Sedan jag avslutade terapin med blodfobin för några veckor sedan har jag tuggat vidare med det på egen hand.
Framstegen har varit mikroskopiska, men jag har inte heller blivit sämre. En sak som jag upptäckte av en slump, var att det kändes bra att göra en andningsmeditation innan fobiträningen. Den jag gjorde finns i Startpaket 3. Då kände jag mig bra förberedd.
I morse när jag precis vaknat, fick jag ett plötsligt infall att titta på den där filmen som satte sån skräck i mig för några månader sedan och som jag nu tragglat med ett tag. Jag tog fram mobilen, öppnade filmen, och vips hade jag tittat på hela provtagningen ända fram till att röret var fyllt och borttaget. Och det var inget jag varken dog eller svimmade av. Jag kunde bara konstatera att "Jaha, det var det det." Och det kändes bra!
Jag har nått en viktig milstolpe. Jag vet att jag inte är klar på långa vägar utan måste fortsätta träna.
Det verkar vara så att jag inte kan pressa mig själv till något för då går jag i baklås, men när jag får tackla problemen på mitt sätt så går det. I mitt fall är tydligen receptet: yogaövningen Sat Kriya, andningsmeditation och varsamma myrsteg.
För ett halvår sedan hade jag inte trott att det var möjligt för mig att se en film med en blodprovstagning utan att få frispel eller svimma. Men det gick!
Där det finns en vilja finns det en väg.
Framstegen har varit mikroskopiska, men jag har inte heller blivit sämre. En sak som jag upptäckte av en slump, var att det kändes bra att göra en andningsmeditation innan fobiträningen. Den jag gjorde finns i Startpaket 3. Då kände jag mig bra förberedd.
I morse när jag precis vaknat, fick jag ett plötsligt infall att titta på den där filmen som satte sån skräck i mig för några månader sedan och som jag nu tragglat med ett tag. Jag tog fram mobilen, öppnade filmen, och vips hade jag tittat på hela provtagningen ända fram till att röret var fyllt och borttaget. Och det var inget jag varken dog eller svimmade av. Jag kunde bara konstatera att "Jaha, det var det det." Och det kändes bra!
Jag har nått en viktig milstolpe. Jag vet att jag inte är klar på långa vägar utan måste fortsätta träna.
Det verkar vara så att jag inte kan pressa mig själv till något för då går jag i baklås, men när jag får tackla problemen på mitt sätt så går det. I mitt fall är tydligen receptet: yogaövningen Sat Kriya, andningsmeditation och varsamma myrsteg.
För ett halvår sedan hade jag inte trott att det var möjligt för mig att se en film med en blodprovstagning utan att få frispel eller svimma. Men det gick!
Där det finns en vilja finns det en väg.
