Fult hem - skäms

[Tualma]

Lägger tråden på senior eftersom det egentligen handlar om mig mer än hemmet...

Ja. Mitt hem är fult. Jag sitter nu och har ångest eftersom jag väntar besök av bebisgruppen; ett antal mammor med bebisar som träffas hemma hos varandra och nu är det min tur.

Vi bor i lägenhet. De flesta andra mammorna bor i fina hus trots att de är mycket yngre än mig, vilket svider lite även om jag försöker att inte bry mig.

Jag och min man hyrde hus på landet i många år och insatslägenheten är vårt första egenägda boende. Vi bor i det bostadsområde vi vill. Barnen är rotade här och det är nära till skog och promenadstråk. Skola och förskola är bra. Jag har gångavstånd till stallet. Perfekt.

Lägenheten är typ orenoverad sedan huset byggdes tidigt 79-tal. Vi (läs mest maken) har målat tak, väggar och fönsterbrädor undan för undan under de fem åren vi bott här, eftersom vi inte vill ta något stort lån. Vi har bytt toaletter, men annars är badrummen orenoverade med gamla handfat osv. Köket är orenoverat och håller på att rasa ihop. Men det funkar ju och så rullar vardagen på...

Vi måste flytta inom något/några år eftersom familjen helt enkelt är för stor och planen har från början varit att vi skulle bo här några år och sedan gå vidare till radhus eller villa i samma område.

Jag tror att jag från början varit inställd på att det bara var ett mellanboende. Jag har aldrig trivts i lägenheten. Dessutom är jag inte så intresserad av inredning. Det finns ju roligare saker att lägga pengarna på... Dock hade jag från början en klar bild av hur jag ville ha det i varje rum, med färgsättning, inredning osv. Nu blir jag besviken varje gång jag inser att det inte ser ut som jag vill, trots att jag självfallet vet att det är jag/vi som måste göra något.

Jag är så trött, trött och känner att jag blir allt mer nedstämd. Jag orkar inte göra iordning fotona i ramarna efter att vi målat om i hallen. Allt bara står still. Köpte nya mattor igår, men det känns lite som att sätta läppstift på en gris...
Jag behöver nog lite peppning från er kära Bukare.

 

[Elisha]

Vill du inte lägga så mkt pengar men vill ha det lite fräschare så kan man ju lägga in nytt golv och måla/tapetsera väggar. De fixar ni ju själva, kostar inte speciellt mycket (eller ja, de kan ju kosta mkt med golv, men behöver inte göra) och gör mkt för helhetsintrycket. Inför försäljning skulle jag dock ta ett extra lån o renovera kök och badrum, de lockar mer budgivare.

 

[Lovisaleonora]

Jag ser egentligen två saker.

Du vantrivs i ert boende. Det suger självklart energi och tar nog mer än du tror.

Du skräms för ert boende, vilket också suger energi genom att det tar så mycket av dina tankar.

 

[em-pirre]

För det första. Det finns folk (bl.a. på buke) som om och om igen babblar om sina hus och sina ägodelar som om det vore något viktigt mål man MÅSTE uppnå i livet. Speciellt vanligt verkar det vara att tala om sitt förhållande så. På nåt sätt verkar många (speciellt yngre tjejer) tänka att ett förhållande har viktiga trappsteg som man måste klättra (så snabbt som möjligt) för att visa att förhållandet är SÅ BRA. Typ förlovning inom ett halvår, giftermål, köpa villa, inreda fint.

Vem fan bryr sig? Ni verkar ju jättesmarta som har gjort som ni har gjort. Ni tar inte ett megalån och skryter om hur stort och fint hus ni har, utan ni tänker vettigt och sparar pengar. DET är något som jag tycker att ni ska vara jäkligt stolta över. Mer stolta än vad man borde vara över ett jättedyrt hus som man köpt med bankens pengar.

För det andra. Hur mår du annars? Känner du att du orkar med allt annat, eller är det bara hemmet som känns som en tråkig/jobbig uppgift? Trivs din man bra i hemmet? Pratar ni om det här? Får du något stöd?

Jag tänker att om ni inte trivs så hjälper nog inga gardiner i världen, så jag hade fortsatt att tänka som du gör, d.v.s. det är ett tillfälligt boende där ni faktiskt tänkt smart. Ni kan faktiskt flytta.

Och för det tredje. Känner du att du inte orkar med gäster så avbokar du. Punkt.

 

[em-pirre]

...kan tillägga att den finaste trofén enligt dessa personer är ett barn. Men då ska man ju vara gift och ha det där huset först...

Jag bara spyr. Och tycker samtidigt synd om dessa personer som verkar tro att det ska vara på det viset...

 

[TinyWiny]

Lägger tråden på senior eftersom det egentligen handlar om mig mer än hemmet...

Ja. Mitt hem är fult. Jag sitter nu och har ångest eftersom jag väntar besök av bebisgruppen; ett antal mammor med bebisar som träffas hemma hos varandra och nu är det min tur.

Vi bor i lägenhet. De flesta andra mammorna bor i fina hus trots att de är mycket yngre än mig, vilket svider lite även om jag försöker att inte bry mig.

Jag och min man hyrde hus på landet i många år och insatslägenheten är vårt första egenägda boende. Vi bor i det bostadsområde vi vill. Barnen är rotade här och det är nära till skog och promenadstråk. Skola och förskola är bra. Jag har gångavstånd till stallet. Perfekt.

Lägenheten är typ orenoverad sedan huset byggdes tidigt 79-tal. Vi (läs mest maken) har målat tak, väggar och fönsterbrädor undan för undan under de fem åren vi bott här, eftersom vi inte vill ta något stort lån. Vi har bytt toaletter, men annars är badrummen orenoverade med gamla handfat osv. Köket är orenoverat och håller på att rasa ihop. Men det funkar ju och så rullar vardagen på...

Vi måste flytta inom något/några år eftersom familjen helt enkelt är för stor och planen har från början varit att vi skulle bo här några år och sedan gå vidare till radhus eller villa i samma område.

Jag tror att jag från början varit inställd på att det bara var ett mellanboende. Jag har aldrig trivts i lägenheten. Dessutom är jag inte så intresserad av inredning. Det finns ju roligare saker att lägga pengarna på... Dock hade jag från början en klar bild av hur jag ville ha det i varje rum, med färgsättning, inredning osv. Nu blir jag besviken varje gång jag inser att det inte ser ut som jag vill, trots att jag självfallet vet att det är jag/vi som måste göra något.

Jag är så trött, trött och känner att jag blir allt mer nedstämd. Jag orkar inte göra iordning fotona i ramarna efter att vi målat om i hallen. Allt bara står still. Köpte nya mattor igår, men det känns lite som att sätta läppstift på en gris...
Jag behöver nog lite peppning från er kära Bukare.

Jag funderar på om boendet har blivit en "giltig orsak" till att du mår dåligt fast du egentligen mår dåligt av någon annan anledning? Kan det vara så? Jag tänker att om man mår bra så orkar man ta itu med att göra de förändringar man vill ha men mår man inte bra så finns det ingen energi till att ta tag i det.

Att andra har hus betyder ingenting. Alla prioriterar olika. Vissa tycker att det är värt att lägga 15-20000 i månaden på att bo medans andra tycker att det är värt 2000 och väljer att lägga sina pengar på annat. Det är helt okej vilket som!

 

[Tualma]

Tack för svar. Ni har rätt allihop. Svarar lite snabbt. Håller på och skickar iväg barn. Uppdaterar efter förmiddagens träff...
Målat och tapetserat har vi gjort. Golvbyte i sovrummet är kvar.
Köket behövs ju fixas. Räcker inte med att bara byta luckor, så lån behövs. Vi vill dock amortera lite mer först för att inte lånen ska rusa iväg.
Nej, jag trivs inte och har aldrig gjort. Särskilt inte i det smala, trånga köket. Har ju levt hela livet i stort bonnkök och det är normen för mig.
Jag har stöd av maken absolut, men han är den återhållsamma av oss.
Det känns i alla fall lite bättre nu. Jag är ju lite stolt också över att vi får plats 6 personer i fyran och att vi inte gått på hysterin med stort hus stora lån osv.
Men sen skäms jag och mår dåligt ändå.
Måtte sluta. Bebis missnöjd.

 

[Bexzor]

Första gången min ena vän kom hem till mig så tog hon ett djupt andetag och sa sen "Jaa, här var det personligt".

För så ser det ut här, personligt . Det är ingen sida ifrån någon möbelaffär, det är gamla möbler från 50-talet och upp till vår helt nya soffa. Huset vi bor i hyr vi utav en bonde som även har en del av sina maskiner på gården, i vår ägo finns en volvo från 2001, en volvo från 1998. Samt att vi även äger en olackad jänkare från 1966, för tillfället även är avställd i väntan på mer tid . En del har åsikter om när vi ska byta våra bilar, både jag och sambon undrar varför eftersom de rullar från punkt A till punkt B.

Tycker absolut att du ska vara stolt, du har inget att skämmas för

 

[kvandi]

När vi sålde vårt förra hus så "homestylade" jag det innan fotografering/visningar. Då insåg jag att man borde homestyla även när man bor i det! Shit vad fint det blev bara av att plocka bort massa onödiga prydnader/saker, bädda sängen med överkast, ställa fram färska snittblommor och matcha kuddarna i soffan. Små saker som kan göra även ett äldre hem inbjudande och fint!

Jag har aldrig brytt mig om att ha ett "fint hem" o bor nu i ett ännu äldre hus, byggt 26 o renoverat slarvigt nångång på 80-talet. Jag har målat vitt och tapetserat, började på sista rummet jag själv klarar nu i veckan (oh, gröna sjögrästapeter med gröna lister och dörrar... Jättevackert -not). Har gjort ett rum om året typ, bara måla/tapetsera.

Jag skäms inte, även om det på sina ställen är dåligt målat o ojämnt med tapeterna. Däremot hade jag skämts om det var stökigt och smutsigt. Så om jag vore du hade jag städat av ordentligt, homestylat lite enkelt och sen bara vara som vanligt när mammagänget kommer!

 

[Tualma]

Har nog lite babyblues nu @TinyWiny. Förlorade en närstående i somras också så jag vet inte. Kanske håller på att bli deprimerad. Har dock känt så här av och till länge. Har hjärta och själ på landet, men jag och maken valde det här området i samförstånd. Vi vill hinna med familjen och slippa sköta hus och gård just nu. Vi har provat det och flyttade ju när de två äldsta var små. Vi är överens om att flytta till landet när barnen blivit stora/större.
Emotionellt har jag svårt för det som den logiska delen av hjärnan tycker fungerar bra...

 

[Red_Chili]

När folk kommer hit bestämmer jag mig för att de kommer för att träffa mig, inte för att titta på mitt hem.
Det ser förjävligt ut här, milt sagt, jag orkar inte bry mig längre just eftersom det är en "mellanlandning". Är hellre här än i ett hem som är så prydligt att jag knappt vågar gå runt i det i rädsla av att råka smutsa ner med ett dammkorn.

 

[cirkus]

Jag lider med dig som inte trivs där du bor. Jag tror att det är ett större bekymmer än att du tycker att hemmet är fult. Vad som är fult i dina ögon kan vara fint i någon annans. Jag bor i ett jättefult hus som jag älskar. Läget är perfekt, men huset är gräsligt fult - tycker jag. Det är ett rött tegelhus, vi skulle antaligen kunna lägga några hundra tusen på att att putsa det vitt eller så - men varför då? Tegel är väldigt praktiskt och underhållsfritt så det är ju totalt vansinne att göra det snyggt men underhållskrävande. Så jag fortsätter att bo i mitt fula hus och älskar att att bo här.

 

[sjoberga]

Jag brukar få en känsla av att inte vara välkommen i toppstädade , renoverade hus där man inser att värden städat i timmar innan och tar fram trasan så fort lite lera trillar av skon. Vågar jag ens låna toaletten? Sätta mig i soffan?

Bor själv i ett hus från 1850 som ligger långt efter modern toppstandard.

Jag känner mig mer välkommen i hem där det syns att nån bor, nån har en vardag. Än att bli inbjuden till någons palats, där ytan är det viktiga.

Men det är också den typen av människor som blir vänner. Så det passar kanske på nåt sätt.

 

[em-pirre]

Har nog lite babyblues nu @TinyWiny. Förlorade en närstående i somras också så jag vet inte. Kanske håller på att bli deprimerad. Har dock känt så här av och till länge. Har hjärta och själ på landet, men jag och maken valde det här området i samförstånd. Vi vill hinna med familjen och slippa sköta hus och gård just nu. Vi har provat det och flyttade ju när de två äldsta var små. Vi är överens om att flytta till landet när barnen blivit stora/större.
Emotionellt har jag svårt för det som den logiska delen av hjärnan tycker fungerar bra...

Har du möjlighet till samtalskontakt?

 

[lil-sis]

Vårt hus är en katastrof med halvrivna väggar, olika golv, tapeter osv.

Men det går att värma upp och det regnar inte in.

 

[Lager]

Lägger tråden på senior eftersom det egentligen handlar om mig mer än hemmet...

Ja. Mitt hem är fult. Jag sitter nu och har ångest eftersom jag väntar besök av bebisgruppen; ett antal mammor med bebisar som träffas hemma hos varandra och nu är det min tur.

Vi bor i lägenhet. De flesta andra mammorna bor i fina hus trots att de är mycket yngre än mig, vilket svider lite även om jag försöker att inte bry mig.

Jag och min man hyrde hus på landet i många år och insatslägenheten är vårt första egenägda boende. Vi bor i det bostadsområde vi vill. Barnen är rotade här och det är nära till skog och promenadstråk. Skola och förskola är bra. Jag har gångavstånd till stallet. Perfekt.

Lägenheten är typ orenoverad sedan huset byggdes tidigt 79-tal. Vi (läs mest maken) har målat tak, väggar och fönsterbrädor undan för undan under de fem åren vi bott här, eftersom vi inte vill ta något stort lån. Vi har bytt toaletter, men annars är badrummen orenoverade med gamla handfat osv. Köket är orenoverat och håller på att rasa ihop. Men det funkar ju och så rullar vardagen på...

Vi måste flytta inom något/några år eftersom familjen helt enkelt är för stor och planen har från början varit att vi skulle bo här några år och sedan gå vidare till radhus eller villa i samma område.

Jag tror att jag från början varit inställd på att det bara var ett mellanboende. Jag har aldrig trivts i lägenheten. Dessutom är jag inte så intresserad av inredning. Det finns ju roligare saker att lägga pengarna på... Dock hade jag från början en klar bild av hur jag ville ha det i varje rum, med färgsättning, inredning osv. Nu blir jag besviken varje gång jag inser att det inte ser ut som jag vill, trots att jag självfallet vet att det är jag/vi som måste göra något.

Jag är så trött, trött och känner att jag blir allt mer nedstämd. Jag orkar inte göra iordning fotona i ramarna efter att vi målat om i hallen. Allt bara står still. Köpte nya mattor igår, men det känns lite som att sätta läppstift på en gris...
Jag behöver nog lite peppning från er kära Bukare.

Tror liksom Tinywiny att det kanske är fler/andra saker som får dig att känna obehag/stress/nedstämdhet än bara själva lägenheten?

Folk prioriterar olika. Jag har valt att bo billigt i liten hyresrätt, och istället göra andra saker för pengarna - reser mycket/utövar min dyra hobby/äter ute och träffar folk/sparar... Har en väninna med två barn som bor exklusivt med tekniska bekvämligheter in absurdum. Hon trivs, och jag trivs.

Tror absolut att hon ser lite ned på min lilla lägenhet eftersom den är så annorlunda hennes tankar om normalitet och vad som är viktigt, men hon är vettig nog att acceptera att vi ser olika på det. Av oss två är det jag som har den högre inkomster, men prioriterar ändå annat än boende.

Om du verkligen mår dåligt i er lägenhet - finns det inte möjlighet att flytta inom rimlig tid? Du ska ju inte tvinga dig själv att bo kvar av ren princip. Jag tänker bara att boendet kan vara en sådan sak som det går att projicera annat missnöje på... "Om jag bara bodde sådär stort och fint som person X, då minsann skulle..."

 

[cewe]

Vårt hus är en katastrof med halvrivna väggar, olika golv, tapeter osv.

Men det går att värma upp och det regnar inte in.

Samma här, men vi prioriterar ju lite annat än ett piffigt och puffigt hem

 

[akleja]

Lägger tråden på senior eftersom det egentligen handlar om mig mer än hemmet...

Ja. Mitt hem är fult. Jag sitter nu och har ångest eftersom jag väntar besök av bebisgruppen; ett antal mammor med bebisar som träffas hemma hos varandra och nu är det min tur.

Vi bor i lägenhet. De flesta andra mammorna bor i fina hus trots att de är mycket yngre än mig, vilket svider lite även om jag försöker att inte bry mig.

Jag och min man hyrde hus på landet i många år och insatslägenheten är vårt första egenägda boende. Vi bor i det bostadsområde vi vill. Barnen är rotade här och det är nära till skog och promenadstråk. Skola och förskola är bra. Jag har gångavstånd till stallet. Perfekt.

Lägenheten är typ orenoverad sedan huset byggdes tidigt 79-tal. Vi (läs mest maken) har målat tak, väggar och fönsterbrädor undan för undan under de fem åren vi bott här, eftersom vi inte vill ta något stort lån. Vi har bytt toaletter, men annars är badrummen orenoverade med gamla handfat osv. Köket är orenoverat och håller på att rasa ihop. Men det funkar ju och så rullar vardagen på...

Vi måste flytta inom något/några år eftersom familjen helt enkelt är för stor och planen har från början varit att vi skulle bo här några år och sedan gå vidare till radhus eller villa i samma område.

Jag tror att jag från början varit inställd på att det bara var ett mellanboende. Jag har aldrig trivts i lägenheten. Dessutom är jag inte så intresserad av inredning. Det finns ju roligare saker att lägga pengarna på... Dock hade jag från början en klar bild av hur jag ville ha det i varje rum, med färgsättning, inredning osv. Nu blir jag besviken varje gång jag inser att det inte ser ut som jag vill, trots att jag självfallet vet att det är jag/vi som måste göra något.

Jag är så trött, trött och känner att jag blir allt mer nedstämd. Jag orkar inte göra iordning fotona i ramarna efter att vi målat om i hallen. Allt bara står still. Köpte nya mattor igår, men det känns lite som att sätta läppstift på en gris...
Jag behöver nog lite peppning från er kära Bukare.

Ja men du har ju gjort kloka val! De andra i bebisgruppen har kanske inte häst? Jag tycker det är helt befriande med folk som inte är så insnöade på ett puttinuttigt hem. Typisk kvinnofälla många gånger dessutom. Jag har alltid satt barn, relationer, jobb, hästar och resor före mitt hem (tydligare för varje år) och ångrar mig inte alls. Jag gör medvetet så lite hushållsarbete som möjligt för man hinner inte allt. Nu har du kanske redan haft ditt kalas, men i ett läge som ditt hade jag kanske tvättat köksgolvet eller nåt för att frächa till lägenheten lite.

 

[lil-sis]

Samma här, men vi prioriterar ju lite annat än ett piffigt och puffigt hem

Jag skulle inte tacka nej till ett nytt, fräscht hem men jag skäms inte för det jag har.


Och ponnyn (och hovslagaren) har infravärme i stallet.

 

[Lena Furberg]

Skäms inte!! Städa lite, bara, plocka bort skräp och sånt som ligger och dräller (kläder etc), vädra och tänd sen ett mysigt doftljus om du har, ett med vanilj och kaneldoft - eller baka ett gäng bullar så du får en mysig doft i lägenheten. Det räcker!

Du skulle se hur jag bor!! Vårt hus är från 79 och jag misstänker att inredningen i det pyttelilla köket (och badrummen!!) är från samma år..... Vi har målat om lite, här och där, men det mesta är, tja, vad ska vi säga, i visst behov av renovering... Vi har dessutom en stor hund som fäller massor med svarta strån överallt, och filtar i alla soffor för att dölja fläckar från när dottern var liten och katterna drällde som mest. Ritat och skrivit på tapeterna. För att ta några exempel.

Nån sa en gång, att om barn och djur trivs i ditt hus - då är det ett bra hem! Det tycks passa in på oss för här har alltid funnits barn som trivs, som säger att de känner sig fria hemma hos oss! Och diverse katter som dyker upp och flyttar in.

Du skulle bara se hur här kan se ut!!

Så, slappna av, städa bort den värsta oredan, och le! Om besökarna inte tycker det är tillräckligt chict i din lägenhet, är det deras problem. Inget du behöver bry dig om.