Från prestation till lärande?

[Freddie]

Jag är ett (extrem)exempel på en patologisk perfektionist. Upp till högstadiet var jag snabbast och starkast i klassen (japp, även killarna medräknade) och genom hela min skolgång hade jag högst betyg i alla ämnen. Det var självklart för mig att vara bäst på allting jag företog mig, det tog många år innan jag ens reflekterade över att det kunde vara annorlunda. Jag tränade och tävlade framgångsrikt i flera sporter fram till tonåren, då jag utvecklade en djup depression och stegvis slutade med allting jag tidigare älskat. Utöver det blev jag svårt sjuk i en ätstörning och från att ha varit blyg inom rimlighetens gränser blev jag vid arton års ålder diagnostiserad med fobisk personlighetsstörning (min artonårsdag tillbringade jag för övrigt på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning).

Jag närmar mig nu 30 och jag har varit sjukskriven hela mitt vuxna liv. Gymnasiestudierna avbröt jag redan under första året för att i stället satsa på en karriär som psykiatripatient. Jag är mycket begränsad av min extrema rädsla för att göra fel och inte minst kostar konstant ångest otroliga mängder energi. När jag säger att jag är rädd för att göra fel så inkluderar det även att gå ner till bottenplan för att slänga soporna (det kan komma en granne och då kanske jag säger hej på fel sätt) och att prata med en tvååring. Att ha varit deprimerad i över 15 år har förstås dragit ner livskvalitén en hel del också.

Som en sista desperat åtgärd för att slippa ifrån permanent sjukersättning (sjukpension) om ett drygt år så har jag börjat läsa på högskola per distans (turligt nog har jag grundläggande gymnasiekompetens genom reell kompetens och ett högskoleprov som garanterar att jag kommer in). Och herrejävlar, det har varit tufft. Jag har aldrig tidigare pluggat för att jag vill lära mig, jag har pluggat för att vara bäst. Prestera. Och för att vara helt ärlig har jag inte heller behövt plugga särledes mycket för mina betyg.

Men nu VILL jag lära mig. Eller jag vill åtminstone vilja. Jag vill inte läsa flera år på högskola för att kunna vifta med poängen och vara precis lika socialt handikappad och miserabel som innan. Poängen i sig kommer inte att ge mig någonting, varken när det kommer till arbetsförmåga eller välbefinnande.
Så nu är min fråga till er - för jag har förstått att det inte alls är ovanligt för "prestationsprinsessor" att krascha just för att de ansträngt sig ett helt liv för att prestera snarare än för att lära (om än jag onekligen kraschade ovanligt hårt) - går det att finna glädjen i lärandet efter många år av prestationsångest? Går det att lämna åtminstone delar av prestationsångesten bakom sig? Någon som kan dela med sig av egna eller andras erfarenheter?

Jag vill poängtera att jag vet att jag behöver vård. Jag har gått i terapi i 11 år och ska börja i svindyr självfinansierad KBT inom en månad och jag har medicinerat med det mesta som finns att tillgå av psykofarmaka utan minsta lilla framgång. Det jag önskar är lite input på är just frågan om att hitta motivationen i lärande i sig, i stället för i prestationen.

 

[Koltrast]

Jag är ett (extrem)exempel på en patologisk perfektionist. Upp till högstadiet var jag snabbast och starkast i klassen (japp, även killarna medräknade) och genom hela min skolgång hade jag högst betyg i alla ämnen. Det var självklart för mig att vara bäst på allting jag företog mig, det tog många år innan jag ens reflekterade över att det kunde vara annorlunda. Jag tränade och tävlade framgångsrikt i flera sporter fram till tonåren, då jag utvecklade en djup depression och stegvis slutade med allting jag tidigare älskat. Utöver det blev jag svårt sjuk i en ätstörning och från att ha varit blyg inom rimlighetens gränser blev jag vid arton års ålder diagnostiserad med fobisk personlighetsstörning (min artonårsdag tillbringade jag för övrigt på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning).

Jag närmar mig nu 30 och jag har varit sjukskriven hela mitt vuxna liv. Gymnasiestudierna avbröt jag redan under första året för att i stället satsa på en karriär som psykiatripatient. Jag är mycket begränsad av min extrema rädsla för att göra fel och inte minst kostar konstant ångest otroliga mängder energi. När jag säger att jag är rädd för att göra fel så inkluderar det även att gå ner till bottenplan för att slänga soporna (det kan komma en granne och då kanske jag säger hej på fel sätt) och att prata med en tvååring. Att ha varit deprimerad i över 15 år har förstås dragit ner livskvalitén en hel del också.

Som en sista desperat åtgärd för att slippa ifrån permanent sjukersättning (sjukpension) om ett drygt år så har jag börjat läsa på högskola per distans (turligt nog har jag grundläggande gymnasiekompetens genom reell kompetens och ett högskoleprov som garanterar att jag kommer in). Och herrejävlar, det har varit tufft. Jag har aldrig tidigare pluggat för att jag vill lära mig, jag har pluggat för att vara bäst. Prestera. Och för att vara helt ärlig har jag inte heller behövt plugga särledes mycket för mina betyg.

Men nu VILL jag lära mig. Eller jag vill åtminstone vilja. Jag vill inte läsa flera år på högskola för att kunna vifta med poängen och vara precis lika socialt handikappad och miserabel som innan. Poängen i sig kommer inte att ge mig någonting, varken när det kommer till arbetsförmåga eller välbefinnande.
Så nu är min fråga till er - för jag har förstått att det inte alls är ovanligt för "prestationsprinsessor" att krascha just för att de ansträngt sig ett helt liv för att prestera snarare än för att lära (om än jag onekligen kraschade ovanligt hårt) - går det att finna glädjen i lärandet efter många år av prestationsångest? Går det att lämna åtminstone delar av prestationsångesten bakom sig? Någon som kan dela med sig av egna eller andras erfarenheter?

Jag vill poängtera att jag vet att jag behöver vård. Jag har gått i terapi i 11 år och ska börja i svindyr självfinansierad KBT inom en månad och jag har medicinerat med det mesta som finns att tillgå av psykofarmaka utan minsta lilla framgång. Det jag önskar är lite input på är just frågan om att hitta motivationen i lärande i sig, i stället för i prestationen.

Det du skriver kryper ända inpå min hud. Jag är inte i exakt samma sits som du, min krasch kom först efter högskolestudier och några års jobb. Bortsett från det brottas jag med samma problem. Jag får till och med prestationsångest av att svara dig här och nu och eftersom min skalle är helt slut efter en lång dag med mycket ångest nöjer jag mig såhär och hoppas på upplyftande svar från andra forummedlemmar.

 

[labb]

Läs ämnen du verkligen tycker är roliga!

 

[Sassy]

Jag var en mildare form av dig när jag började på en riktigt tuff högskoleutbildning. Kraschade, hoppade av och trodde aldrig jag skulle komma tillbaka. Efter KBT och annan hjälp (däribland att börja med svåra och tuffa träningsformer i vuxen ålder) så kom jag tillbaks, började uppskatta skolan för lärandet och utvecklingen, och tog mig till examen. Det gick, men jag är fortfarande lite i chock över det, och har en del att bearbeta på prestationspunkten. Yrkesmässigt har jag dock aldrig varit orolig, så jobb är åtminstone inte svårt för mig.

 

[tara]

Jag är ett (extrem)exempel på en patologisk perfektionist. Upp till högstadiet var jag snabbast och starkast i klassen (japp, även killarna medräknade) och genom hela min skolgång hade jag högst betyg i alla ämnen. Det var självklart för mig att vara bäst på allting jag företog mig, det tog många år innan jag ens reflekterade över att det kunde vara annorlunda. Jag tränade och tävlade framgångsrikt i flera sporter fram till tonåren, då jag utvecklade en djup depression och stegvis slutade med allting jag tidigare älskat. Utöver det blev jag svårt sjuk i en ätstörning och från att ha varit blyg inom rimlighetens gränser blev jag vid arton års ålder diagnostiserad med fobisk personlighetsstörning (min artonårsdag tillbringade jag för övrigt på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning).

Jag närmar mig nu 30 och jag har varit sjukskriven hela mitt vuxna liv. Gymnasiestudierna avbröt jag redan under första året för att i stället satsa på en karriär som psykiatripatient. Jag är mycket begränsad av min extrema rädsla för att göra fel och inte minst kostar konstant ångest otroliga mängder energi. När jag säger att jag är rädd för att göra fel så inkluderar det även att gå ner till bottenplan för att slänga soporna (det kan komma en granne och då kanske jag säger hej på fel sätt) och att prata med en tvååring. Att ha varit deprimerad i över 15 år har förstås dragit ner livskvalitén en hel del också.

Som en sista desperat åtgärd för att slippa ifrån permanent sjukersättning (sjukpension) om ett drygt år så har jag börjat läsa på högskola per distans (turligt nog har jag grundläggande gymnasiekompetens genom reell kompetens och ett högskoleprov som garanterar att jag kommer in). Och herrejävlar, det har varit tufft. Jag har aldrig tidigare pluggat för att jag vill lära mig, jag har pluggat för att vara bäst. Prestera. Och för att vara helt ärlig har jag inte heller behövt plugga särledes mycket för mina betyg.

Men nu VILL jag lära mig. Eller jag vill åtminstone vilja. Jag vill inte läsa flera år på högskola för att kunna vifta med poängen och vara precis lika socialt handikappad och miserabel som innan. Poängen i sig kommer inte att ge mig någonting, varken när det kommer till arbetsförmåga eller välbefinnande.
Så nu är min fråga till er - för jag har förstått att det inte alls är ovanligt för "prestationsprinsessor" att krascha just för att de ansträngt sig ett helt liv för att prestera snarare än för att lära (om än jag onekligen kraschade ovanligt hårt) - går det att finna glädjen i lärandet efter många år av prestationsångest? Går det att lämna åtminstone delar av prestationsångesten bakom sig? Någon som kan dela med sig av egna eller andras erfarenheter?

Jag vill poängtera att jag vet att jag behöver vård. Jag har gått i terapi i 11 år och ska börja i svindyr självfinansierad KBT inom en månad och jag har medicinerat med det mesta som finns att tillgå av psykofarmaka utan minsta lilla framgång. Det jag önskar är lite input på är just frågan om att hitta motivationen i lärande i sig, i stället för i prestationen.

Du skriver på bukefalos vilket är ett forum för hästfolk. Skippa den där dyra kursen och köp en dyr häst Köp en häst och rid. Stalla in hästen på ett ställe med bra service typ ridskola.

 

[Snurrfian]

Frågan är om högskolan är rätt ställe för dig? Du kanske ska fundera på vad du skulle vilja lära dig om? Det kan vara allt från matlagning, knyppling, skriva, väva, astrologi eller vad du känner att det här skulle jag vilja veta mer om. För det är bara då du kan hitta glädjen med att lära dig något!

 

[tara]

Jag är ett (extrem)exempel på en patologisk perfektionist. Upp till högstadiet var jag snabbast och starkast i klassen (japp, även killarna medräknade) och genom hela min skolgång hade jag högst betyg i alla ämnen. Det var självklart för mig att vara bäst på allting jag företog mig, det tog många år innan jag ens reflekterade över att det kunde vara annorlunda. Jag tränade och tävlade framgångsrikt i flera sporter fram till tonåren, då jag utvecklade en djup depression och stegvis slutade med allting jag tidigare älskat. Utöver det blev jag svårt sjuk i en ätstörning och från att ha varit blyg inom rimlighetens gränser blev jag vid arton års ålder diagnostiserad med fobisk personlighetsstörning (min artonårsdag tillbringade jag för övrigt på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning).

Jag närmar mig nu 30 och jag har varit sjukskriven hela mitt vuxna liv. Gymnasiestudierna avbröt jag redan under första året för att i stället satsa på en karriär som psykiatripatient. Jag är mycket begränsad av min extrema rädsla för att göra fel och inte minst kostar konstant ångest otroliga mängder energi. När jag säger att jag är rädd för att göra fel så inkluderar det även att gå ner till bottenplan för att slänga soporna (det kan komma en granne och då kanske jag säger hej på fel sätt) och att prata med en tvååring. Att ha varit deprimerad i över 15 år har förstås dragit ner livskvalitén en hel del också.

Som en sista desperat åtgärd för att slippa ifrån permanent sjukersättning (sjukpension) om ett drygt år så har jag börjat läsa på högskola per distans (turligt nog har jag grundläggande gymnasiekompetens genom reell kompetens och ett högskoleprov som garanterar att jag kommer in). Och herrejävlar, det har varit tufft. Jag har aldrig tidigare pluggat för att jag vill lära mig, jag har pluggat för att vara bäst. Prestera. Och för att vara helt ärlig har jag inte heller behövt plugga särledes mycket för mina betyg.

Men nu VILL jag lära mig. Eller jag vill åtminstone vilja. Jag vill inte läsa flera år på högskola för att kunna vifta med poängen och vara precis lika socialt handikappad och miserabel som innan. Poängen i sig kommer inte att ge mig någonting, varken när det kommer till arbetsförmåga eller välbefinnande.
Så nu är min fråga till er - för jag har förstått att det inte alls är ovanligt för "prestationsprinsessor" att krascha just för att de ansträngt sig ett helt liv för att prestera snarare än för att lära (om än jag onekligen kraschade ovanligt hårt) - går det att finna glädjen i lärandet efter många år av prestationsångest? Går det att lämna åtminstone delar av prestationsångesten bakom sig? Någon som kan dela med sig av egna eller andras erfarenheter?

Jag vill poängtera att jag vet att jag behöver vård. Jag har gått i terapi i 11 år och ska börja i svindyr självfinansierad KBT inom en månad och jag har medicinerat med det mesta som finns att tillgå av psykofarmaka utan minsta lilla framgång. Det jag önskar är lite input på är just frågan om att hitta motivationen i lärande i sig, i stället för i prestationen.

Jag har ett annat " dumt" förslag. Egentligen frånn Lars Forsell , författaren, finns på youtube. Läs! Läs böcker. Livet finns i böcker. Du behöver inte prestera och ingen vet att du är allmänbildad. Väldigt billigt, gratis på biblioteket

 

[Mabuse]

Jag är ett (extrem)exempel på en patologisk perfektionist. Upp till högstadiet var jag snabbast och starkast i klassen (japp, även killarna medräknade) och genom hela min skolgång hade jag högst betyg i alla ämnen. Det var självklart för mig att vara bäst på allting jag företog mig, det tog många år innan jag ens reflekterade över att det kunde vara annorlunda. Jag tränade och tävlade framgångsrikt i flera sporter fram till tonåren, då jag utvecklade en djup depression och stegvis slutade med allting jag tidigare älskat. Utöver det blev jag svårt sjuk i en ätstörning och från att ha varit blyg inom rimlighetens gränser blev jag vid arton års ålder diagnostiserad med fobisk personlighetsstörning (min artonårsdag tillbringade jag för övrigt på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning).

Jag närmar mig nu 30 och jag har varit sjukskriven hela mitt vuxna liv. Gymnasiestudierna avbröt jag redan under första året för att i stället satsa på en karriär som psykiatripatient. Jag är mycket begränsad av min extrema rädsla för att göra fel och inte minst kostar konstant ångest otroliga mängder energi. När jag säger att jag är rädd för att göra fel så inkluderar det även att gå ner till bottenplan för att slänga soporna (det kan komma en granne och då kanske jag säger hej på fel sätt) och att prata med en tvååring. Att ha varit deprimerad i över 15 år har förstås dragit ner livskvalitén en hel del också.

Som en sista desperat åtgärd för att slippa ifrån permanent sjukersättning (sjukpension) om ett drygt år så har jag börjat läsa på högskola per distans (turligt nog har jag grundläggande gymnasiekompetens genom reell kompetens och ett högskoleprov som garanterar att jag kommer in). Och herrejävlar, det har varit tufft. Jag har aldrig tidigare pluggat för att jag vill lära mig, jag har pluggat för att vara bäst. Prestera. Och för att vara helt ärlig har jag inte heller behövt plugga särledes mycket för mina betyg.

Men nu VILL jag lära mig. Eller jag vill åtminstone vilja. Jag vill inte läsa flera år på högskola för att kunna vifta med poängen och vara precis lika socialt handikappad och miserabel som innan. Poängen i sig kommer inte att ge mig någonting, varken när det kommer till arbetsförmåga eller välbefinnande.
Så nu är min fråga till er - för jag har förstått att det inte alls är ovanligt för "prestationsprinsessor" att krascha just för att de ansträngt sig ett helt liv för att prestera snarare än för att lära (om än jag onekligen kraschade ovanligt hårt) - går det att finna glädjen i lärandet efter många år av prestationsångest? Går det att lämna åtminstone delar av prestationsångesten bakom sig? Någon som kan dela med sig av egna eller andras erfarenheter?

Jag vill poängtera att jag vet att jag behöver vård. Jag har gått i terapi i 11 år och ska börja i svindyr självfinansierad KBT inom en månad och jag har medicinerat med det mesta som finns att tillgå av psykofarmaka utan minsta lilla framgång. Det jag önskar är lite input på är just frågan om att hitta motivationen i lärande i sig, i stället för i prestationen.

Mitt tips för lustfyllt lärande är inte högskolan, för på högskolan kommer där alltid en tenta eller något annat prov på slutet, där man ska prestera och mätas.

Lustfyllt lärande är sånt som man lär sig bara för att man är intresserad, för att det är skoj - så jag skulle helt enkelt ägna mig åt att själv lära mig sånt jag tycker är roligt, vad det nu är. Eller gå högskolekurser, men inte skriva tentorna, just för att koppla isär lärande (skoj) och prestation (ångestladdat). Att helt enkelt göra saker bara för att det är skoj, där syftet inte är något annat, och utan prestationskontroll på slutet.

 

[tara]

Du skriver på bukefalos vilket är ett forum för hästfolk. Skippa den där dyra kursen och köp en dyr häst Köp en häst och rid. Stalla in hästen på ett ställe med bra service typ ridskola.

Förlåt, Kanske dumt med ridskola, skaffa en skogsmulle. Islandshästarna är generellt så enormt trevliga i lynnet. Kan du börja lite lugnt med turridningar.

 

[tara]

Mitt tips för lustfyllt lärande är inte högskolan, för på högskolan kommer där alltid en tenta eller något annat prov på slutet, där man ska prestera och mätas.

Lustfyllt lärande är sånt som man lär sig bara för att man är intresserad, för att det är skoj - så jag skulle helt enkelt ägna mig åt att själv lära mig sånt jag tycker är roligt, vad det nu är. Eller gå högskolekurser, men inte skriva tentorna, just för att koppla isär lärande (skoj) och prestation (ångestladdat). Att helt enkelt göra saker bara för att det är skoj, där syftet inte är något annat, och utan prestationskontroll på slutet.

Mycket bättre. Det var det jag menade. Islänningar på vintern har en päls som får teddybjörnar att se ut som whippets.

 

[tara]

Jag är ett (extrem)exempel på en patologisk perfektionist. Upp till högstadiet var jag snabbast och starkast i klassen (japp, även killarna medräknade) och genom hela min skolgång hade jag högst betyg i alla ämnen. Det var självklart för mig att vara bäst på allting jag företog mig, det tog många år innan jag ens reflekterade över att det kunde vara annorlunda. Jag tränade och tävlade framgångsrikt i flera sporter fram till tonåren, då jag utvecklade en djup depression och stegvis slutade med allting jag tidigare älskat. Utöver det blev jag svårt sjuk i en ätstörning och från att ha varit blyg inom rimlighetens gränser blev jag vid arton års ålder diagnostiserad med fobisk personlighetsstörning (min artonårsdag tillbringade jag för övrigt på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning).

Jag närmar mig nu 30 och jag har varit sjukskriven hela mitt vuxna liv. Gymnasiestudierna avbröt jag redan under första året för att i stället satsa på en karriär som psykiatripatient. Jag är mycket begränsad av min extrema rädsla för att göra fel och inte minst kostar konstant ångest otroliga mängder energi. När jag säger att jag är rädd för att göra fel så inkluderar det även att gå ner till bottenplan för att slänga soporna (det kan komma en granne och då kanske jag säger hej på fel sätt) och att prata med en tvååring. Att ha varit deprimerad i över 15 år har förstås dragit ner livskvalitén en hel del också.

Som en sista desperat åtgärd för att slippa ifrån permanent sjukersättning (sjukpension) om ett drygt år så har jag börjat läsa på högskola per distans (turligt nog har jag grundläggande gymnasiekompetens genom reell kompetens och ett högskoleprov som garanterar att jag kommer in). Och herrejävlar, det har varit tufft. Jag har aldrig tidigare pluggat för att jag vill lära mig, jag har pluggat för att vara bäst. Prestera. Och för att vara helt ärlig har jag inte heller behövt plugga särledes mycket för mina betyg.

Men nu VILL jag lära mig. Eller jag vill åtminstone vilja. Jag vill inte läsa flera år på högskola för att kunna vifta med poängen och vara precis lika socialt handikappad och miserabel som innan. Poängen i sig kommer inte att ge mig någonting, varken när det kommer till arbetsförmåga eller välbefinnande.
Så nu är min fråga till er - för jag har förstått att det inte alls är ovanligt för "prestationsprinsessor" att krascha just för att de ansträngt sig ett helt liv för att prestera snarare än för att lära (om än jag onekligen kraschade ovanligt hårt) - går det att finna glädjen i lärandet efter många år av prestationsångest? Går det att lämna åtminstone delar av prestationsångesten bakom sig? Någon som kan dela med sig av egna eller andras erfarenheter?

Jag vill poängtera att jag vet att jag behöver vård. Jag har gått i terapi i 11 år och ska börja i svindyr självfinansierad KBT inom en månad och jag har medicinerat med det mesta som finns att tillgå av psykofarmaka utan minsta lilla framgång. Det jag önskar är lite input på är just frågan om att hitta motivationen i lärande i sig, i stället för i prestationen.

Jag kan se det strukturellt också. Alltså din prestationsångest är inte ditt fel. Ta inte på dig ansvaret för din prestationsångest. Kvinnor och flickor har en strukturellt betingad väldigt hård miljö. Vad jag försöker säga är att kvinnor och flickor får enormt mycket skit för ingenting. För att slippa skit så skapar man prestationer som ska kompensera. Killarna klarar miljön mycket bättre oftast, de åker på mindre skit oftast. Min gubbe sägeratt det är att för de saknar en kromosom.

 

[Freddie]

@Koltrast Jag fick rätt kraftig prestationsångest av att skriva inlägget, så jag förstår vad du menar .

@AndersB Dessvärre har depressionen svept iväg det mesta som stavas intresse, men jag har valt ämnen som jag ändå känner mig någorlunda engagerad i!

@Sassy Tack för en uppmuntrande erfarenhet! Jag hoppas på KBT:n, min erfarenhet av den offentligt finansierade psykiatrin är generellt så dålig att jag tänker att det är dags att söka sig någon annanstans.

@tara Tack för input! Jag orkar dessvärre inte med att ha häst (jag har varit hästägare under många år tidigare), men jag rider fortfarande hos en kompis när jag vågar gå till stallet. Läser gör jag nog mer än de flesta (eftersom jag har mer fritid än de flesta), det är härligt med böcker!

@Snurrfian och @Mabuse Anledningen till att jag valt högskolan är helt enkelt att jag när jag ser på min situation krasst och realistiskt inser att jag mer eller mindre måste ha en utbildning bakom mig för att kunna bli självförsörjande i framtiden. Nu läser jag dock enstaka kurser och de jag helst vill läsa (inte det som ev. skulle vara bra att ha i ett CV i framtiden) eftersom det är något av ett "test". Och jag måste ta poängen, eftersom jag måste ha CSN. Däremot läser jag redan nu mycket annat också, läsandet har delvis varit det som hållit kvar mig i livet många gånger.

 

[tuaphua]

Jag är ett (extrem)exempel på en patologisk perfektionist. Upp till högstadiet var jag snabbast och starkast i klassen (japp, även killarna medräknade) och genom hela min skolgång hade jag högst betyg i alla ämnen. Det var självklart för mig att vara bäst på allting jag företog mig, det tog många år innan jag ens reflekterade över att det kunde vara annorlunda. Jag tränade och tävlade framgångsrikt i flera sporter fram till tonåren, då jag utvecklade en djup depression och stegvis slutade med allting jag tidigare älskat. Utöver det blev jag svårt sjuk i en ätstörning och från att ha varit blyg inom rimlighetens gränser blev jag vid arton års ålder diagnostiserad med fobisk personlighetsstörning (min artonårsdag tillbringade jag för övrigt på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning).

Jag närmar mig nu 30 och jag har varit sjukskriven hela mitt vuxna liv. Gymnasiestudierna avbröt jag redan under första året för att i stället satsa på en karriär som psykiatripatient. Jag är mycket begränsad av min extrema rädsla för att göra fel och inte minst kostar konstant ångest otroliga mängder energi. När jag säger att jag är rädd för att göra fel så inkluderar det även att gå ner till bottenplan för att slänga soporna (det kan komma en granne och då kanske jag säger hej på fel sätt) och att prata med en tvååring. Att ha varit deprimerad i över 15 år har förstås dragit ner livskvalitén en hel del också.

Som en sista desperat åtgärd för att slippa ifrån permanent sjukersättning (sjukpension) om ett drygt år så har jag börjat läsa på högskola per distans (turligt nog har jag grundläggande gymnasiekompetens genom reell kompetens och ett högskoleprov som garanterar att jag kommer in). Och herrejävlar, det har varit tufft. Jag har aldrig tidigare pluggat för att jag vill lära mig, jag har pluggat för att vara bäst. Prestera. Och för att vara helt ärlig har jag inte heller behövt plugga särledes mycket för mina betyg.

Men nu VILL jag lära mig. Eller jag vill åtminstone vilja. Jag vill inte läsa flera år på högskola för att kunna vifta med poängen och vara precis lika socialt handikappad och miserabel som innan. Poängen i sig kommer inte att ge mig någonting, varken när det kommer till arbetsförmåga eller välbefinnande.
Så nu är min fråga till er - för jag har förstått att det inte alls är ovanligt för "prestationsprinsessor" att krascha just för att de ansträngt sig ett helt liv för att prestera snarare än för att lära (om än jag onekligen kraschade ovanligt hårt) - går det att finna glädjen i lärandet efter många år av prestationsångest? Går det att lämna åtminstone delar av prestationsångesten bakom sig? Någon som kan dela med sig av egna eller andras erfarenheter?

Jag vill poängtera att jag vet att jag behöver vård. Jag har gått i terapi i 11 år och ska börja i svindyr självfinansierad KBT inom en månad och jag har medicinerat med det mesta som finns att tillgå av psykofarmaka utan minsta lilla framgång. Det jag önskar är lite input på är just frågan om att hitta motivationen i lärande i sig, i stället för i prestationen.

Jag känner igen mig väldigt. Jag är perfektionist och även en "allt eller inget"-person. Gör jag något så ska det göras rejält.

För mig har det lett till utbrändhet fler gånger än jag tycker det borde behövt. Skulle jag tex sopa stallgången gjorde jag det renare än någon annan skulle drömt om. Ska jag löpträna kan jag kuta i evigheter. Ska jag plocka svamp och det finns en massa kan jag inte sluta förrän alla ev påsar etc är fulla oavsett om jag fryser av bara den, är hungrig och varit ute i timmar.
Tyvärr funkar jag precis likadant i att "bli frisk". Jag går in lika hårt för det som inför en fysisk tävlingsprestation eller annat då man kan forcera ngt.
Tills jag kan låta bli det tror inte jag att jag kommer bli frisk. Jag kommer fortsätta halv-funka och regelbundet crasha.

Utöver att jag är perfektionist så VILL jag så mycket saker. Mer än jag eg klarar.
Det måste jag acceptera på något vis. Hur vet jag inte riktigt än.

Vad jag däremot vet är att jag idag inte behöver göra ALLT bra och perfekt.
Jag valde medvetet saker som jag borde göra dåligt och började göra dem för att vänja mig vid att det var ok. Våga göra bort mig på alla sätt och vis. Inför både mig själv och andra.
Till slut vågar man göra sånt man borde kunna göra perfekt bara lagom, för att spara energi när det inte är nödvändigt med extrempresterande.
Och numer kan jag faktiskt vara nöjd med just lärandet. Även i saker som jag kunnat göra bättre med tappat tex genom att inte utföra det. Nu kan jag uppskatta de framsteg jag gör där och då. Trots att det inte är perfekt eller ens lika bra som förr.

De flesta människor uppskattar ju om man kan bjuda på sig själv.
Den som är mest perfekt och aldrig sabbar saker eller gör bort sig är ju inte per automatik den som folk tycker mest om.
Jag tycker det är väldigt uppfriskande med såna som vågar göra bort sig - rejält! Och som vågar testa, vågar lämna saker bara ok och inte in absurdum tillrättalagt.
Såna försöker jag umgås med. Det smittar lätt av sig.
Då kan man ofta fokusera mer på glädjen här och nu och lärandet.
Inget blir kul när det blir så pressat.

För mig har KBT hjälpt en del. Men framför allt hjälpte schema-terapi. Klart värt att kolla upp. Det är en vidareutveckling av KBT, som funkade betydligt bättre för mig.
KBT blev mer att jag igen gick in i duktigflicka-syndromet och in absurdum gjorde mina övningar och läxor. Men jag kunde inte få känslorna att matcha logiken. De var fortsatt separerade. Schematerapin hjälpte mycket mer där.

 

[Badger]

Mitt tips för lustfyllt lärande är inte högskolan, för på högskolan kommer där alltid en tenta eller något annat prov på slutet, där man ska prestera och mätas.

Lustfyllt lärande är sånt som man lär sig bara för att man är intresserad, för att det är skoj - så jag skulle helt enkelt ägna mig åt att själv lära mig sånt jag tycker är roligt, vad det nu är. Eller gå högskolekurser, men inte skriva tentorna, just för att koppla isär lärande (skoj) och prestation (ångestladdat). Att helt enkelt göra saker bara för att det är skoj, där syftet inte är något annat, och utan prestationskontroll på slutet.

Jag håller inte alls med! Det är kul att läsa på universitet, lustfyllt! att tvinga sig att lära sig det tråkiga och det roliga och att verkligen plugga in saker för tentorna och känna sig nöjd när man gjort dem. Jag är ingen prestationsprinsessa, motsatsen jag har alltid gjort det jag måste och nöjt mig med under bäst. Utmaningen är kanske att medelprestera på allt!

Jag läser hur mycket som helst för att det är roligt, speciellt historia. Men ingenting går upp mot att plugga på riktigt, det blir inte samma sak att läsa bara för att det är roligt eftersom man inte får en intellektuell utmaning i att diskutera det man läste med någon annan eller diskutera och tänka över det man läste på en tenta. (Det blir bara som att äta för mycket tårta istället för att äta en god kyckling )

Så jag tycker ts ska fortsätta plugga på högskola, men också skaffa den där hästen som någon pratade om och utmana sig själv för att det är kul (men jobbigt) och lära sig nya saker med den.

Jag tycker ts kanske till och med ska hitta en sommarkurs på ett universitet, kanske inom filosofi med gruppdiskussioner och njuta av att diskutera idéer och utmana tankar tillsammans med andra utan att försöka vara bäst. Eller kanske gå med i en på riktigt diskuterande bokklubb.

(Det är kul att galoppera i skogen men inte i längden, i längden behöver man rida på volter (eller vad man nu tycker är jobbigt -tycker inte det längre) även om det är tråkigt när man gör det så känns det skönt efteråt!)

I allt det andra så missar man ju möjligheten att lära för sin egen skull (-lära här som i = använda hjärnan till att ta in ny kunskap från någon annan) och möjligheten att utmana sig själv till att vara medelbra. Eftersom inget motstånd finns.

 

[Korven]

@Badger

Jag håller inte med dig

 

[Badger]

@Koltrast
@tara Tack för input! Jag orkar dessvärre inte med att ha häst (jag har varit hästägare under många år tidigare), men jag rider fortfarande hos en kompis när jag vågar gå till stallet. Läser gör jag nog mer än de flesta (eftersom jag har mer fritid än de flesta), det är härligt med böcker!
QUOTE]

En ridskola kanske passar om ett tag.

 

[Snurrfian]

Jag håller inte alls med! Det är kul att läsa på universitet, lustfyllt! att tvinga sig att lära sig det tråkiga och det roliga och att verkligen plugga in saker för tentorna och känna sig nöjd när man gjort dem. Jag är ingen prestationsprinsessa, motsatsen jag har alltid gjort det jag måste och nöjt mig med under bäst. Utmaningen är kanske att medelprestera på allt!

Jag läser hur mycket som helst för att det är roligt, speciellt historia. Men ingenting går upp mot att plugga på riktigt, det blir inte samma sak att läsa bara för att det är roligt eftersom man inte får en intellektuell utmaning i att diskutera det man läste med någon annan eller diskutera och tänka över det man läste på en tenta. (Det blir bara som att äta för mycket tårta istället för att äta en god kyckling )

Så jag tycker ts ska fortsätta plugga på högskola, men också skaffa den där hästen som någon pratade om och utmana sig själv för att det är kul (men jobbigt) och lära sig nya saker med den.

Jag tycker ts kanske till och med ska hitta en sommarkurs på ett universitet, kanske inom filosofi med gruppdiskussioner och njuta av att diskutera idéer och utmana tankar tillsammans med andra utan att försöka vara bäst. Eller kanske gå med i en på riktigt diskuterande bokklubb.

(Det är kul att galoppera i skogen men inte i längden, i längden behöver man rida på volter (eller vad man nu tycker är jobbigt -tycker inte det längre) även om det är tråkigt när man gör det så känns det skönt efteråt!)

I allt det andra så missar man ju möjligheten att lära för sin egen skull (-lära här som i = använda hjärnan till att ta in ny kunskap från någon annan) och möjligheten att utmana sig själv till att vara medelbra. Eftersom inget motstånd finns.

Fast jag tror att du missar lite, du är motsatsen till TS, alltså fungerar det inte riktigt som för TS, jag personligen mår bra av att plugga med krav, annars blir jag gärna lite lat, men för TS är det ett helt motsatt problem, hon måste lära sig att tycka om att lära sig saker, inte bara jaga en prestation. Just därför tror jag inte att högskolan är rätt ställe där prestation sätts högt.

 

[susanne]

Hitta något som man inte kan vara bäst eller sämst på. Öva dig i att bara vara. Mindfulness. Titta på hur molnen rör sig på himeln, gå en långsam skogspromenad. Dagsljus och fysisk aktivitet är bra även för psyket.

 

[sjoberga]

Hitta något som man inte kan vara bäst eller sämst på. Öva dig i att bara vara. Mindfulness. Titta på hur molnen rör sig på himeln, gå en långsam skogspromenad. Dagsljus och fysisk aktivitet är bra även för psyket.

Gäller inte det allt? Det finns inte stora chanser att man kan vara bäst i världen på något som mer än man själv sysslar med. Jag tror insikten om att tillräckligt bra är för jävla bra och något man ska vara nöjd med. Skit i jämförelser med andra överhuvudtaget.

Självklart kan man tävla om att bli bäst i världen i en idrottsgren, men det är ganska trist om allt utom OS-guld i 4 raka OS ger svåra ångestattacker. Då är man dömd. Det måste man ut ur, med eller utan extern hjälp, och inse att på samma sätt är det med nästan allt annat i livet, jobb, plugg, relationer osv. Man kommer nästan, nästan aldrig att vara bäst eller sämst. Men det spelar ingen roll. Jag är inte de andra som jämförs med.

 

[monster1]

Jag är ett (extrem)exempel på en patologisk perfektionist. Upp till högstadiet var jag snabbast och starkast i klassen (japp, även killarna medräknade) och genom hela min skolgång hade jag högst betyg i alla ämnen. Det var självklart för mig att vara bäst på allting jag företog mig, det tog många år innan jag ens reflekterade över att det kunde vara annorlunda. Jag tränade och tävlade framgångsrikt i flera sporter fram till tonåren, då jag utvecklade en djup depression och stegvis slutade med allting jag tidigare älskat. Utöver det blev jag svårt sjuk i en ätstörning och från att ha varit blyg inom rimlighetens gränser blev jag vid arton års ålder diagnostiserad med fobisk personlighetsstörning (min artonårsdag tillbringade jag för övrigt på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning).

Jag närmar mig nu 30 och jag har varit sjukskriven hela mitt vuxna liv. Gymnasiestudierna avbröt jag redan under första året för att i stället satsa på en karriär som psykiatripatient. Jag är mycket begränsad av min extrema rädsla för att göra fel och inte minst kostar konstant ångest otroliga mängder energi. När jag säger att jag är rädd för att göra fel så inkluderar det även att gå ner till bottenplan för att slänga soporna (det kan komma en granne och då kanske jag säger hej på fel sätt) och att prata med en tvååring. Att ha varit deprimerad i över 15 år har förstås dragit ner livskvalitén en hel del också.

Som en sista desperat åtgärd för att slippa ifrån permanent sjukersättning (sjukpension) om ett drygt år så har jag börjat läsa på högskola per distans (turligt nog har jag grundläggande gymnasiekompetens genom reell kompetens och ett högskoleprov som garanterar att jag kommer in). Och herrejävlar, det har varit tufft. Jag har aldrig tidigare pluggat för att jag vill lära mig, jag har pluggat för att vara bäst. Prestera. Och för att vara helt ärlig har jag inte heller behövt plugga särledes mycket för mina betyg.

Men nu VILL jag lära mig. Eller jag vill åtminstone vilja. Jag vill inte läsa flera år på högskola för att kunna vifta med poängen och vara precis lika socialt handikappad och miserabel som innan. Poängen i sig kommer inte att ge mig någonting, varken när det kommer till arbetsförmåga eller välbefinnande.
Så nu är min fråga till er - för jag har förstått att det inte alls är ovanligt för "prestationsprinsessor" att krascha just för att de ansträngt sig ett helt liv för att prestera snarare än för att lära (om än jag onekligen kraschade ovanligt hårt) - går det att finna glädjen i lärandet efter många år av prestationsångest? Går det att lämna åtminstone delar av prestationsångesten bakom sig? Någon som kan dela med sig av egna eller andras erfarenheter?

Jag vill poängtera att jag vet att jag behöver vård. Jag har gått i terapi i 11 år och ska börja i svindyr självfinansierad KBT inom en månad och jag har medicinerat med det mesta som finns att tillgå av psykofarmaka utan minsta lilla framgång. Det jag önskar är lite input på är just frågan om att hitta motivationen i lärande i sig, i stället för i prestationen.

Många folkhögskolor är väldigt mjuka i sitt lärande men har ändå gott renommé. Min erfarenhet av folkhögskolor är att det handlar mycket om att finna sig själv och sin egen väg till lärande. Ofta är även de andra eleverna "sökare" och stämningen är mjuk och omhändertagande (okej jag kanske romantiserar lite, men sådan är min känsla).