- Svar: 5
- Visningar: 1 076
Jag har bestämt mig för att utbilda mig vidare. De utbildningarna jag har sedan innan är inget att ha om jag vill kunna tjäna mer än 25K, dessutom väldigt svårt att få jobb utan att utbilda sig vidare inom respektive område.
Men det är SÅ svårt. Jag har typ bestämt mig för att satsa på något jag verkligen VILL och drömmer om, samtidigt som jag tänkt satsa på något mer realistiskt med lätt att få jobb - det ska väl gå att kombinera dessa två, är förhoppningen.
Jag ifrågasätter mig själv hela tiden, speciellt med VILL-jobbet. Är jag tillräckligt bra? Är det verkligen bra att satsa på något som där det är otroligt svårt att få jobb? Är jag rätt person? Jag = introverta, socialt inkompetenta jag? Skriver jag tillräckligt bra? Jag gillar att skriva, men är jag mitt ordförråd verkligen tillräckligt bra? Är mina idéer tillräckligt bra för svenska marknaden eller måste jag söka mig utomlands? Och om det sistnämnda, är mitt språk verkligen tillräckligt bra? Osv i all oändlighet.
Mycket ifrågasättande, och det är bara från mig.
Jag har dåligt självförtroende med att prata om framtidsplaner då detta alltid har ifrågasatts. I tidig ålder ville jag bli polis, och responsen blev; "Va? DU?! Nej, vet du vad, du passar inte som det alls! På grund av..." Det fick mig att stryka det yrket helt. Och så har det fortsatt, varje yrke, varje utbildning jag funderat på har ifrågasatta. VARJE. GÅNG.
Mina föräldrar kommer ibland med förslag på vad de tycker jag ska utbilda mig till. Min pappa har föreslagit vården; sjuksköterska eller inom äldrevård. Det tror hon hade passat mig. Eller varför inte förskolelärare? DET hade passat mig. Eller varför inte polis? Ja, precis. Polis. Något som de tidigare avrått å det starkaste. Min pappa har inte föreslagit lika mycket, men de saker han har föreslagit är saker jag sedan börjat fundera på - och då har han avrått.
Eller varför stannar jag inte bara där jag är nu? Trots att jag sagt att jag mår skitkasst och troligt kommer bli sjukskriven igen...
Nu har jag inte vågat säga min VILL-utbildning, men den realistiska utbildningen har jag nämnt för att det känts mer safe. Min mamma började direkt avråda, nej det går inte, nej hon kommer bli orolig, nej det är inget bra val ...
Nej, okej, inget är någonsin ett bra val liksom. Jag har motsatt mig hennes vädjan och fortsatt fundera, så nu är hon mest tyst när jag pratar om utbildningen.
Men VILL-utbildningen. De kommer båda tvärvägra på den. Alldeles för svårt att få jobb. Och ska jag slösa bort CSN på något som inte leder till något? Dumt val!
Antagligen kommer jag inte säga något förrän jag har blivit antagen till utbildningen, men det kommer också leda till en massa ångest. Samtidigt, om jag säger något kanske de får mig att känna mig dum igen som tänkt följa något jag vill göra?
Det här är typ mitt mantra inom allt som de ifrågasätter. "Säg ingenting förrän det är akut läge och det inte finns någon återvändo".
Vill köpa hund? VÄNTA med att säga något om det. Nämn inte funderingar, nämn inga hundraser, nämn ingenting förrän inköp. För det är ju samma sak där! När jag funderade på pudel; Pudel?! Nej, fy! Jag har mött en en gång och den var ilsken och bet!" Däremot går det jättebra att fundera på hundras om det är en ras de inte känner till så bra. Men Collie kommer inte gå bra. Ack och ve, vad fula och bla bla.
Jag skulle kunna göra ett eget dagboksinlägg om hund
Jag vet inte, ta tjuren vid hornen redan nu och berätta? Eller vänta tills jag sökt utbildningen och kommit in? Jag vet ju inte riktigt när det blir. Nästa år redan eller inom fem år?
Men det är SÅ svårt. Jag har typ bestämt mig för att satsa på något jag verkligen VILL och drömmer om, samtidigt som jag tänkt satsa på något mer realistiskt med lätt att få jobb - det ska väl gå att kombinera dessa två, är förhoppningen.
Jag ifrågasätter mig själv hela tiden, speciellt med VILL-jobbet. Är jag tillräckligt bra? Är det verkligen bra att satsa på något som där det är otroligt svårt att få jobb? Är jag rätt person? Jag = introverta, socialt inkompetenta jag? Skriver jag tillräckligt bra? Jag gillar att skriva, men är jag mitt ordförråd verkligen tillräckligt bra? Är mina idéer tillräckligt bra för svenska marknaden eller måste jag söka mig utomlands? Och om det sistnämnda, är mitt språk verkligen tillräckligt bra? Osv i all oändlighet.
Mycket ifrågasättande, och det är bara från mig.
Jag har dåligt självförtroende med att prata om framtidsplaner då detta alltid har ifrågasatts. I tidig ålder ville jag bli polis, och responsen blev; "Va? DU?! Nej, vet du vad, du passar inte som det alls! På grund av..." Det fick mig att stryka det yrket helt. Och så har det fortsatt, varje yrke, varje utbildning jag funderat på har ifrågasatta. VARJE. GÅNG.
Mina föräldrar kommer ibland med förslag på vad de tycker jag ska utbilda mig till. Min pappa har föreslagit vården; sjuksköterska eller inom äldrevård. Det tror hon hade passat mig. Eller varför inte förskolelärare? DET hade passat mig. Eller varför inte polis? Ja, precis. Polis. Något som de tidigare avrått å det starkaste. Min pappa har inte föreslagit lika mycket, men de saker han har föreslagit är saker jag sedan börjat fundera på - och då har han avrått.
Eller varför stannar jag inte bara där jag är nu? Trots att jag sagt att jag mår skitkasst och troligt kommer bli sjukskriven igen...
Nu har jag inte vågat säga min VILL-utbildning, men den realistiska utbildningen har jag nämnt för att det känts mer safe. Min mamma började direkt avråda, nej det går inte, nej hon kommer bli orolig, nej det är inget bra val ...
Nej, okej, inget är någonsin ett bra val liksom. Jag har motsatt mig hennes vädjan och fortsatt fundera, så nu är hon mest tyst när jag pratar om utbildningen.
Men VILL-utbildningen. De kommer båda tvärvägra på den. Alldeles för svårt att få jobb. Och ska jag slösa bort CSN på något som inte leder till något? Dumt val!
Antagligen kommer jag inte säga något förrän jag har blivit antagen till utbildningen, men det kommer också leda till en massa ångest. Samtidigt, om jag säger något kanske de får mig att känna mig dum igen som tänkt följa något jag vill göra?
Det här är typ mitt mantra inom allt som de ifrågasätter. "Säg ingenting förrän det är akut läge och det inte finns någon återvändo".
Vill köpa hund? VÄNTA med att säga något om det. Nämn inte funderingar, nämn inga hundraser, nämn ingenting förrän inköp. För det är ju samma sak där! När jag funderade på pudel; Pudel?! Nej, fy! Jag har mött en en gång och den var ilsken och bet!" Däremot går det jättebra att fundera på hundras om det är en ras de inte känner till så bra. Men Collie kommer inte gå bra. Ack och ve, vad fula och bla bla.
Jag skulle kunna göra ett eget dagboksinlägg om hund
Jag vet inte, ta tjuren vid hornen redan nu och berätta? Eller vänta tills jag sökt utbildningen och kommit in? Jag vet ju inte riktigt när det blir. Nästa år redan eller inom fem år?