Från prestation till lärande?

[susanne]

Gäller inte det allt? Det finns inte stora chanser att man kan vara bäst i världen på något som mer än man själv sysslar med. Jag tror insikten om att tillräckligt bra är för jävla bra och något man ska vara nöjd med. Skit i jämförelser med andra överhuvudtaget.

Självklart kan man tävla om att bli bäst i världen i en idrottsgren, men det är ganska trist om allt utom OS-guld i 4 raka OS ger svåra ångestattacker. Då är man dömd. Det måste man ut ur, med eller utan extern hjälp, och inse att på samma sätt är det med nästan allt annat i livet, jobb, plugg, relationer osv. Man kommer nästan, nästan aldrig att vara bäst eller sämst. Men det spelar ingen roll. Jag är inte de andra som jämförs med.

Du missförstod mig nog lite. Den som har problem med att alltid värdera sin insats i allt man gör och alltid vill vara bäst så är det inte bara att sluta vilja vara bäst. Om man då väljer något som det inte går att mäta i bra/dåligt, så kan man kanske komma ifrån det och känna glädje i att bara göra.

 

[monster1]

Gäller inte det allt? Det finns inte stora chanser att man kan vara bäst i världen på något som mer än man själv sysslar med. Jag tror insikten om att tillräckligt bra är för jävla bra och något man ska vara nöjd med. Skit i jämförelser med andra överhuvudtaget.

Självklart kan man tävla om att bli bäst i världen i en idrottsgren, men det är ganska trist om allt utom OS-guld i 4 raka OS ger svåra ångestattacker. Då är man dömd. Det måste man ut ur, med eller utan extern hjälp, och inse att på samma sätt är det med nästan allt annat i livet, jobb, plugg, relationer osv. Man kommer nästan, nästan aldrig att vara bäst eller sämst. Men det spelar ingen roll. Jag är inte de andra som jämförs med.

Men hur gör man det, skiter i att jämföra sig alltså? Det är ju pudelnskärna att man inte kan sluta jämföra sig. Att man inte kan värdera sig i något annat än sin prestation.

 

[sjoberga]

Du missförstod mig nog lite. Den som har problem med att alltid värdera sin insats i allt man gör och alltid vill vara bäst så är det inte bara att sluta vilja vara bäst. Om man då väljer något som det inte går att mäta i bra/dåligt, så kan man kanske komma ifrån det och känna glädje i att bara göra.

Jag menade inte att ditt förslag var dåligt. Jag tror bara att det är nåt annat som måste lösas.

 

[sjoberga]

Men hur gör man det, skiter i att jämföra sig alltså? Det är ju pudelnskärna att man inte kan sluta jämföra sig. Att man inte kan värdera sig i något annat än sin prestation.

Då kanske man behöver extern hjälp. KBT brukar fungera bra när det gäller beteenden man har svårt att bli av med.

 

[Sassy]

Poängen för mig är att utan sammanhang och något mått av utmaning uteblir utvecklingen. Något som helt självklart klaras av får inte någon att växa. "Lätta" universitetskurser (eller för all del folkhögskola, jag har bara ingen egen erfarenhet av det) kan ge just sammanhanget. Min uppfattning är inte att uni-kurser är prestationsfixerade? Tvärtom, betygsskalan har få steg och på de bra kurserna brinner den undervisande personalen för sitt ämne och vill förmedla intresse och kunskap snarare än tentapoäng.

Hitta rätt nivå av utmaning, och en miljö som ger samhörighet, är mina 50 öre. (Och hjälp utifrån om problemen är stora!)

 

[Badger]

Fast jag tror att du missar lite, du är motsatsen till TS, alltså fungerar det inte riktigt som för TS, jag personligen mår bra av att plugga med krav, annars blir jag gärna lite lat, men för TS är det ett helt motsatt problem, hon måste lära sig att tycka om att lära sig saker, inte bara jaga en prestation. Just därför tror jag inte att högskolan är rätt ställe där prestation sätts högt.

Men jag tycker nog att högskolan sätter prestation och glädje i att lära sig högt, men jag tycker inte de sätter så höga förväntningar på att någon ska vara BÄST. och det är ju bäst hon har problem med. På utbildningarna jag gick fick man G eller VG och många fick vardera, jag har ingen aning om vem som var bäst, jag tror ingen var bäst. Man behövde vara tillräckligt bra.

Att ägna sig bara åt sysselsättningar som ger noll och intet krav ger ju ingen möjlighet på att långsamt träna upp sig i konsten att lära för sin egen skull, ha lite krav på sig själv att vara precis bra nog.

Tex om man läser bara för nöjes skull får man ingen chans att öva sig på att vara bara bra nog. Man får inte öva sig på att stå där och ha bara G eller VG -som alla andra känslan. Diskutera -med alla andra, intressanta tankar och motstånd utan tävlan. Alla kan ju faktiskt ha VG på det där provet, jaha liksom. Och så läste jag precis en spalt i (DN eller Aftonbladet) av någon som bränt ut sig och nu bestämt sig för att hon skulle inte göra en enda nedrans sak bäst längre, hon skull bara göra det hon behövde.

Annars kanske man hamnar ute i arbetslivet en dag och har fortfarande inte lärt sig att strunta i att vara bäst och slappna av i att vara bra nog. Tänkte jag. Men jag kanske tänker annorlunda eftersom jag accepterat att jag inte är bäst. Alla är inte bäst på någonting.

 

[Badger]

Och icke att förglömma! Ts vill plugga på sin kurs och har börjat en kurs. Bäst att inte så tvivel och osäkerhet i någonting som börjat bra med ett trevligt beslut.

 

[Freddie]

Tack för engagemanget allihop!

Jag har som sagt börjat en kurs (och jag har redan läst en på 30 poäng förra terminen) och "måste" klara av den eller gå tillbaka på aktivitetsersättning. Det är således grundförutsättningarna. Att läsa tillsammans med andra elever (annat än på distans som jag gör nu) är för tillfället inte möjligt då jag är starkt begränsad av min sociala ångest. Därför är till exempel inte heller ridskola en möjlighet, men det har ju inte heller något med mina studier att göra. Medicinsk rehabilitering i form av psykoterapi, dagsjukvård och psykofarmaka har jag fått mycket av de senaste tio åren.

Inlärandet i sig är inte problematiskt eftersom jag läser fort och har en god läsförståelse, men desto mer problematiskt är att jag lätt fastnar i tankar om att jag måste klara alla rätt på alla prov och inte minst att det är överordnat värdet av kunskapen i sig. Mycket av den kunskap jag inhämtar ser jag enbart som meriterande att ha bevis för "Se här, jag skrev 2,0 på högskoleprovet/jag har ** högskolepoäng" snarare än att finna någon glädje i att lära in eller besitta den. Där spelar ju också depressionen med sitt grundantagande att ingenting är meningsfullt in och det försöker jag bearbeta i terapin.

Jag läser och har läst mycket facklitteratur på min (omfattande) fritid, men den krassa verkligheten är sådan att mina möjligheter att få arbete i framtiden är näst intill beroende av att jag får en formell utbildning. Let's face it, som 35-åring med 15 års sjukskrivning, avsaknad av slutbetyg från gymnasiet och dessutom oförmåga att ta många "lågstatusarbeten" (kommer med största sannolikhet aldrig kunna arbeta natt på grund utav svåra och långvariga problem med sömnen till exempel) ser det inte ljust ut. Sen att jag idag inte har någon reell idé om vad jag i sådana fall ska utbilda mig till är en annan sak, men det är ett beslut som måste komma efter mer rehabilitering samt med ökad förmåga att klara av studier utan att halvt förgås av prestationsångest.

Jag ser ju själv när jag läser igenom det här att det är svårt att komma med tips och råd med tanke på att min psykiska problematik är omfattande och sträcker sig långt bortom just studierna, men jag tänker ändå att det kan vara hoppfullt att få höra om andras erfarenhet av prestationsångest, som ju i sig är väldigt vanligt.

 

[Hyacinth]

Tack för engagemanget allihop!

Jag har som sagt börjat en kurs (och jag har redan läst en på 30 poäng förra terminen) och "måste" klara av den eller gå tillbaka på aktivitetsersättning. Det är således grundförutsättningarna. Att läsa tillsammans med andra elever (annat än på distans som jag gör nu) är för tillfället inte möjligt då jag är starkt begränsad av min sociala ångest. Därför är till exempel inte heller ridskola en möjlighet, men det har ju inte heller något med mina studier att göra. Medicinsk rehabilitering i form av psykoterapi, dagsjukvård och psykofarmaka har jag fått mycket av de senaste tio åren.

Inlärandet i sig är inte problematiskt eftersom jag läser fort och har en god läsförståelse, men desto mer problematiskt är att jag lätt fastnar i tankar om att jag måste klara alla rätt på alla prov och inte minst att det är överordnat värdet av kunskapen i sig. Mycket av den kunskap jag inhämtar ser jag enbart som meriterande att ha bevis för "Se här, jag skrev 2,0 på högskoleprovet/jag har ** högskolepoäng" snarare än att finna någon glädje i att lära in eller besitta den. Där spelar ju också depressionen med sitt grundantagande att ingenting är meningsfullt in och det försöker jag bearbeta i terapin.

Jag läser och har läst mycket facklitteratur på min (omfattande) fritid, men den krassa verkligheten är sådan att mina möjligheter att få arbete i framtiden är näst intill beroende av att jag får en formell utbildning. Let's face it, som 35-åring med 15 års sjukskrivning, avsaknad av slutbetyg från gymnasiet och dessutom oförmåga att ta många "lågstatusarbeten" (kommer med största sannolikhet aldrig kunna arbeta natt på grund utav svåra och långvariga problem med sömnen till exempel) ser det inte ljust ut. Sen att jag idag inte har någon reell idé om vad jag i sådana fall ska utbilda mig till är en annan sak, men det är ett beslut som måste komma efter mer rehabilitering samt med ökad förmåga att klara av studier utan att halvt förgås av prestationsångest.

Jag ser ju själv när jag läser igenom det här att det är svårt att komma med tips och råd med tanke på att min psykiska problematik är omfattande och sträcker sig långt bortom just studierna, men jag tänker ändå att det kan vara hoppfullt att få höra om andras erfarenhet av prestationsångest, som ju i sig är väldigt vanligt.

Jag jobbar stenhårt på "bra nog". Jag måste inte trippelkolla allt innan jag släpper det, en gång är lagom. Ungefär som en ätstörning, man får lära sig vad som är en portion, vad mätt och hungrig är, nöta in "lagom". Även om det kliar i fingrarna efter att bara kolla igen, så släpper jag numer och har dessutom insett att det får mig att leverera bättre i slutändan eftersom jag orkar fortsätta på samma nivå.

Jag tycker yoga och jympa är bra, fysisk aktivitet är underskattat. Min favorit är att promenera, det rensar huvudet, man kan lyssna på en bra pod samtidigt och titta på naturen.

 

[sjoberga]

Jag jobbar stenhårt på "bra nog". Jag måste inte trippelkolla allt innan jag släpper det, en gång är lagom. Ungefär som en ätstörning, man får lära sig vad som är en portion, vad mätt och hungrig är, nöta in "lagom". Även om det kliar i fingrarna efter att bara kolla igen, så släpper jag numer och har dessutom insett att det får mig att leverera bättre i slutändan eftersom jag orkar fortsätta på samma nivå.

Jag tycker yoga och jympa är bra, fysisk aktivitet är underskattat. Min favorit är att promenera, det rensar huvudet, man kan lyssna på en bra pod samtidigt och titta på naturen.

Vad bra uttryckt. Största problemet i mitt yrke är perfektionisterna. De som inte lärt sig hantera bra nog. Det borde vara del av ingenjörsutbildningen.

 

[Freddie]

Yoga vore verkligen någonting för mig, men attan vad svårt det är att komma till skott! Promenerar och tränar gör jag annars mycket, men yogan vore säkert bra för mig både fysiskt och psykiskt. Tråkigt nog vågar jag inte yoga i grupp och att göra yoga hemma är lite marigt när man inte är van.

 

[monster1]

Då kanske man behöver extern hjälp. KBT brukar fungera bra när det gäller beteenden man har svårt att bli av med.

Jo men det gör ju TS redan? Mindfulness är en typ av meditation som man använder sig av inom kbt för att hantera ångest och depression. Sen kan man "mindfullnessa" i allt oavsett vad man gör eftersom det i princip bara innebär att aktivt vara i nuet och inte låta tankarna rinna iväg.

 

[Sassy]

Jo men det gör ju TS redan? Mindfulness är en typ av meditation som man använder sig av inom kbt för att hantera ångest och depression. Sen kan man "mindfullnessa" i allt oavsett vad man gör eftersom det i princip bara innebär att aktivt vara i nuet och inte låta tankarna rinna iväg.

Fast (tex) KBT innehåller ju fler delar än mindfulness? Inte för att den tankekontrollen inte är värdefull, men ibland behövs fler och mer riktande tekniker för att nå igenom. När jag pysslade som mest med det var mindfulness och mental träning en del i att nå den nivån där ett aktivt förändringsarbete kan ske.

 

[monster1]

Vad bra uttryckt. Största problemet i mitt yrke är perfektionisterna. De som inte lärt sig hantera bra nog. Det borde vara del av ingenjörsutbildningen.

Min erfarenhet av den utbildningen jag gick i det angränsande området (typ arkitekt) var att utbildningen gärna drev på det åt andra hållet. Sen tänker jag att ingenjörer har den typ av personlighet som trivs bra med perfektion (raka linjer, exakta siffror, ordning och reda). Har man den typen av personlighet så får man ju jobba ännu mer på att lära sig när något är "bra nog".

 

[monster1]

Fast (tex) KBT innehåller ju fler delar än mindfulness? Inte för att den tankekontrollen inte är värdefull, men ibland behövs fler och mer riktande tekniker för att nå igenom. När jag pysslade som mest med det var mindfulness och mental träning en del i att nå den nivån där ett aktivt förändringsarbete kan ske.

Ja?

 

[Hyacinth]

Yoga vore verkligen någonting för mig, men attan vad svårt det är att komma till skott! Promenerar och tränar gör jag annars mycket, men yogan vore säkert bra för mig både fysiskt och psykiskt. Tråkigt nog vågar jag inte yoga i grupp och att göra yoga hemma är lite marigt när man inte är van.

Det finns en tjej brevid där jag bor som har en yoga (eller pilates) studio, hon har både klasser och enskild träning. Hör av dig till någon eller be om hjälp med att ringa, så kan du säkert få några enskilda pass. En PT på friskis kan också hålla yogapass om man vill.

 

[monster1]

Det finns en tjej brevid där jag bor som har en yoga (eller pilates) studio, hon har både klasser och enskild träning. Hör av dig till någon eller be om hjälp med att ringa, så kan du säkert få några enskilda pass. En PT på friskis kan också hålla yogapass om man vill.

Det finns också videos på youtube https://www.youtube.com/results?search_query=yoga om man vill öva hemma själv.

 

[Hyacinth]

Det finns också videos på youtube https://www.youtube.com/results?search_query=yoga om man vill öva hemma själv.

Jag vet, men i alla fall jag behöver nån som bekräftar om jag gör rätt eller fel och som utmanar mig lite, annars tappar jag motivationen.

 

[nightcrawler]

jag har en likande historia som TS. bortsett från att jag hade inget jag var riktigt bra på förutom ridningen ett tag. sen tog depressionen allt självförtroende och allt rasade.
jag var åxå skeptisk till att bli sjukpensionär. jag ville jobba. men jag insåg att det aldrig skulle funka. har endast jobbat lite tim i början på 20års åldern. sen har det varit diverse praktiker och jobb med att komma igång. misslyckades med allt jag tog för mej. inget funka. mådde fruktansvärt hela tiden.
ville så mycket men fick inse det funka inte. kände bara press och ångest och frustration.
bestämde mej sen för att ta permanentsjukskrivning. ångrar mej inte en sekund. ångesten och pressen är borta. nu kan jag ta mej tid att försöka få ordning på mej och på lång sikt försöka så jag kan jobba lite smått. men jag har ingen press på mej längre och inga måsten. känns så jäkla bra.
bara för att man får permanent sjukskrivning så innebär det inte att du aldrig mer kan jobba.

 

[Freddie]

@nightcrawler Det mest troliga är fortfarande att jag "väljer" permanent sjukersättning. Och tack, det var skönt att läsa att det finns de som faktiskt känner sig bekväma med det beslutet, det är onekligen lätt att (i prestationsångestens bedrägliga anda) dras med i andras förväntningar och samhällets bild av vad man borde göra!

Jag har lovat mig själv att om den svindyra privatterapin inte heller har effekt, då brukar jag inte mer våld på mig själv på ett bra tag. Inte så att jag kapitulerar för ångesten helt och hållet, men för att fungera som mamma och människa måste jag hushålla med mina krafter.