Förvirrade omvärldstankar utan konklusion

Jag kan förstås inte låta bli att fundera en del över den våg av hat, oro och konflikter som blir allt mer tongivande i världen nu. Det är som om det bubblar och gror på många delar av planeten. Mest påtagligt just nu för vår del är väl flyktingströmmarna från Syrien och dom svårgripbara konflikter som pågår där, men främlingsfientligheten i Europa började öka kraftigt redan innan flyktingströmmarna blev så massiva. Ryssland rustar upp, och i USA rapporteras om ökat våld. Av allt som händer och rapporteras så får jag känslan av att det är som om det går en våg av kollektiv dålig energi genom hela mänskligheten.
Kanske är vi dessutom bara i början av det...

Ibland undrar jag om det kanske bara är nyhetsrapporteringen som är vriden, men siffrorna över antalet flyktingar samt valresultaten som visar att främlingsfientliga partier går framåt i europeiska länder, känns ändå som något ganska svart på vitt. Något skapar ökat hat och oro. Var kommer det ifrån?

När det gäller SDs framfart i Sverige så förundras jag ibland över reaktionerna. Jag har bekanta i bägge läger – både dom som är starkt för och dom som är starkt emot. Och på något sätt kan jag inte låta bli att reflektera över att det är ”same shit but different name”... Hatet är starkt på bägge sidor och resonemangen är subjektiva och känslostyrda.

Jag träffade en (frånskild) mamma som - med vad som lät som stolthet i rösten - berättade att hennes tonårsdotter hade gett sin pappa en smäll på käften när han hade berättat att han sympatiserade med SD. Och jag träffade en annan person som berättade att dennes arbetskamrat hade avslöjat att den sympatiserade med SD. ”Och jag som tidigare hade tyckt att arbetskamraten var en ganska trevlig person – nu mår jag illa när arbetskamraten kommer in i samma rum, kan inte prata med personen och tål knappt synen av människan”.

Är det verkligen det här vi vill? Ska vi börja hata människor som tidigare stod oss nära? Är det värt det?

Jag kan inte se hat som en lösning. Inte på något sätt.

Jag förundras också över dom uttalanden som andra partier har gjort i riksdag och kommuner/landsting om att dom inte ska låta SD komma till tals. Oavsett hur illa vi tycker om det så är det ändå över 800 000 svenskar som röstade på SD i förra valet, och att försöka hitta sätt så att Sveriges tredje största parti inte får komma till tals får mig att fundera på vad ”demokrati” egentligen innebär...
Kan det verkligen vara rätt sätt att bemöta problemet?

Jag funderade på vad som kan rättfärdiga det beteendet, och var tvungen att läsa igenom SDs partiprogram för att försöka förstå. Jag förväntade mig nästan att det skulle stå nånting om att utrota folkslag i det, men det gjorde det ju inte. Det var väldigt välformulerat och slipat, och flera gånger lyftes vikten av att bevara demokratin och att stötta dom svaga i samhället och satsa på barnen. Sen beskrevs en önskad världsordning som jag visserligen inte skulle vilja leva i, som t.ex. strävan efter att alla inom ett land ska vara så lika som möjligt, att vi inte ska tillåta andra kulturyttringar i Sverige än det som anses som svenskt, att alla i Sverige ska vara kristna, att kungen ska vara statschef (!), att vi ska minska samarbetet med andra länder, att vi inte ska vara öppna för förändringar och utveckling, att vi inte ska sträva efter att ligga långt fram i miljöarbetet, att vi ska försöka minimera antalet muslimer som släpps in i Sverige, mm, mm.

Det känns inte helt bekvämt för min del, om jag ska vara ärlig. Samtidigt tror jag inte att alla 800 000 som röstade på SD är högerextremister. Jag gjorde en gång ett jobb åt Stiftelsen Expo (som kartlägger högerextremismen i Sverige), och det var inga 800 000 personer som dom hade i kikarsiktet. Å andra sidan hör jag dom som säger att det var precis så nazisterna började – dom låtsades vara bra och såg till att få ett brett stöd bland folket, för att sedan...
Men jag är för dåligt insatt i historien för att veta om det stämmer.

Jag kan även förstå vissa av de drivkrafter som ligger bakom att folk röstar på SD. Det finns problem, och dom behöver bemötas.
En bekant till mig berättade om en vän som bodde i ett område där kommunen hade placerat väldigt många flyktingar. Först var vännen engagerad och ville hjälpa de nyanlända flyktingarna – samlade mat/möbler/kläder, pratade, försökte välkomna, hjälpa till, stötta – så gott hon kunde. Men efter ett tag förvandlades engagemanget till frustration. Det var ofta bråkigt och skrikigt, ungdomarna drev vind för våg och vandaliserade, hon kände sig hotad, stölderna i området ökade, gängen som drev runt om kvällarna spred skräck, hon kände sig inte respekterad som kvinna, och mycket mer. En sån situation driver fram känslor som är svåra för en enskild person att hantera. Visst går det att logiskt förklara att många av flyktingarna förmodligen är traumatiserade och mår väldigt dåligt, att det tar tid att acklimatisera sig i ett nytt land, att dom har andra synsätt och förutsättningar. Men jag kan förstå att tålamodet tar slut för den enskilda personen som drabbas.

Jag tror att det är oerhört viktigt att den som lever i dessa situationer blir bekräftad och respekterad för sina känslor och det den upplever. Att man pratar om problemen. Det är när man förlöjligar eller tiger ihjäl människors frustration som den försöker hitta andra vägar (som t.ex. att se SD som räddningen). Självklart innebär det förändringar i vår närvärld när flyktingströmmarna ökar. Jag tror att många behöver hjälp med att hantera det, annars är det lätt att reaktionerna bara blir hat och rädsla.

Och det är så oändligt komplext. Media rapporterar om fruktansvärda livsöden och levnadsbetingelser ur krigets värld – en värld där döda barn spolas i land på stränder. Många vill hjälpa våra medmänniskor ur detta helvete. Samtidigt misstänker jag att traumat en krigsflykting bär med sig på ett eller annat sätt kan finnas kvar för lång tid framöver, och att det är viktigt att vi förstår att det kan påverka den människans förmåga att fungera harmoniskt. Hur kan vi hjälpa där? Vad har vi för resurser? Hur ska vi agera?

Där jag själv bor på landet så har det för något år sedan placerats ett flyktingboende. Området har tidigare varit väldigt stillsamt, tryggt och fridfullt, och när jag pratat med folk som bott i området i 50 år eller mer så säger dom att det aldrig har hänt nånting. Men sedan flyktingboendet rätt nyligen kom hit så har det åkt polisbilar i skytteltrafik till huset, det har eldats stulna bilar, och en äldre kvinna blev nedslagen och rånad.

Vem som har gjort vad är förstås inte klarlagt, men händelserna skapar reaktioner - folk som har bott här länge känner att vår värld som vi har byggt upp efter hur vi vill ha den är hotad av dessa ”främlingar”. När jag pratar med vissa människor i området så kan jag ibland bli riktigt skrämd av deras attityd. Det är som en mobbmentalitet där ett enormt hat plötsligt väller fram ur okända vrår. Jag kan inte låta bli att fundera över paralleller till häxbränning, judeutrotning, och andra historiska exempel på där mänsklig mobbmentalitet har fått fruktansvärda proportioner.

Men vad kommer allt hat ifrån? Vi har ett flertal historiska skräckexempel vi borde lärt oss av, men ändå ligger dessa känslomässiga reaktioner så nära att bubbla upp igen. Vad är det som gör att människan måste vara ond? Vad är det som driver människan att formera hatmobbar?

Jag förstår att den som blir personligt drabbad av meningslöst våld reagerar känslostarkt. Jag förstår att klasskillnader och stridigheter föder hat. Men vad är det som gör att det blommar upp så mycket överallt just nu?
Hat föder hat.... Hur bryter vi det?

I min kalender så slog jag igår upp en ny vecka, och veckans ordspråk var:
”Det finns bara en väg till lyckan, och det är att sluta bekymra sig över förhållanden som det inte står i vår makt att ändra.”
-Epiktetos

Jag kände mig träffad.