Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Jag hittade denna runsten när jag surfade omkring för att hitta information.
Jag tycker den är intressant, den visar en häst som söker sig framåt/neråt, i mina ögon.
Är detta en "miss" av bildhuggaren, eller är det tvärt om, en mycket kunnig bildhuggare som verkligen Såg, eller tom visste något om hästar och hur de ska ridas?
Eller har bildhuggaren helt enkelt sett en hingst med maffig nacke som han fallit för och försökt efterlikna? Kanske tom att ryttare och häst som ekipage fanns i verkligheten i sådana fall.
Tyglarna ser breda ut ner mot bettet och tunnare ut mot handen.
Handfattningen är enhands vilket är vanligt för strid till häst så inget konstigt där.
Men tyglarna hänger ner och hästen går i form vilket tyder på bra ridkunskaper.
Är detta en miss, eller var den vikingatida ryttaren så duktig?
Vad tror du?
Vänligen läs i alla fall de första raderna, i mitt första inlägg, en gång till.
Var någonstans har jag skrivit att det var sämre förr?
/V
Inte för att din mormor inte skulle ha varit duktig på vare sig hästar eller foder, men jag kan inte hålla med om att det var bättre förr. Hästkunskapen var inte större än den är idag. Det var bara annorlunda då.
Naturligtvis var hästkunskapen på de allra flesta sätt större förr än den är i Sverige idag. Något annat är bara märkligt att påstå.
O ja. Stångbettet kommer redan under medeltiden.
Det ser mest ut som en teckning i ett skissblock tycker jag, är det verkligen en autentisk bild eller har någon fyllt i? Verkar otroligt att man på en sten ristat in dessa linjer för så länge sen. Det brukar mest se ut som runorna ovanför, kantigt och grovt, av naturliga skäl. Det där liknar möjligen mer nåt slags grottmålning
Jag trodde det var nån fuskbild faktiskt. INte har dom huggit ut dom där linjerna på en sten under den tiden.
Möjbrostenen eller Möjebrostenen är en svensk urnordisk runsten (se futhark). Troligen är den en minnesvård efter en avliden. Stenen har en konstnärligt framstående bild av en ryttare, vilken troligen har inspirerats av kontinentalgermanska förebilder, vilka in sin tur varit inspirerade av senromersk konst.
Tolkningen av texten är osäker, och ett flertal olika tolkningsförslag har lagts fram. Flera av dem återges nedan. Det enda som kan sägas med säkerhet är att den nedre raden utgörs av ett mansnamn, FrawaradaR.
Det första som slår betraktaren är att bilden är gjord i en driven tecknarstil olik de bilder som annars påträffas på våra bildstenar och runristningar. Runforskaren Otto von Friesen talar om "en med schwung tecknad häst och ryttare"[2]. Ossian Ericson skriver att bilden "har även blivit betecknad som den nordiska järnålderns märkligaste konstverk"[3]. Sven B. F. Jansson anger att bildframställningen är "utomordentligt skicklig och enastående", att "allt är fångat mitt i rörelsen" och att man kan "tycka sig skönja folkvandringstidens fruktbringande kontakt med den senromerska kulturen"[4].
Bildens särprägel fick Mac Key att föra fram sin teori om att stenen inte alls är från 500-talet, utan gjordes av ett gäng spjuveraktiga uppsalastudenter kring den ökände Nils Rabenius i slutet av 1600-talet[5]. Hur oseriöst detta förslag än kan låta, pekar det ändå på att bildens stildrag för många känns lite oväntade på en runsten.
Bland detaljerna lägger man särskilt märke till att hästens ben och ryttarens fötter inte är fullt uttecknade, att anatomiska former verkar vara mycket medvetna och ibland överdrivna samt att hästen med sin böjda nacke och sitt alldeles för stora, nedslagna öga verkar uttrycka närmast teatral vördnad för sin ryttare eller kanske för omgivningens ovationer.
Det är dock förrädiskt att betrakta stenen med ristningen imålad och ta målningen som en absolut sanning. Stenens yta är delvis rätt grov och de huggna linjerna så grunda så att det kan vara svårt att avgöra vad som är hugget och vad som bara är naturliga ojämnheter. Både Sveriges runinskrifter[1] och Ossian Ericson[3] publicerar en bild på stenen i omålat skick. Där förlorar sig skölden, händerna och mycket av hästen, men ryttarens kropp träder fram och blir nästan verklig. Ansiktet får karaktär och det groteska låret framstår istället som en naturtroget draperad kjortel. Figuren liknar nu en romersk soldat. Även denna tolkning är dock förrädisk. Ögat tar omedvetet hjälp av skuggor från vissa naturliga ojämnheter och bortser från andra.
Skölden och de två hundlika djuren som följer ryttaren hade inte upptäckts när Otto von Friesen och många andra under 1900-talets första hälft publicerade sina tolkningar av stenen. Då hade man bara hittat ett par streck från det främre djuret och det tolkades som antydan till en slagen fiende eller bara som en upphöjning i marken. Djuren upptäcktes av Sven B. F. Jansson 1952[6]. Till någon del tonar de ner bildens karaktär av stridsscen till förmån för hedrandet av en man som var duktig i både jakt och strid.
Bildens särprägel fick Mac Key att föra fram sin teori om att stenen inte alls är från 500-talet, utan gjordes av ett gäng spjuveraktiga uppsalastudenter kring den ökände Nils Rabenius i slutet av 1600-talet[5]. Hur oseriöst detta förslag än kan låta, pekar det ändå på att bildens stildrag för många känns lite oväntade på en runsten.
Bland detaljerna lägger man särskilt märke till att hästens ben och ryttarens fötter inte är fullt uttecknade, att anatomiska former verkar vara mycket medvetna och ibland överdrivna samt att hästen med sin böjda nacke och sitt alldeles för stora, nedslagna öga verkar uttrycka närmast teatral vördnad för sin ryttare eller kanske för omgivningens ovationer.
Det är dock förrädiskt att betrakta stenen med ristningen imålad och ta målningen som en absolut sanning.
Innefattar du hästanatomi; skelett, organ, muskler och problem med och behandling av hästkroppen i hästkunskap?
Jag tror det är mycket svårt för oss att göra ett tvärsäkert uttalande åt ena eller andra hållet, "förr" är ett ganska brett begrepp också.
När det gäller denna stenen i Möjbo så finns det faktiskt teorier om att själva ryttar-avbildningen inte alls är från folkvandringstid utan att ryttaren ristades av ett gäng studenter under 1600-talet. Sant eller inte, tja.. vem vet?
Det som är helt klart är iallfall att bildspråket är väldigt annorlunda gentemot övriga avbildningar av hästekipage från samma tid. Om det sen berodde på kontakter mot centraleuropa eller främre orienten, eller om Rabenius och hans gäng velat spela nån ett spratt på 1600-talet får nog vara osagt
Men klart är iallfall att man under folkvandringstid helt klart fick många olika influenser från en mängd olika håll och att det helt klart fanns kontakt med andra bildspråk och bildhuggare.
Som stångbett räknar jag ett bett som har en underskänkel där tygeln fästs nedanför munstycket, och en överskänkel som är försedd med en kinnkedja/rem.
Boktips om bett mottages alltid tacksamt.
Däremot hade de skänklar på betten och intressant nog hittade jag ett bett i en av böckerna som Kan ha haft "krams" på mitten av bettet.
Jag vet inte vad det heter, det som vissa bett har för att få hästarna att tugga och leka med bettet. Det kan vara kulor eller små saker.
Jag hittade ett bett i en av böckerna som hade en platta med små järnplattor på (såg det ut som).
Dock var det inte helt klart (och kanske aldrig blir heller för den delen) om denna del var fastrostad eller suttit där när bettet användes. Själva utformningen såg dock väldigt mycket ut att ha suttit på bettet medvetet. Detta tyckte även smeden jag var hos. (en bekant till mig).
Om så är fallet, att denna del har suttit på bette, så kan jag tänka mig två saker.
Antingen så är det en leksak för att få hästen att ta bette, leka med det och slappna av.
Eller så är det för att hindra tungan att gå över. Järnbiten kan nämligen ha blivit övervikt med tiden och varit placerad så den stack upp på tungan mot svalget Och ner över tungan mot tungspettsen... (hoppas ni förstår).
Med tanke på hur järn blir med tiden i jorden är det inte helt omöjligt att det vikt sig fel och därmed förlorat sin form.
Se bara på svärd som ser helt kroknade ut, de är ändå av betydligt tjockare material än detta styce jag såg på bettet.
Kikade på renässansbett och där hittade jag just sådana kramssaker som de satte på bettet för att få hästen att tugga, men det är ju ett par hundra år senare också iofs...
Hur som, långt utlägg men jag tyckte det var intressant.