E
Enar
Känner att jag vill skriva av mig lite...
Mina älskade söner har inga farföräldrar.
-De är inte döda, utan "bara" ointresserade.
Farmor har en ursäkt och det är grav alkoholism, men farfar vill helt enkelt inte bry sig. (de är skilda sedan länge)
Det var så bra i början när jag och min man berättade att vi väntade barn! Svärfar hurrade och hans fru grät glädjetårar... Första barnbarnet, och allt!
Svärmor var en smula på "pikalurven" och fällde någon tår hon med.
Under raviditeten var den blivande farfadern intresserad och engagerad, tog bilder på den växande magen så fort han kom åt, höll kontakt via telefon minst en gång i veckan... Ja, så som man kan tänka sig en ivrig farfar skulle göra, helt enkelt
När det så var dags för Den Stora Dagen, ville han att vi skulle ringa så fort barnet var fött, oavsett tid på dygnet...
När vi kom hem från BB var farfar och "plastfarmor" -som hans fru kallar sig- en av de första besökarna, med mängder av presenter och kramar.
I ca tre månader höll intresset i sig, sen föll barnbarnet i glömska... De få ggr han besökte oss tornade gåvohögen upp sig, men personligen var han inte "där" längre!
Intresset svalnade snabbt och numer uppgår visiterna endast till att pliktskyldigast titta in så där tjugo minuter, när någon av oss fyller år. Eftersom vi fått ett barn till betyder det alltså fyra visiter om år, varav den sista på året, påpassligt nog, inträffar början av december, så då passar han ju på att lämna julklapparna. -Inget mer besök detta år!!
Till saken hör att han inte bor längre bort än två ynkliga mil!
Och telefonen, hur invecklad är den att använda, då?
Vi hälsade på ofta förut, men det känns som om man tränger sig på och alltid kommer en smula olägligt, för dom har ju så mycket att göra... Dom jobbar ju så mycket under veckorna. (till skillnad från alla andra då, eller?! )
En bidragande orsak till det snabba svalkan i engagemanget har varit att han startat "eget". Han har gått med i ett sektliknande företag som säljer b.l.a rengöringsprodukter.
Han fördökte (och fortfarande försöker) värva oss, men sen vi betackat oss är inte ens hans enda två barnbarn värda att lägga ner tid på.
I somras bevärdigade han oss faktiskt en visit, fast då tillsammans med sin "upline" inom sitt företag och ville få oss att ändra oss och "inse fördelarna"...
Vår, då tre och ett halvt år gamle son, försökte förgäves få farfars uppmärksamhet, men han bevärdigade honom inte ens en kram. Ett högst artigt: -"Hej, Ossian", och ett kallt litet leende var vad han fick. Då var det flera månader sen de sågs.
Sonen dansade, spelade pajas och låtsades ramla, sjöng och skrattade runt farfar, men han förblev osynlig.
Efteråt, när han åkt igen, lovade jag mig själv att min svärfar numera är portförbjuden i detta hus, om ärendet inte gäller att hälsa på sina barnbarn!
Jag har gråtit så många gånger över detta, att jag känner mig helt urlakad.
Min man var inte hemma när just denna händelse utspelade sig, men han blev naturligtvis arg... Ändå klarar han inte att säga ifrån!
Det är uppenbarligen jag som kommer att få ta tjuren vid hornen, trots att de tillhör hans far.
Oj, vad långt det blev!
Summan av kardemumman är, att det skulle kännas bättre om jag kunde förklara för Ossian att hans farfar inte finns, än att farfar helt enkelt inte ids bry sig...
Yngste sonen påverkas inte på samma sätt, för han vet ännu inte vem farfar är. De har bara träffats ett par- tre ggr sen han föddes; b.l.a vid dopet och på ett-års dagen. Han är 1 år och sju månader idag.
Tack till den som orkat läsa detta!
/Erica
Mina älskade söner har inga farföräldrar.
-De är inte döda, utan "bara" ointresserade.
Farmor har en ursäkt och det är grav alkoholism, men farfar vill helt enkelt inte bry sig. (de är skilda sedan länge)
Det var så bra i början när jag och min man berättade att vi väntade barn! Svärfar hurrade och hans fru grät glädjetårar... Första barnbarnet, och allt!
Svärmor var en smula på "pikalurven" och fällde någon tår hon med.
Under raviditeten var den blivande farfadern intresserad och engagerad, tog bilder på den växande magen så fort han kom åt, höll kontakt via telefon minst en gång i veckan... Ja, så som man kan tänka sig en ivrig farfar skulle göra, helt enkelt
När det så var dags för Den Stora Dagen, ville han att vi skulle ringa så fort barnet var fött, oavsett tid på dygnet...
När vi kom hem från BB var farfar och "plastfarmor" -som hans fru kallar sig- en av de första besökarna, med mängder av presenter och kramar.
I ca tre månader höll intresset i sig, sen föll barnbarnet i glömska... De få ggr han besökte oss tornade gåvohögen upp sig, men personligen var han inte "där" längre!
Intresset svalnade snabbt och numer uppgår visiterna endast till att pliktskyldigast titta in så där tjugo minuter, när någon av oss fyller år. Eftersom vi fått ett barn till betyder det alltså fyra visiter om år, varav den sista på året, påpassligt nog, inträffar början av december, så då passar han ju på att lämna julklapparna. -Inget mer besök detta år!!
Till saken hör att han inte bor längre bort än två ynkliga mil!
Och telefonen, hur invecklad är den att använda, då?
Vi hälsade på ofta förut, men det känns som om man tränger sig på och alltid kommer en smula olägligt, för dom har ju så mycket att göra... Dom jobbar ju så mycket under veckorna. (till skillnad från alla andra då, eller?! )
En bidragande orsak till det snabba svalkan i engagemanget har varit att han startat "eget". Han har gått med i ett sektliknande företag som säljer b.l.a rengöringsprodukter.
Han fördökte (och fortfarande försöker) värva oss, men sen vi betackat oss är inte ens hans enda två barnbarn värda att lägga ner tid på.
I somras bevärdigade han oss faktiskt en visit, fast då tillsammans med sin "upline" inom sitt företag och ville få oss att ändra oss och "inse fördelarna"...
Vår, då tre och ett halvt år gamle son, försökte förgäves få farfars uppmärksamhet, men han bevärdigade honom inte ens en kram. Ett högst artigt: -"Hej, Ossian", och ett kallt litet leende var vad han fick. Då var det flera månader sen de sågs.
Sonen dansade, spelade pajas och låtsades ramla, sjöng och skrattade runt farfar, men han förblev osynlig.
Efteråt, när han åkt igen, lovade jag mig själv att min svärfar numera är portförbjuden i detta hus, om ärendet inte gäller att hälsa på sina barnbarn!
Jag har gråtit så många gånger över detta, att jag känner mig helt urlakad.
Min man var inte hemma när just denna händelse utspelade sig, men han blev naturligtvis arg... Ändå klarar han inte att säga ifrån!
Det är uppenbarligen jag som kommer att få ta tjuren vid hornen, trots att de tillhör hans far.
Oj, vad långt det blev!
Summan av kardemumman är, att det skulle kännas bättre om jag kunde förklara för Ossian att hans farfar inte finns, än att farfar helt enkelt inte ids bry sig...
Yngste sonen påverkas inte på samma sätt, för han vet ännu inte vem farfar är. De har bara träffats ett par- tre ggr sen han föddes; b.l.a vid dopet och på ett-års dagen. Han är 1 år och sju månader idag.
Tack till den som orkat läsa detta!
/Erica