mest bara ointresserad och likgiltig oavsett vilket.
Det intresse jag la i ridskoleridningen förut tror jag handlade mycket om prestation – att känna mig ”duktig” i ridningen och jaga efter att rida bra. Men den prestationsjakten är helt borta från mig, och då föll på något sätt allt det jag hängde upp min ridskoleridning på. Nu är jag mest bara intresserad av att utveckla känslan med och relationen till hästen och dess personlighet, och det får jag inte till på ridskolan.
Den här veckan kom jag till stallet och möttes av en blank hästlista. Alla i gruppen hann komma och samlas, men ingen hästlista kom upp och ingen fanns på plats att fråga. Ungefär en kvart innan lektionsstart kom det någon som kunde kolla på vilka hästar som skulle gå med på lektionen, men den personen kunde inte se vem som var uppsatt på vilken häst. Vi kom fram till att vi i alla fall kunde börja göra iordning hästarna som skulle gå med på lektionen, och jag var snabb och kastade mig över Dell, som i mina ögon var den roligaste av hästarna på listan. Jag tänkte att om det inte kommer upp någon lista så får vi ju bara hugga varsin häst, och jag hoppades på att jag skulle kunna ta Dell då, om jag varit smart nog att ha gjort iordning honom.
Tyvärr lyckades inte min smarta plan alls.
Mindre än tio minuter innan lektionen kom listan upp, och jag stod uppskriven på att rida Arnica igen. Men hon är inte så glad i att göras iordning, så henne var det ingen som hade velat börja med. Så jag fick börja om från scratch med en helt oborstad häst. Alla andra behövde i stort sett bara slänga på sadel och träns på sina hästar, så jag kom förstås in lite senare till lektionen. Ja ja, man kan ju inte lyckas jämt. Det KUNDE ha varit en bra plan...
Jag hade ingen lust alls att rida Arnica, kände mig helt oengagerad och oinspirerad. När jag började korta upp tygeln på henne fick jag ingen respons alls – hennes plankhals var som gjuten i betong och ingen var hemma i andra sidan tygeln. ”Jag kan ju inte rida den här hästen!” konstaterade jag uppgivet, och struntade totalt i form och arbete utan drev bara på henne framåt och stod i lätt sits. Det var en del trav och galopp i uppvärmningen, och jag skjutsade bara på henne framåt hela tiden. Hon är ju lång och ganska långbent, och hon kan komma upp i ganska bra fart, vilket jag tyckte var lite roligt (man får ju roa sig med något när man sitter och har tråkigt, ha ha ). Vi rejsade alltså bara runt i hög fart utan någon som helst form innanför alla andra under hela uppvärmningen. Och konstigt nog så gick Arnica med på det och lät mig gasa på henne.
Sen när lektionens övning började och vi skulle börja jobba, så blev jag så paff att jag knappt fattade vad det var jag var med om. För plötsligt fick jag uppleva en Arnica som jag ALDRIG har upplevt tidigare! Hennes långa plankhals rundades och kortades upp, och hela den långa stela plankhästen blev mjuk och kort och sög in i handen på mig. Hon tillät mig att rida ihop henne i en (för henne) riktigt kort och hög form, och det var som jag har upplevt på Ägrim – jag hade möjlighet att korta upp hästen nästan hur mycket som helst, men fick läsa av hästen när den började tycka att det var obekvämt och själv hitta en bra avvägning i längden på formen. Öppnorna och slutorna som var lektionens övning gick som rinnande vatten, och även galoppen var kontrollerad, rund och kort, för hela hästen var mellan alla mina hjälper. Det var skithäftigt! Till och med min likgiltighet försvann för en stund, och jag riktigt mös av förvåning och ryttarlycka. Tack för den upplevelsen, Arnica! Jag kommer förmodligen inte lyckas få henne dit igen, men det var häftigt att få uppleva den sidan av henne åtminstone en gång.
(Jag kan ju inte låta bli att konstatera att det är lite lustigt att jag tidigare kan ha kämpat som en galning och haft värsta prestationsångesten i min iver att prestera en bra ridning och att jobba hästen rätt och hamna i det där läget där hästen är ordentligt ”på tygeln” och suger in i handen på mig med en rund uppmärksam och energisk form, men nu när jag är oengagerad och ointresserad och knappt bryr mig om att ens försöka jobba hästen överhuvudtaget, så kan jag hamna i det läget likförbannat! Jag funderade på att det för en extern åskådare kanske inte ens märks att jag har ”lagt ner” och skiter i att engagera mig i ridningen, för hästarna går emellanåt hyfsat bra ändå... Konstigt!)
På kvällen stod jag uppskriven på Juvelen. Den skeva oformliga fuxen med sluttande rygg, som var min hoppkompanjon på KM förra året.
Jag tycker att han är helt hopplöst svår att rida dressyr på – petar ut bogen åt ena hållet, halsen åt andra hållet, lägger huvudet på sned och går på kvadrupla spår typ... Det är snett och skevt och vint överallt, och försöker man fånga upp en kroppsdel på ena sidan av honom så petar det genast ut på andra sidan av honom... Hopplöst är bara förnamnet om du frågar mig.
Jag kände mig återigen oengagerad och ointresserad, men inte heller den här gången behövde jag skämmas ihjäl mig. I skritt- och travarbetet gick Juvelen hyfsat. Galopparbetet var katastrof, för han har ju ingen ärlig motor den där rackaren, och jag får honom bara inte att svara på min skänkel. Då finns det inget att rida i galoppen. Jag kan sjasa igång honom in i en slänggalopp, och få honom att fortsätta galoppera om jag skiter i att ta i tygeln utan låter honom gå med huvudet uppe i taket. Någon annan galopp är jag inte människa att få på honom. Men som sagt – skritt- och travövningarna gick i form och helt OK.
Roligt? Näe. Jag satt mest och kollade på klockan.
På läktaren innan lektionen hörde jag några som satt och pratade om att det är helt fantastiska hästar på ridskolan, att det är ytterst få ridskolor förunnat att få ha ett sånt hästmaterial och sån hög klass på hästarna. Och jag håller med. Det ÄR fantastiskt fina hästar! Men jag har inte längre förmågan att uppskatta dem rättvist eller tycka att det är roligt att rida ridskolelektion, och det är jag ledsen för. Jag tappade lusten nånstans på vägen, och nu får jag hitta något annat sätt att leva ut mitt hästintresse på. Det är ju ingen idé att rida kvar när det känns så. Jag har en lektion kvar den här terminen, sen är mitt lektionsabonnemang på ridskolan slut. Hur det blir i höst får jag se. Kanske kan jag få fortsätta dela termin i den sena gruppen, kanske inte.
Den som lever får se.
Så då får det bli två veckors ridlektioner samlat - vilket blir fyra lektioner, då jag ridit två lektioner samma kväll både denna och förra veckan. Men nu var det sista gången jag gjorde det regelbundet, så nu är den epoken slut. Känns lite konstigt. En sak har jag konstaterat i alla fall, och det är att jag inte har några problem alls med att rida två ridlektioner samma kväll, och att det ger i stort sett lika mycket som att rida två lektioner utspritt över veckan.
Förra veckan kom jag till ridskolan och såg att jag skulle få en lektion på Arnica och en på Laroko. Det kändes helt OK att ”genomlida” en lektion på Arnica för att sedan få nöjet att sitta på Laroko igen senare på kvällen!
Jag har ändrat mig väldigt mycket angående Arnica - det höga långa smala mörkbruna stoet med plankhals och synlig ögonvita. När hon var ny så funkade jag inte alls med henne - det handlade inte om att jag bara inte gillade henne, utan det verkligen skar sig mellan oss och jag åkte hellre hem igen än att sitta på henne en lektion.
Nu tycker jag att hon är OK. Vi pratar inte riktigt samma språk, men hon är OK - jag lider åtminstone inte av att rida på henne. Ibland kan jag inte få henne att galoppera vettigt, men det finns fler hästar på ridskolan som det skär sig med just i galoppen, så det är inget unikt just för henne.Lektionen var inte jätterolig, men OK. Första halvtimmen skrittade vi ut, så det blev väldigt kort tid för arbete. Arnica börjar alltid med att vara stel och knackig och behöver ”komma igång” ordentligt i kroppen, men det var svårt att få till det på en halvtimme. Hon var lång och låg i formen, men hyfsat lyhörd.
När jag sen kom tillbaks till stallet igen för kvällens andra lektion, så hade de ändrat häst på mig. Tydligen var det någon som inte hade dykt upp tidigare på kvällen, så istället för att Laroko skulle fått gå 3 lektioner och Salento bara en, så fick Laroko vila och jag stod uppskriven på Salento istället. Modet sjönk verkligen. Salento – den expressiva humöriga egensinniga supercharmiga mörkbruna Briarättlingen, som jag inte alls trivdes med sist jag satt på honom...
Stönade verkligen inombords, för jag var inte alls sugen på tjafs och humörsvängningar. Men det blev inte så illa. Salento gick kanske och tänkte på något annat, eller så var han trött, för det kom inga värre humöryttringar. Några gånger drog han upp huvudet i taket och kastade häftigt med det (han gör så ibland, och då får man verkligen akta sig så man inte åker på en tjong av hans skalle samt att tyglarna inte hoppar över på fel sida halsen på honom..), men annars funkade det bra och han var lugn och hyfsat harmonisk. Jag red väldigt mjukt eftersom jag inte var upplagd för bråk, och det gick för det mesta OK. Vissa travsträckor var ren njutning, för han kan verkligen ha en helt fantastisk trav med engagemang, tryck, läckert steg och en rund och härlig hals med sug in i handen. Men i den mån jag fick honom att delta i galopparbetet så var det helt ur form. Fast jag kände mig både uppgiven och oengagerad och brydde mig inte så mycket om det.
Det är verkligen något som har ändrats i mitt förhållande till ridningen efter ridolyckan. Jag har tappat något väsentligt. Jag har väldigt svårt att känna något engagemang och intresse för ridskoleridningen längre. Det är lite ledsamt att det blev så kan jag tycka – jag saknar att kunna tycka att det är roligt. Jag har ju alltid knorrat lite över att ridskoleridningen inte riktigt är det jag vill ha, men innan olyckan så kunde jag ändå hitta nöje i det och kände mig engagerad, och när det gick dåligt så blev jag arg och missnöjd. Nu känner jag mig mest bara ointresserad och likgiltig oavsett vilket.
Det intresse jag la i ridskoleridningen förut tror jag handlade mycket om prestation – att känna mig ”duktig” i ridningen och jaga efter att rida bra. Men den prestationsjakten är helt borta från mig, och då föll på något sätt allt det jag hängde upp min ridskoleridning på. Nu är jag mest bara intresserad av att utveckla känslan med och relationen till hästen och dess personlighet, och det får jag inte till på ridskolan.
Den här veckan kom jag till stallet och möttes av en blank hästlista. Alla i gruppen hann komma och samlas, men ingen hästlista kom upp och ingen fanns på plats att fråga. Ungefär en kvart innan lektionsstart kom det någon som kunde kolla på vilka hästar som skulle gå med på lektionen, men den personen kunde inte se vem som var uppsatt på vilken häst. Vi kom fram till att vi i alla fall kunde börja göra iordning hästarna som skulle gå med på lektionen, och jag var snabb och kastade mig över Dell, som i mina ögon var den roligaste av hästarna på listan. Jag tänkte att om det inte kommer upp någon lista så får vi ju bara hugga varsin häst, och jag hoppades på att jag skulle kunna ta Dell då, om jag varit smart nog att ha gjort iordning honom.
Tyvärr lyckades inte min smarta plan alls.
Mindre än tio minuter innan lektionen kom listan upp, och jag stod uppskriven på att rida Arnica igen. Men hon är inte så glad i att göras iordning, så henne var det ingen som hade velat börja med. Så jag fick börja om från scratch med en helt oborstad häst.
Alla andra behövde i stort sett bara slänga på sadel och träns på sina hästar, så jag kom förstås in lite senare till lektionen. Ja ja, man kan ju inte lyckas jämt. Det KUNDE ha varit en bra plan...Jag hade ingen lust alls att rida Arnica, kände mig helt oengagerad och oinspirerad. När jag började korta upp tygeln på henne fick jag ingen respons alls – hennes plankhals var som gjuten i betong och ingen var hemma i andra sidan tygeln. ”Jag kan ju inte rida den här hästen!” konstaterade jag uppgivet, och struntade totalt i form och arbete utan drev bara på henne framåt och stod i lätt sits. Det var en del trav och galopp i uppvärmningen, och jag skjutsade bara på henne framåt hela tiden. Hon är ju lång och ganska långbent, och hon kan komma upp i ganska bra fart, vilket jag tyckte var lite roligt (man får ju roa sig med något när man sitter och har tråkigt, ha ha
). Vi rejsade alltså bara runt i hög fart utan någon som helst form innanför alla andra under hela uppvärmningen. Och konstigt nog så gick Arnica med på det och lät mig gasa på henne.Sen när lektionens övning började och vi skulle börja jobba, så blev jag så paff att jag knappt fattade vad det var jag var med om. För plötsligt fick jag uppleva en Arnica som jag ALDRIG har upplevt tidigare! Hennes långa plankhals rundades och kortades upp, och hela den långa stela plankhästen blev mjuk och kort och sög in i handen på mig. Hon tillät mig att rida ihop henne i en (för henne) riktigt kort och hög form, och det var som jag har upplevt på Ägrim – jag hade möjlighet att korta upp hästen nästan hur mycket som helst, men fick läsa av hästen när den började tycka att det var obekvämt och själv hitta en bra avvägning i längden på formen. Öppnorna och slutorna som var lektionens övning gick som rinnande vatten, och även galoppen var kontrollerad, rund och kort, för hela hästen var mellan alla mina hjälper. Det var skithäftigt! Till och med min likgiltighet försvann för en stund, och jag riktigt mös av förvåning och ryttarlycka.
Tack för den upplevelsen, Arnica! Jag kommer förmodligen inte lyckas få henne dit igen, men det var häftigt att få uppleva den sidan av henne åtminstone en gång.(Jag kan ju inte låta bli att konstatera att det är lite lustigt att jag tidigare kan ha kämpat som en galning och haft värsta prestationsångesten i min iver att prestera en bra ridning och att jobba hästen rätt och hamna i det där läget där hästen är ordentligt ”på tygeln” och suger in i handen på mig med en rund uppmärksam och energisk form, men nu när jag är oengagerad och ointresserad och knappt bryr mig om att ens försöka jobba hästen överhuvudtaget, så kan jag hamna i det läget likförbannat! Jag funderade på att det för en extern åskådare kanske inte ens märks att jag har ”lagt ner” och skiter i att engagera mig i ridningen, för hästarna går emellanåt hyfsat bra ändå... Konstigt!)
På kvällen stod jag uppskriven på Juvelen. Den skeva oformliga fuxen med sluttande rygg, som var min hoppkompanjon på KM förra året.
Jag tycker att han är helt hopplöst svår att rida dressyr på – petar ut bogen åt ena hållet, halsen åt andra hållet, lägger huvudet på sned och går på kvadrupla spår typ...
Det är snett och skevt och vint överallt, och försöker man fånga upp en kroppsdel på ena sidan av honom så petar det genast ut på andra sidan av honom... Hopplöst är bara förnamnet om du frågar mig.Jag kände mig återigen oengagerad och ointresserad, men inte heller den här gången behövde jag skämmas ihjäl mig. I skritt- och travarbetet gick Juvelen hyfsat. Galopparbetet var katastrof, för han har ju ingen ärlig motor den där rackaren, och jag får honom bara inte att svara på min skänkel. Då finns det inget att rida i galoppen. Jag kan sjasa igång honom in i en slänggalopp, och få honom att fortsätta galoppera om jag skiter i att ta i tygeln utan låter honom gå med huvudet uppe i taket. Någon annan galopp är jag inte människa att få på honom. Men som sagt – skritt- och travövningarna gick i form och helt OK.
Roligt? Näe. Jag satt mest och kollade på klockan.
På läktaren innan lektionen hörde jag några som satt och pratade om att det är helt fantastiska hästar på ridskolan, att det är ytterst få ridskolor förunnat att få ha ett sånt hästmaterial och sån hög klass på hästarna. Och jag håller med. Det ÄR fantastiskt fina hästar! Men jag har inte längre förmågan att uppskatta dem rättvist eller tycka att det är roligt att rida ridskolelektion, och det är jag ledsen för. Jag tappade lusten nånstans på vägen, och nu får jag hitta något annat sätt att leva ut mitt hästintresse på. Det är ju ingen idé att rida kvar när det känns så. Jag har en lektion kvar den här terminen, sen är mitt lektionsabonnemang på ridskolan slut. Hur det blir i höst får jag se. Kanske kan jag få fortsätta dela termin i den sena gruppen, kanske inte.
Den som lever får se.
