Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

[tgd]

Hjälp mig med råd, tips och stöd ni barnvana, utomstående bukefalister! Svårt att se klart när man är mitt inne i det själv.

Under hösten bestämde sig min man att separera från mig. Vi har tillsammans en son på 3 år och en månad. Pappan vill ha sonen halva tiden enligt vecka-vecka och naturligtvis så passar det ju mig ypperligt det med, jag har hus, häst, stall, heltidsjobb m karriärmöjligheter och ett liv att ta itu med. Men; under dessa tre år vi har haft sonen har sonen 100 ggr av 100 valt mamma framom pappa när mamma funnits som alternativ. Under dessa tre år har jag hela tiden haft kvar hästen och tvingat pappan att varannan kväll vara själv med sonen (hemska jag...) en par timmar medan jag har varit i stallet och ridit. Jag har även farit iväg externt och ridit lektion regelbundet. Under dessa tre år har jag även sammanlagt varit rejält sjuk och oförmögen att vara själv med sonen totalt ca 2 månader (diskbråck, krashat nyckelben, axeln ur led) och då har ju pappa och sonen "fått" vara tillsammans ostört varje kväll. Sonen har kommit till på pappans initiativ och pappan är den barnkära av oss. MEN, trots detta har sonen aldrig någonsin frivilligt valt pappa när mamma funnits i närheten. Har jag gått på toa precis när pappa kommit hem så nog har sonen struntat i pappa och följt efter mig. Har jag gått upp och lagt mig en stund så nog har sonen kommit efter för att "se hur mamma ser ut" även fast pappa precis kommit hem och sonen varit med mig hela dagen.

Nu har då pappa sen ca 5 veckor tillbaks flyttat bort och vi har haft sonen korta perioder var, två-tre nätter i taget för att nu då öka upp till vecka-vecka. Och det fungerar inte alls :-( Sonen ligger kraftigt på "mamma-minus" och bryter ihop när han är med pappa och skall prata med mig i telefon (går inte alls, sonen bara gråter och vill att jag skall komma dit). Han vill inte fara till pappa säger han och min son som har älskat dagis vill inte längre fara till dagis. Förra gången sonen kom hem hade han varit hos pappa 2 nätter och krisen var enorm. På den nivån att min syster fick komma in och skala potatisen åt oss :-( Idag skall jag hämta sonen vid dagis, nu har han varit hos pappa 5 nätter.

Sonen har normalt gått bra att lämna "bort". Han är mer än gärna med t.ex. min syster eller hos min brors familj och när jag hämtat honom/kommit hem har det varit i stil med att "men mamma, kommer du redan!!". Lämnar jag rummet nu frågar sonen oroligt "vart gick min mamma?"

Jag avskyr inte pappan på något vis och vi pratar och skojar med varandra i telefon och jag låter nog glad och positiv när han ringer och jag svarar. Så det finns inget "mamma tycker inte om pappa" för sonen att känna av, för mamma tycker verkligen om pappa. Pappan tycker nog också om mig (men älskar mig inte) och skulle gärna se att vi gick ut och åt tillsammans och fikade tillsammans etc och ingen av oss har någon ny partner med i bilden. Jag pratar heller inte på något vis illa om pappan (jag kan ju inte hata honom för att han inte älskar mig direkt. Jag och min familj tycker mest synd om pappan för pappan mår verkligen inte bra själv).

Jag har också fullt förtroende för pappan som "barnvakt" och pappan är väldigt säkerhetstänkande osv och i mitt tycke till och med bättre än många mammor på det här med skötandet. Så jag är inte bekymrad på något vis när pappa skall ta hand om barnet.

Men, sonen vill inte och har hittills aldrig velat vara med pappa när andra alternativ funnits. Sonen väljer även min syster framom pappan. Sonen har också kunnat säga till pappa i telefon innan separationen att han inte vill att pappa skall komma hem.

Jag mår förstås uruselt över detta :-( Sonen gråter i telefon och säger "mamma, jag vill vara med dig", "mamma, kom hit", "mamma, jag tycker inte om pappa" osv och vill förstås inte för något i världen fara hem till pappa. Problemet blir värre och värre för varje gång han skall till pappa. Första gången gick riktigt bra men sen efter det har det bara gått nerför.

Pappa bor ca 10 min bilväg bort från mig.

Hur går jag vidare från det här? Vad kan och skall jag göra? Hur mycket skall men "tvinga" små tre-åringar? Kommer det att ge med sig? Och naturligtvis är ju sonen alltid välkommen hem till mamma och naturligtvis får han vara hemma hos mamma hela tiden - för mamma, men pappa skall ha sonen halva tiden, punkt slut. Har pappa bestämt, för pappa vill det.

Hjälp mig med erfarenheter, tips och råd och synpunkter!! Jag är desperat.

 

[Xeline]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

"Och naturligtvis är ju sonen alltid välkommen hem till mamma och naturligtvis får han vara hemma hos mamma hela tiden - för mamma, men pappa skall ha sonen halva tiden, punkt slut. Har pappa bestämt, för pappa vill det."

Jag tror att din inställning lyser igenom till sonen. Om du har inställningen att pappa har bestämt. Så känner han det. Du måste försöka att det inte lyser igenom. Pappa och MAMMA har bestämt - att det är såhär det skall vara.

 

[tgd]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

Du har nog rätt... Jag har svårt med den biten, framförallt i och med att pappa själv har valt att separera från mig, det var inget gemensamt beslut. Och som följd på det blev det här att sonen skall bo växelvis.

Och jag _vill_ egentligen absolut inte vara från sonen varannan vecka, det är inget som jag valt utan som jag tvingats till. Men rent praktiskt är det ju oerhört lämpligt för mig.

Jag tror och hoppas att pappan kommer att tröttna på att ha sonen, men visst föresvävar mig tanken att dra igång en vårdnadsprocess...

 

[IvanaIvanFrances]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

hej
det här kan inte var en rolig situation varken för pojken, dig eller pappan.

Jag har en undran bara, hur gör ni är ni lämnar barnet hos den andra.

När min son var liten och vi hade delad vårdnad ( 14 dagar i taget)
så fick den förälder han varit hos komma hem till den andra föräldern och alltid lämna barnet samt stanna en stund och prata lite.
Detta för att sonen alltid skulle känna att det var helt OK för båda föräldrarna samt att han inte blev borttagen från ett ställe utan lämnad istället.
Jag tycker att det funkade väldigt bra för oss.

En annan sak man kan göra är ju att den förälder som har sin vecka byter lägenhet så att sonen alltid får bo i samma lägenhet.
Det kanske är enklare för en vuxen att bryta upp varje vecka stället för att sonen gör det till att börja med iallafall.
Jag vet ju inte hur detta är genomförbart för er , men kan ju vara värt att prova.

Detta är ju ett par alternativ man kan prova för att se om sonen känner sig säkrare i sitt förhållande till båda föräldrarna.
elisabeth

 

[tgd]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

Vi har hittills bytt vid dagis för att få den extra effekten av att sonen den dagen fått kortare tid på dagis (den som lämnat har lämnat sent och den som hämtat har hämtat tidigt). Att hämta/lämna personligen skulle nog inte ha funkat så bra eftersom sonen alltid valt mamma före pappa i sitt liv så skulle det blivit väldigt uppslitande scener när jag skulle farit därifrån :-(

Hur gammal var eran son när ni hade 14 dagar i taget? Hur fungerade det? Varför valde ni så? Hade den "frånvarande" föräldern någon kontakt med sonen under tiden? Hur? Hur ofta?

Det är inte genomförbart att vi flyttar i och med att jag är husägare. Men jag tyckte och tycker ju att det var "onödigt" att pappan separerade, vi hade gott kunnat bo kvar allihopa tillsammans.

 

[IvanaIvanFrances]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

hej igen
han var 7 år så det är ju lite skillnad.

vi valde 14 dagar för att det inte skulle bli så hattigt och rörigt för grabben.
Vi pratade ofta med honom i telefon och var båda på olika sport- och musiksysselsättningar han sysslade med.
Hans pappa var involverad i hockeyspelandet, bla som tränare så han träffade honom mycket även de veckor han var hos mig.
Sen kunde jag åka till pappan och hälsa på ibland , om jag hade något kul att göra med min övriga familj så var ju sonen hos mig även om det var pappans veckor.
Vi bodde ca 10 min gångväg från varandra så när grabben blev äldre så fick han komma och gå mer som han ville, men han hade den fasta punkten 14 dagar i taget.
Kan ju tillägga att det enda vi var överrens om under de första åren var sonen, båda utgick från vad som var bäst för honom och satte alla våra känslor för varandra ( ilska, ledsenhet o dyl) åt sidan, just för att grabben skulle må bra, inte lätt men ett måste.
Man fick bita sig i tungan en del gånger för att inte säga för mycket när sonen var med.
Sen bestämde vi tillsammans över vad som skulle köpas och vad han behövde. Vi försökte även hålla samma linje när det gällde själva uppfostran och det lyckades till en del, mest beroende på att vi var väldigt olika som människor.
Pappan var mer så att sa han en sak så var det så medans jag diskuterade med sonen och lyssnade på hans argument och därefter tog vi ett beslut som båda var eniga om.
Mitt sätt att uppfostra känns nog lite jobbigt just nu när grabben är 17 år och van att argumentera för sin sak, men samtidigt är jag stolt att han inte godtar saker utan att första tänka efter.
Han har det lite jobbigare med pappan för tillfället för pappan har svårt att lyssna på sonen, men jag försöker påpeka för honom när vi talas vid att han är stor nu och kan ta egna beslut.
elisabeth

 

[Xeline]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

Mina flickor har alltid haft skilda föräldrar. Pappan har tyvärr alltid hbara hft dem varannan helg, och visst har det varit uppslitande scener. Men jag har nog varit rätt iskall. De skulle till pappa - basta - oavsett hur ovesäntligt de tyckte att det var. Idag när de är stora skäms de något fruktansvärt över att de inte ville till pappa - de har dåligt samvete...fast det behövs inte egentligen.

Vad äar det som gör att vissa barn så tydligt väljer den ena föräldern ? Det är definitivt något att tänka på för bägge föräldrarna. Den ene för att den antligen binder barnen till sig och den andre för att den inte "tar för sig" eller engagerar sig tillräckligt

 

[hellas]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

Det är verkligen ingen rolig situation ni har hamnat i och det är säkert väldigt svårt för en liten treåring att förstå vad som händer. Jag har inga barn själv och vet inte hur situationen bäst kan lösas. Mitt perspektiv är en annans, nämligen juristens. Jag arbetar i domstol och ser nästan dagligen vårdnadstvister. Och de är förfärliga! Det är absolut det SISTA alternativet. Domstolen är ingen magisk institution som bara kan göra allt bra. Tvärtom leder rättprocesser oftast bara till ökad osämja och till att föräldrarna börjar smutskasta varandra i syfte att vinna. De som lider mest av alla är barnen. Jag vill alltså verkligen avråda dig från att starta en rättsprocess tills alla andra alternativ är uttömda.

Enligt min erfarenhet är det enda BRA alternativet att föräldrarna kommer överens. Ibland kan man behöva hjälp av en tredje part. I ert fall verkar det som att pappan kan behöva hjälp att förstå sonens reaktioner och att ett växelvis boende kanske inte är den bästa lösningen just nu (även om det är praktiskt för er båda). Ni kan väl börja att försöka prata med varandra om frågan - utan anklagelser och med uttalat syfte att hitta en lösning. Om det inte går kanske ni kan ta kontakt med socialnämnden i kommunen som kan hjälpa till att lösa sådana här frågor.

Hoppas innerligt att ni får det att funka!
/Hellas

 

[Daydream]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

Kan ni inte ha 2-1 system? Många anser ju att 1-1 inte är så bra för att barn kan vara beroende av att ha EN fast punkt.
Själv hade jag gått i atomer av sorg om min son varit så ledsen så jag förstår att du mår dåligt.
Börja med varannan helg hos pappan och gå radvis över till 2-1.
Pappan måste sätta sonens, inte sina egna, känslor först.

 

[Silverkedjan]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

Det kommer inte att bli lättare sedan. Det är NU han ska få bra kontakt med sin pappa om han missat det förut för att du inte släppt greppet från början och gett honom lika mycket ensam kvantitetstid med barnet som du byggt upp din trygga föräldraroll på.

Jag och exmaken delar på vårdnaden om tre-åringen.

Vi har slussat in honom i det.

Det viktigaste tror jag är att alla inblandade vuxna är överens och positivt inställda till förändringen. Blir det några dåliga vibbar eller motsättningar kommer barnet att söka tryggheten (dvs mamman)

Vi började med att min nya sambo, jag, pappan och barnet bodde tillsammans ett halvår så barnet liksom fick en utökad familj vilket han gillade - fler att vara i centrum för och alltid någon som orkade med att vara aktiv!

Sedan hade vi några dagar i taget i resp lägenhet där man hela tiden var jättenoga att förklara exakt när barnet skulle vara på vilket ställe och vilka roliga saker han skulle få göra då. Jag som varit den som varit lite viktigare för barnet har fått vara jättenoga med att bara få all annan vistelse att verka sanktionerad och jättespännande. Dessutom samlades vi ofta vid överlämnandet och tex åt eller fikade ihop.

Fortfarande delar vi inte en vecka var utan har en halv vecka var. När jag tar över hämtar jag på dagis, när pappan tar över samlas vi oftast allihop på något sätt eftersom det är dagisfri tid då.


Man kan säga "i morgon ska du få vara hos PAPPA " på så många olika sätt. Även så här små barn kan läsa in saker mellan raderna.

Visst händer det att han inte vill åka men om man själv är tvärsäker och lugn så brukar det alltid gå att avleda.

Och jag skiter i om han får se mer på TV hos pappa tex - bara det är något som han ser fram emot med att få komma dit så är det ju bra.

Nu funkar det väldigt bra. Men om jag är borta mer än fem dagar får han ackumulerad mamma-brist. Inga problem när jag är borta, men när jag kommer hem är han oroligare och vaktar mig så jag inte försvinner, vaknar på natten och kollar, och testar om jag står ut när han är odräglig. Det får man ta med jämnmod det går över på ett par dagar.

Men är pappan borta länge så får han pappabrist också, så jag tror att han egentligen har vunnit på separationen för han kommer närmare sin pappa när de får vara ostörda

Barnet är ofta som en liten bordercollie. Han vill valla ihop sina vuxna. Min sambo är också jätteviktig, fattas han är det ett himla tjat!

Jag tror det är viktigt att fortsätta träffas och ha trevligt allihop så barnet kan läsa av att det inte finns någon bitterhet eller spänningar bland de vuxna som barnet kan bli rädd för - eller ta åt sig skulden för.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

Vi har hittills bytt vid dagis för att få den extra effekten av att sonen den dagen fått kortare tid på dagis (den som lämnat har lämnat sent och den som hämtat har hämtat tidigt). Att hämta/lämna personligen skulle nog inte ha funkat så bra eftersom sonen alltid valt mamma före pappa i sitt liv så skulle det blivit väldigt uppslitande scener när jag skulle farit därifrån :-(

Hur gammal var eran son när ni hade 14 dagar i taget? Hur fungerade det? Varför valde ni så? Hade den "frånvarande" föräldern någon kontakt med sonen under tiden? Hur? Hur ofta?

Det är inte genomförbart att vi flyttar i och med att jag är husägare. Men jag tyckte och tycker ju att det var "onödigt" att pappan separerade, vi hade gott kunnat bo kvar allihopa tillsammans.

Ingen rolig situation...

Men vad jag läser mellan raderna i dina inlägg är att du har det jobbigt med separationen. Barn har sina tentakler ute och känner av minsta oro eller sorg hos föräldrarna. I hans öron låter det säkert ihåligt när du är "glad", men han känner att du inte är det. Det kan skapa osäkerhet, tror jag.

Sedan är han bara tre år. En vecka är en lång tid i en treårings liv, kan ni inte dela upp tiden så att han ser er oftare och inte "hinner" känna separationsångesten så starkt, för snart är mamma tillbaka igen?

Nu spånar jag bara, för jag har ingen erfarenhet av hämtning och lämning eller växelvis boende. Jag vet i alla fall att jag sällan har kunnat dölja mina känslor för barnen, de registrerar allt.

Jag tror att du är den som behöver mest hjälp just nu. Din son kommer hel och levande ur detta och han kommer att lära sig. Det viktigaste just nu är att du får stöd så att du orkar med de uppslitande separationerna. Jag tror att, som Xeline skrev, att du får vara lite hårdhudad och ge sonen chansen att lära känna sin pappa.

Hade jag varit i dina kläder så hade jag sökt upp en samtalsterapeut och försökt att reda ut mina egna känslor kring denna sorgliga situation. Jag hade gjort det för min egen skull, men också för barnets skull - för hur skall du kunna hjälpa och stötta honom om du känner dig helt under isen? Att söka tröst hos sina barn är ingen bra idé, då får du bara sonen att blanda ihop dina känslobekymmer med sina egna och det kan bli pannkaka av alltihop.

Tag hand om dig! Lova att du försöker hitta sätt att finna lite mer ro och balans, även om det är svårt just nu...

*kram*

 

[Basilika]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

Det är ju inte så lätt att resonera med en liten 3-åring. Jag skulle prova att inte ha honom så långa perioder hos mamma/pappa, säg 3 dagar i taget. Rätt över så spänner det ju över både veckodagar och helgdagar. Tre dagar är inte en så jättelång period i en 3-årings liv. Då kan man säga att snart ses vi igen med gott samvete

 

[haringenfantasi]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

Nu är jag alldeles för ung för att ha barn men å andra sidan har jag nyligen varit/är barn så kanske kan ge min syn på saken också.

Nu läste jag, dock lite slarvigt, och jag fick intrycket av att det varit så att pappan gärna vill umgås med er son medan du har haft mindre tid och mer saker att tänka på.

Kan det vara så att din son uppfattar pappans kärles som självklart och att han försöker få din uppmärksamhet? Att han känner att han inte får all din uppmärksamhet utan att du placerar andra saker "före" honom? Medans pappan däremot gärna är med honom och sonen uppfattar det kanske som att han tar din plats? Att när du inte har tid blir det extra mkt pappa?
Och att han då saknar att stå i centrum för dig också? Och då kräver mer å mer av dig? försöker få dig att se honom mer?

Nu är jag trött och har svidande ögon (torra linser) så jag har som sagt inte läst så noggrant, kanske missuppfattat något. det var bara en liten tanke..

 

[tgd]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

TACK för era svar! Gör gått att få utomståendes råd/tips/åsikter/erfarenheter att fundera över.

Jag har svårt för denna separation och tycker att den var/är "onödig" och jag har ännu inte respekterat pappans beslut att separera från mig. Pappa har egna accelererande problem (ångest, depression) men han försöker verkligen få det här att funka med sonen. Och jag hänger väl mest med.

Bjöd hem pappan till oss på fika igår för att sonen skulle se oss umgås en stund. Dessvärre var sonen rätt obrydd i att pappa kom och hälsade på och frågade bara upp att pappa inte skulle ta med honom när pappa for. I övrigt uppförde sig sonen som om grannen hade tittat in på kaffe en stund. När t.ex. mostern eller någon av de tre kusinerna kommer blir han själaglad och när de far blir det ett himlans liv, för sonen vill alltid att de skall stanna längre. Att pappa kom och for var totalt oväsentligt för sonen :-( Inte ens en kram fick pappa utan han fick mest skällor av sonen (inte sitta där, inte röra den leksaken osv).

Jag har nu också sagt till pappan att jag och sonen kan komma hem till honom och hälsa på (o äta middag) så sonen får se att jag kommer dit och visa mig sina saker där.
Jag har i övrigt sagt till pappan att jag inte kan umgås med honom innan jag kommit över honom och att jag inte gör det på en par veckor direkt (jag trodde ju den här familjen var för livet). Annars kommer ju inte jag vidare i livet... Skulle t.ex. inte kunna fika med pappan på dagen och fara på date på kvällen utan att känna mig otrogen mot pappan så därav måste jag bryta helt, för min skull, för jag vill vidare i livet och har inte tänkt lämna själv utan traditionellt familjeliv.

Jag har bokat tid till samtal för mig själv, har varit en gång. Vi har också tillsammans varit på familjeterapi.

Och jag tycker ju att sonen och pappan fått mycket egen-tid utan att jag varit med de senaste två åren. Det är t.ex. pappa som vaknat själv med sonen om morgnarna och pappa o sonen har varit varannan kväll alldeles utan mig flera timmar också så på något vis tycker ju jag att de haft alla chanser att de senaste tre åren bygga upp en relation till varandra utan att jag varit där och lagt mig i.

Jag vill INTE beröva barnet pappan eller pappan barnet, jag älskar båda... Men jag vill ju heller inte själv bli berövad barnet. Jag försöker måla upp roliga saker som skall ske när han är hos pappa, vad han och pappa skall göra (naturligtvis kollar jag m pappa innan, jag sätter inte pappa i klistret) och jag har verkligen fullt förtroende för pappa som pappa till sitt barn. Men sonen har det inte.

F*n vad det här är svårt! Och jag vet varken ut eller in och försöker verkligen rannsaka mig själv. Lagom kul...

 

[Xeline]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

Jag tycker du kämpar på så väl du kan ! Det är INTE lätt att hantera sina egna ledsna känslor samtidigt som du skall försöka få sonen att fungera med pappan.

Det är ganska konstigt att pojken inte vill vara med pappan och att han inte blir glad som du säger. Han kanske är arg på sin pappa ? För att han förstår att pappan gjort dig ledsen ? Han kanske inte visar nån särskild glädje för att han tycker det är självklart att pappan skall vara med er - det är liksom inte en bonus, det är default.

jag vet inte alls....

 

[Silverkedjan]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

En tre-åring är för liten för att få bestämma själv.

Och några timmar här och där bygger INTE en föräldrarelation.

Kan du se det så här istället:

OM du kan medverka till att allt blir så bra som möjligt för barnet och han får VÄNJA SIG vid att vara med och tycka om att vara med sin pappa så har du allt att vinna på det.

Antingen du och pappan finner varandra igen eller inte så är det MYCKET bättre för alla parter att vara två om ett barn.

Tre-åringen förstår inte sitt eget bästa, du ska inte lyssna på honom på samma sätt som man kan göra med ett äldre barn som kan få välja var det vill bo. Det tar tid att vänja sig vid en ny situation och han kan mycket väl suga upp att du känner dig övergiven och att det är pappas "fel".

Du behöver inte dejta någon ny innan du är färdig för det (du låter inte mogen för äventyr) men du måste ovillkorligen kunna umgås otvunget med ditt barns far i barnets närvaro.

Ta emot allt stöd du kan få för att klara detta utan bitterhet och försök förhärda dig när lillen vill "hem" till mamma. Du måste hjälpa barnet att bli lika bunden till sin andra förälder. Du får inte tillbaka mannen för att du omedvetet håller kvar barnet, tvärtom


Tim
(som tror obligatorisk pappaledighet skulle hjälpt mååååååånga kvinnor och barn )

 

[Nidorina]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

Mina killar var 3 år då jag skildes från deras pappa (nu är de 11). Vi har haft varannan vecka mesta tiden vilket funkat utmärkt för att a)vi bor nära varann och har gett oss den på att bo nära varann tills barnen gått ut 9:an, det är vårt mål och b)vi kommer mkt bra överens, kan hälsa på hemma hos varann ngn gång och umgås litegrann, med eller utan våra nya partners, dock sker detta inte jätteofta.
Vi har även i några år (t ex nu) haft 2 veckor hos mig och 1 hos honom för att han jobbar långt borta i perioder men det gillar inte barnen lika mkt, de trivs bra med 1 vecka i taget.

Det VAR jobbigt den första tiden, önskar INTE den tiden tillbaka men vi tog oss igenom det och det tog inte många månader så funkade allt kanonbra. Jag tror det kan bli lite extra otryggt för barnen om de märker att de kan välja var de vill vara för tillfället. Våra har inte fått välja då de var små. Nu får de välja lite mer fritt, exvis vill de gå på kalas hos kompis som bor nära pappa på "min" vecka så givetvis får de vara hos pappa (eller hans sambo om han är borta) den dagen.

För oss har det funkat jättebra, men då kanske det spelar in att vi delat lika på föräldraledigheten vad vet jag.

 

[Silverkedjan]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

Jag tror det kan bli lite extra otryggt för barnen om de märker att de kan välja var de vill vara för tillfället. Våra har inte fått välja då de var små. .

Exakt! Jag tror också det är jätteviktigt att man inte belastar så små barn med ett VAL. De ska inte behöva välja sådant ännu. Det räcker om de får välja smak på glassen, typ

Vad skönt att läsa om sådana som fått det att funka

 

[Nidorina]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

Vad jag kan tycka såhär efteråt är att vi borde bett våra egna föräldrar och ev andra släktingar om mer hjälp. Det är tufft att orka se till barnens bästa i alla lägen då man är i kris själv. Så det är kanske ett konkret tips till er som är i det läget idag där jag var för 8 år sedan, har ni föräldrar eller andra närstående som kan stötta er så ta vara på det.

 

[Matten]

Sv: Frågor om delad vårdnad när små barn inte vill

Det är verkligen sorgligt att läsa om den dåliga kontakten din son och hans pappa har...och konstigt, känns som att det ligger något mer bakom det beteendet. Vad säger pappan om det hela?, om jag var honom skulle jag bli väldigt ledsen.
Kram Matten