Sv: Fostra heta ridhästar till distanshäst?
Stopek skrev:
Nu är jag nyfiken på alla framgångsrika fostringsmetoder som ni har provat på hästar som tidigare varit ouppfostrade och heta ridhästar. Är intresserad av vilka ovanor de haft för sig för att få sin vilja igenom i skogen för att få komma framåt och hur ni hanterat dessa. Är också intresserad av hur ni gjort på ritter i start och under banan för att fortsätta er fostran. Hur blev hästen till slut som distanshäst? Kunde den gå ihop med andra och vara med i starten och gå sansat i det tempo du bestämde på banan?
Hälsning Maja
Min gamla häst, Fachall, var otroligt het och nervig.
De första distanserna jag red med honom (längesen, preskriberade fall
) satt jag på som statist eller något. Han sprang med de andra hästarna och vad jag gjorde på hästryggen brydde han sig inte om.
Efter två sådana ritter var det bara att bestämma sig för att göra något åt det eller sluta rida distans.
Det var ju på tävlingarna han blev så, så att bara rida ut med andra hemma gjorde ingen skillnad, dessvärre.
I den vevan kom jag i kontakt med NH och lite "frälst" som man blev (ni har väl träffat nyblivna NH:are?) så bestämde jag att mitt och Fachalls liv skulle ändras.
(Jag tror i efterhand att man behöver just sådan hängivenhet som just en nybliven NH:are har, för att orka med detta).
Vi tränade massor av basic NH, som att hästen ska flytta sig undan för tryck, börja lyssna på röstkommandon, modifiera flyktinstinkten så att hästen står kvar lite längre när den tycker att något är läskigt, istället för att fly hals över huvud direkt.
Vi övade in one-rein-stop för att slippa dra sig blå i bägge tyglarna när hästen ändå biter sig fast i bettet och struntar i det.
Jag hade en hårresande upplevelse när jag skulle låta honom galoppera tills han inte ville galoppera längre (hade aldrig hänt tidigare). Detta gjordes inne i ett ridhus.
På med westernsadel med tillhörande knopp att hålla sig i, därefter lät jag honom springa varv på varv tills han tröttnade utan att ta i tyglarna (tog en stund, men ändå kortare stund än jag kunde tänkt mig innan), därefter gjorde jag en ny galoppskänkel, och då bröt han av redan efter drygt ett varv.
Därefter tränade vi ute under de nya förutsättningarna (one-rein-stop och en häst som lyssnade bättre + var mindre flyktbenägen). Först ensamma, sedan med en ridkompis och till sist med flera.
Hela baletten tog nästan ett år. Började på hösten och kände mig ganska klar tills sommaren året efter.
Vi startade Vasaritten vars start det året gick på en rakbana med en MASSA ekipage anmälda. Jag red på sidepull och Fachall stod stilla när vi väntade på start och jag kunde sedan trava igång utan att han drogs med de andra som for förbi.
Det räknar jag nog till en av mina största framgångar, rent hästmässigt. Jag skulle aldrig, aldrig trott att det skulle bli så bra som det blev.
Nu står jag inför rena motsatsen och där är jag faktiskt lite mer rådvill...
