Förvirrad...

[Annym]

Moderator: Flytta gärna tråden om den ligger fel!


Hej!

Har haft en helt underbar pojkvän nu i ett par månader, vi har känt varandra i nästan 1,5år innan vi blev ihop. För ett par veckor sedan så ringde hans ex och sa att han har ett barn på 3 år
Han får panik, ber om ett dnatest o det visar att han är pappa till barnet.
Mamman till barnet har blivit lämnad av sin dåvarande kille, den som hon trodde va pappa. Han vill inte ha något med dom (mamman eller barnet) att göra.

Min kille är helt förtvivlad och har åkt dit och ska väll försöka klura ut hur han ska lösa situationen. Han vill va en bra pappa. Vilket jag är övertygad att han skulle kunna vara!

Har sagt till honom att han ska göra det beslutet som blir bäst för alla parter speciellt för barnet.

Min undran är nu hur reagerar denna 3åring på ett tvärt pappabyte?

Tacksam för svar!

 

[Mammas]

Sv: Förvirrad...

Jag tycker att ni ska ta det lugnt och andas allihopa. Det är en jättejobbig situation ni sitter i och det är viktigt att ni hinner landa i den allihopa. Alla tre vuxna har ju just fått veta att det är så här det ligger till (mamman har dessutom precis gått igenom en separation som inte verkar helt harmonisk). Mitt råd är att inte fatta några livsavgörande beslut nu, utan att umgås så att barnet och din kille lär känna varandra i lugn och ro. Även om det är han som är den biologiska pappan har barnet levt med två andra föräldrar varav den ena precis försvunnit. Det går ju inte att "byta ut" pappa sådär bara, utan om de bara umgås kommer de att bygga upp en relation som inte "byts ut" mot den relation barnet hade till mammans fd.

Men rent spontant så är det väl en bra idé att de börjar umgås när mamman är med, för att kanske gå över till dagar utan mamman när relationen börjar etableras, och nätter senare när det är börjar bli stabilt.

Lycka till!

 

[uva]

Sv: Förvirrad...

Oj!

Hur treåringen reagerar är förstås svårt att veta, men några tankar som spontant kommer upp:

Åtminstone min treåring har ingen pejl på vad biologiskt föräldraskap innebär - den som är pappa är pappa för den roll han har och den sociala relation de har. Utifrån ett sådant perspektiv är förstås hela situationen obegriplig.

Vad som däremot lär vara väldigt påtagligt är förlusten av den som alltid har varit pappa (för egen del saknar jag ord för hur en "social pappa" rakt av kan klippa banden med sitt lilla barn ). En annan sak som också blir påtaglig är ju att en främling i form av din pojkvän plötsligt dyker upp.

Jag tänker att "uppdykandet" av din pojkvän inte behöver vara någon dramatisk sak, om han och mamman tar det helt i barnets takt och inte presenterar honom som "din nya pappa" utan låter den sociala relationen ta (vad den nu ska ha för) form innan de presenterar den biologiska. Delen med den "gamla pappan" kan nog vara betydligt tyngre, och därför tror jag att det är bra att man inte framställer det som något sorts "byte".

 

[uva]

Sv: Förvirrad...

... eller så skriver jag bara under på Mammas kloka inlägg

 

[Annym]

Sv: Förvirrad...

Tack så mycket för snabba svar!

Önskar att min kille kunde läsa det du skrev Mammas. Hade önskat att jag fått träffat dom, men samtidigt förstår jag min kille som vill träffa dom själv.

Hans tankar går mer eller mindre att lämna mej för att leva med mamman och barnet. En bra tanke att barn alltid ska ha 2 föräldrar.
Kommer själv från ett hem med 2 föräldrar som bråkat och inte visat någon kärlek till varandra, dom bara bodde ihop, sov i samma säng. Men inget annat. Jag har mått dåligt över det. Hade varit bättre o haft 2 kärleksfulla föräldrar på 2 olika håll.

Jag kommer självklart att stötta min kille i det beslutet han tar, men har bett honom att andas lite, vara själv tänka igenom allt. Och vänta ett par veckor med sitt beslut iochmed att alla känner stor sorg över något i situationen.

Jag älskar verkligen den här killen, har känns som den rätta, han säger desamma.

Någon som har tips på hur jag ska göra för att han ska känna att jag finns där utan att finnas för mycket?

 

[Mammas]

Sv: Förvirrad...

Varför kan han inte göra det? Du får visa honom tråden?

Och varför skulle det vara det bästa för barnet om de flyttade ihop? 1. Vill mamman det? 2. Varför tog det slut? Vad säger att det kommer att funka bättre? 3. Tänker de på barnet i detta? Barnet har precis förlorat sin "pappa" (den som barnet sett som sin pappa), då ska tryggheten rivas upp ännu mer av att en helt okänd person flyttar in i barnets hem?

Och klart att han ska ta sitt ansvar och att barnet ska ha två föräldrar - men det betyder inte att föräldrarna behöver bo ihop.

Och givetvis ska ni inte ta något beslut nu, låt det sjunka in och se vad som händer. Oavsett vilket behöver barnet tid för att hantera och smälta förlusten av "pappan", och att snabbt ta in en annan gör inte saken bättre. Även om din kille är pappa till barnet biologiskt sett känns det inte så för barnet nu, och det är ju barnet som det ska tas hänsyn till i den här situationen.

 

[Annym]

Sv: Förvirrad...

Ska göra de såfort vi ses igen. Tänkte inte ens så

1. Mamman vill att dom blir ihop igen
-Min gissning är att hon bara vill ha någon tajt vid sin sida hela tiden och det kan lika gärna vara någon annan än min kille.

2.Tyvär har jag ingen aning om varför det tog slut förut.

3.Sa just det du skrev till min kille så han tänker till extra innan han gör något, iom att barnet är huvudpersonen och kan föra sin talan minst så måste man ju försöka ta hänsyn till barnet.

Har sagt till honom att han måste inte bli ihop med mamman igen pga barnet. Han kan fortsätta leva som han gjorde innan han fick reda på barnet men att han träffar barnet vissa dagar i veckan och tillslut kanske tillochmed ha barnet hos sig vissa perioder (varannan vecka eller så).

Hoppas att han inte tar något förhastat beslut.

 

[Mammas]

Sv: Förvirrad...

Alltså, om de båda är kära i varandra så är det klart att de ska bli tillsammans igen, att bli det bara på grund av barnet låter som en synnerligen dålig idé. Och du behöver ju inte veta varför det tog slut, men det är ju bra om han funderar över det. Sedan kommer han ju behöva ha en relation till mamman oavsett, eftersom de har barn ihop. Han kan ju oavsett erbjuda sig att hjälpa till med ev flytt, bidra till barnet ekonomiskt (det har kanske blivit tungt ekomiskt sett att plötsligt bli ensamstående) etc.

Och om vi ska vara lite krassa, oavsett om de kommer fram till att de är varandras livs kärlekar och vill tillbringa livet tillsammans så är det (imo) fortfarande inte en speciellt bra idé att flytta ihop direkt, med tanke på barnet. Och dessutom, om det skulle vara så att det är den bästa lösningen kommer det fortfarande att vara det om någon månad, så det finns inget som gör att det är en dålig idé att låta saker sjunka in innan det fattas stora beslut.

Om det är så att ni älskar varandra och så är det snarare bara positivt för barnet att få inte bara en utan två extra personer i sin närhet.

Och helt ärligt, kärnfamiljsmyten trodde jag var helt utdöd vid det här laget? Precis som du beskriver din uppväxt är ju något man hör hela tiden tycker jag.

 

[rutans]

Sv: Förvirrad...

Vänta nu här lite!
Funderar han på att lämna dig för att försöka med barnens mor enbart för att han nyss fått veta att han är pappa till barnet? Det är det mest korkade resonemang jag hört på ett tag i relationsväg. Han kan vara en god far utan att behöva göra några sådana drastiska åtgärder, men han kan mycket väl vara i chock just nu och inte tänka klart.

 

[Annym]

Sv: Förvirrad...

Det är precis där vi står fortfarande, han har dock börjat förstå att det inte kommer att funka att bara flytta in hos mamman och barnet. Han säger att han har för mycket känslor och tankar kvar hos mig eller hur man nu ska säga.

Har sagt till honom att det bästa för alla parter hade ju varit om alla fortsätter "som vanligt" fast han får självklart åka och hälsa på barnet hur mycket som helst alternativt ha delad vårdnad.
Men hans pappa stack från hans mamma såfort dom märkte att hon var gravid, så han har ju haft en pappa han aldrig träffat. Och mått dåligt över det.
Jag har levt med båda mina biologiska föräldrar som inte kom överens men inte en närvarande pappa pga jobb+båt som tog all hans tid, så min pappa blev min pappa när jag var ca 19, då kändes han som min pappa för första gången. Hade en annan man som fadersfigur som fungerade super som "extrapappa" =)

 

[ako]

Sv: Förvirrad...

Visa honom den här tråden! Lycka till!

 

[rutans]

Sv: Förvirrad...

Hur går det för dig?

Även om hans egen pappa stack och inte var närvarande, så är det ju inte samma sak som att ha delade föräldrar. Det känns lite som att jämföra äpplen med päron. Han kan vara en närvarande pappa utan att leva med mamman. Snurra inte in dig själv i hans tankegångar, jag tycker inte alls du behöver ställa dig bakom och stödja ett beslut om det inte bygger på att han har fått tillbaka känslorna för mamman. Och faktiskt behöver du inte stödja det då heller, bara acceptera det.

Tänk om han nu skulle gå tillbaka med de förutsättningarna och på grund av den orsaken.. personligen så ger jag det inte lång tid innan det skulle gå i stöpet... Då kommer deras barn att drabbas av ännu en separation, och det är nog jobbigare för barnet än att redan från början ha delade föräldrar.

 

[Annym]

Sv: Förvirrad...

Situationen har utvecklats såhär

Min kille/ex eller vad det nu blir sa att det är nog bäst att vi tar en paus/ses som kompisar ett tag, men vi kan inte ses hemma hos honom eller hos mig då vi inte kan bara vara kompisar då. Så vi ses vid mackar eller så. Hans företag som han har ihop med sin bror går dåligt så han måste koncentrera sig på det samt åka iväg för o fixa med företaget samt som han har ett "vanligt" jobb som stabil inkomst. Samtidigt som han åker till mamman/barnet var o varannan dag.

Såfort vi snackar med varandra säger han att han vill tillbaka till den tiden då vi hade det som bäst, innan allt hände. Men samtidigt vill han inte svika sitt barn. Har sagt till honom att han måste försöka inse vad hennes familj håller på med (han blev erbjuden ett bra chefsjobb av hennes ena förälder som har ett företag) sa att det är ju bara för att kunna hålla honom i ett järngrepp.

Nu går jag bara och väntar och lider varje sekund av dygnet av saknaden efter min fina bättre hälft. Försöker ha så mycket som möjligt att göra för att slippa tänka.
Hoppas bara på att han fattar vad som händer snart. För det är inte hälsosamt för honom eller för någon. Han är så stressad att han knappt går o prata med. Han ser extremt sliten ut (ungefär som jag gjorde när min häst var dålig o ja spenderade 4 dygn som vaken samtidigt som annat skit hände).

Men är där för honom och försöker verkligen att få honom att inse vad som händer, vad han vill, vad som blir bäst för barnet, att jag inte har något emot att han har ett barn.
Jag menar, han är min stora kärlek. Låter skumt men har verkligen inte känt något liknande, det är nästan samma styrka på mina känslor för honom som jag har för min häst Vad jag har uppfattat det från hans sida känner ju han samma.

Ojjdå, nu blev det en uppsats, hoppas ni orkar läsa =)

Såfort jag hör något annat skriver jag så ni vet lite vad som händer =)

 

[ako]

Sv: Förvirrad...

Jag förstår att det är jättejobbigt för dig då du är kär i killen, men allvarligt talat; är han verkligen något att ha? Åka runt på mackar (!?) för att man inte kan ses hemma och patetiskt dravel om att han vill ha det som innan... Vill han det är det ju fullt möjligt och det mest naturliga valet egentligen, men frågan är väl snarare om han låter sig köpas av löfte om fint jobb!?

Låter nog hårt, men det låter som om det finns vettigare killar att hitta.

Lycka till!

 

[rutans]

Sv: Förvirrad...

Alltså... Från egna erfarenheter så är " mycket på jobbet just nu" en bortförklaring för att undvika att träffas. Har använt den själv, och även andra emot mig. Även om man nu har mycket, så hittar man ett hål för att man vill!

Jag tycker han beter sig illa mot dig. Äta kakan och ha den kvar... Det ska du inte ställa upp på! Du kommer bara må ännu sämre av det i längden!

 

[Skogstrollet]

Sv: Förvirrad...

Vore jag du skulle jag backa ur situationen och be honom höra av sig igen när han löst det. Det är han som behöver reda ut hur han vill ha sitt liv, sen kan han kolla med dig om du är intresserad av att dela det eller inte. Han har valt att avsluta alltså är det inte "ni" längre och du borde inte behöva stötta honom osv. Risken finns att du drar ut på det hela genom att göra det eftersom han då kan ha lite av båda kakor kvar.

Låt honom sakna dig nog för att göra ett val.

 

[Annym]

Sv: Förvirrad...

Nu har det gått ett tag sedan allt hände. Detta har hänt:

Slutade att höra av mig på ett tag. Smsade honom för kanske en vecka sedan, då han fyllde år. Fick inget svar, testade att ringa ett par dagar efter och fick inget svar. Gick in på hans fbsida för att se om han skrivit något dom senaste dagarna. Men då ser jag att han tagit bort mig som vän...

Tar detta som att han inte vill ha något med mig att göra, han har varit hyfsad på att svara på sms i alla fall, men inte nu.

Tänkte bara uppdatera er lite =)

 

[ako]

Sv: Förvirrad...

Jättetråkigt, men beter han sig så illa var han kanske inte Mr Right ändå.