förlossning- bebis kärlek?

[skogstomten]

Kanske lite tokig rubrik,
men jag visste inte riktigt hur jag skulle formulera det.

I de flesta förlossningsberättelserna och liknande
som jag läst, så har mamman genast känt en oehörd kärlek
och vill bara vara med barnet direkt och ja....

Med sonen tror jag att jag nog mer kände så.
Fick mer panik där när dom drog iväg med honom då,
än den här gången med dottern.
Skäms ju att det kan bli så,
jag såg bara ett inlindat knyte som dom drog iväg med.
Då hade dom frågat först om jag ville se henne.
Sen var jag rätt borta

Men alltså har alla andra direkt från barnet kommit ut,
kännt den där enorma lyckan över sitt barn?

För min del växer nog kärleken med tiden och individen tror jag.

 

[Popcorn]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

Kan väl säga både ja och nej. Glad över att det änteligen var över och att barnet var friskt.

Sedan var man ju så utmattad att man inte riktigt orkade känna den där hissnade lyckokänslan.

Men visst var det kärlek vid första ögonkastet!

 

[Calazirya]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

Jag tycker inte alls att du ska skämmas, du födde ju inte under "normala förhållanden" heller ..

Även om så vore så finns det inget facit över hur man ska reagera när man blir mamma, alla känslor som kommer och hormonpåslaget man har går inte att styra över alls utan det blir som det blir.

Du ska inte skämmas alls, det är trots allt en normal reaktion det med

Jag var faktiskt orolig över hur jag skulle knyta ann till Ella med tanke på att jag var sövd och missade när dom plockade ut henne..

 

[Freddie]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

Det är tvärtom vanligt att känna sig såväl neutralt som negativt inställd till sin nyfödda bebis. Runt 10% av alla nyblivna mammor drabbas därtill av en förlossningsdepression och det kan ta månader (och i sällsynta fall år) innan man riktigt kan känna kärlek till sitt barn.

När min son föddes kände jag en stark lättnad, det var skönt att förlossningen var över. Jag kände dock ingen kärlek alls till min son, utan tyckte att han var söt, men gärna fick vara söt hos någon annan. Idag är han närmare 3 år gammal och kärleken till honom är bortom alla ord. Den växer fortfarande för varje dag som går.
Alla känslor mellan himmel och jord kan uppkomma i samband med ett barns födsel och det är absolut ingenting du behöver skämmas för.

Jag tror att en anledning till att många mammor idag skäms över att de inte kände den där himlastormande kärleken direkt tror sig vara ensamma om detta är att så många utgår från att man "ska" vara lycklig. "Åh, det måste vara uuunderbart att vara mamma" är inte en fråga/ett påstående man gärna svarar "Nej för fan, vill du ha ungen?" på.

 

[No1]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

Jag har träffat ett par kvinnor som berättat att de dagarna efter förlossning känt alla möjliga sorters känslor, utom just den himlastormande förälskelsen till sitt barn.
Vilket i sig antagligen är väldigt stressande då det finns en starkt befäst åsikt om hur kvinnor ska bete sig när de blir mammor.
En del verkar behöva längre tid på sig -> först landa -> sedan tillåta sig känna - utan att för den delen ha drabbats av en depression.

 

[jerseyko]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

Min förlossning gick väldigt snabbt och det tog några dagar innan jag verkligen kände den där kärleken. När han föddes kände jag ju direkt kärlek till honom, men samtidigt "inga" känslor alls. Mer "Oj här kom en bebis". Jag var helt inställd på att gå över tiden och var helt oförberedd när vattnet gick 6 dagar före BF, 3 timmar senare var han född! Jag hann aldrig riktigt med vad som hände och farmor och mormor (uppfattade jag det som) älskade sitt barnbarn mer än mig.

Jag var mer den som tog hand om den där helt perfekta bebisen Och efter kanske 1 vecka så ramlade poletten ner och jag insåg att han faktiskt är min!

 

[CillaW]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

För mig tog det några dagar första gången. Jag tyckte om honom direkt, mest för att han var så lik sin pappa som jag redan tyckte om. Men efter tre dagar slog hormonerna till och jag blev djupt förälskad i mitt lilla barn. Det har inte gått över än
Med min dotter var det mer omedelbart.

 

[ameo]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

Jag kan ärligt säja att när jag fick mitt första barn så var det inte direkt nån kärlek jag kände. Det var mer att "här kom en till familjemedlem som ska tas omhand". Hade lika gärna kunnat vara en kattunge, ett föl eller en hundvalp. Det tog ett par veckor i alla fall innan jag kände något som kan liknas vid kärlek...

 

[vindvissla]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

Den här tråden är rätt bra tycker jag

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=954643

Nej du är inte ensam och för det mesta brukar det lösa sig ändå

 

[Freyja_bus]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

Du ska inte alls skämmas över att du inte känt den där oerhörda kärleken direkt. Jag vet många som varit med om snabba/chockartade förlossningar som har haft svårt att ta till sig barnet i början.

Jag hade själv en ganska lång förlossning och den första spontana känslan lättnad. Lättnad över att det äntligen var över, att bebisen var ute och att det inte gjorde ont längre. Dock kände jag en enorm kärlek till barnet på direkten, och så fort hon kom upp på mitt bröst var livet bara helt underbart.

Men skäms inte du. Kärleken växer ju såklart med tiden!

//julia

 

[Naggur]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

kärlek? nej. modersinstinkter? ja.

kärleken växte fram. Hur kan man älska någon man aldrig träffat?

 

[LitenIsa]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

Med andra barnet kände jag kärlek på en gång. Hon var helt underbar.

Med första barnet tog det flera månader innan jag kände att jag skulle kunna offra mitt liv för henne. Fanns tom tillfällen i början då jag ångrade att vi fått henne. I bilen på väg hem från BB började jag grina och ville helst av allt bara åka tillbaks till tryggheten och alla snälla sköterskor som tog hand om henne då jag inte fattade vad hon ville.

Nu däremot när hon är 20 mån kan jag intye tänka mig ett liv utan henne eller hennes lillasyster heller för den delen. Men som sagt, tog ett antal mån innan jag kände den där stormande kärleken för Elivia.

 

[Jane_Done]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

Ingen himlastormande moderskärlek här heller, mer av: "vad spännande, en ny människa jag ska lära känna".

 

[lingonben]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

Som en hel del andra i tråden kände jag ingen översvallande kärlek från första början. Lättnad över att det var över, samhörighet över att vi tagit oss igenom en lång och jobbig förlossning ihop (du och jag bebis, du och jag ) och en enorm ansvarskänsla, definitivt! Men inte kärlek från första sekunden, det kom senare. Som tur var fick hen det i mängder från sin far från första stund. Men enligt den klassiska modersmyten "ska" man ju älska sin avkomma ögonblickligen, så jag hade rätt dåligt samvete.

 

[MittNyaJag]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

kärlek? nej. modersinstinkter? ja.

kärleken växte fram. Hur kan man älska någon man aldrig träffat?

Instämmer helt.

 

[MittNyaJag]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

Oj, Det är ju min tråd!
Vad glad jag blev.

Kanske ska komma med en uppdatering i den så här en månad eller så senare...

 

[skogstomten]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

Tack för alla svar
Intressant att läsa folks olika erfarenheter.

Känner mig inte riktigt som samma monster nu
Bara halvt om halvt, men ja antagligen var det mycket som spelade in.
Detvaren månad tidigt,detgick snabbt och på "fel ställe".
Plus antagligen en massa skuldkänslor från en inte helt fungerande graviditet.
Tyvärr växer dom skuldkänslorna i samma takt som kärleken till barnet
Får hoppas att det särar på sig och utvecklas åt olika håll.

 

[Calazirya]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

Hur kan man älska någon man aldrig träffat?

Men det går ju inte att förklara, men jag kan då säga att jag älskade min dotter från första stund ..

Jag kände ju henne absolut även om jag inte har varit medveten om hennes utseende.

Alla reagerar olika och så är det, ingen känsla är fel

Skogstomten:

Det kanske kan vara skönt för dig att få prata av dig om hur du känner med någon utomstående?
Kanske någon på MVC/BVC?

 

[vindvissla]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

Jag tror alla sätt är normala och vanliga, och att de allra flesta faktiskt älskar sitt barn förr eller senare! Vissa blir blixtförälskade och vissa tar det lite längre tid för.

Jag brukade jämföra med min hund. När jag fick henne som valp (någon hade hittat henne i en rondell och vi hittade inte ägaren så det var inget planerat hundköp) så försökte jag länge ge bort henne. Jag hade inte tid eller lust att ha en hund, och dessutom var hon ganska jobbig. Jag minns att i flera månader kändes det som ett tvång att ha henne, fast lite kul ibland såklart. Nu, 4 år senare älskar jag henne otroligt mycket, och förstår inte alls hur jag kunde tänka så! Men det är så jag fungerar, det tar lite längre tid för mig att fatta haha.

 

[Mammadutt]

Sv: förlossning- bebis kärlek?

Jag var SÅ slut och drogad och trött och hade ont. Såhär kan jag beskriva det:
- Äntligen det är ÖVER (akutsnitt)
- Shit det är ju jag (när jag såg henne första ggn)
- 3 timmar på uppvak... längtade inte så mkt var alldles för slut... sov och hade feberkramper om vart annat (snittades pga livmoderinfektion).

Sen var det ju underbart att återförenas men vi sov 4 dygn på BB (pga min infektion) och dottern skrek KONSTANT så vi lämnade bort henne flera ggr FRIVILLIGT för att få sova (hon var slemmig i halsen och snorig pga fostervatten så hon hade svårt andas, äta... vrålhungrig ju)...

Hur som haver, skum känsla i början mkt hormoner, besvikelse över hemska förlossningen, lättad över akutsnitt, hemsk amning som krånglade osv.

Kan säga såhär att jag älskar henne mer och mer för varje dag som går hon är över 3 år nu men det fortsätter bara bli starkare och starkare, jättemäktigt

2 mån efter förlossning vart jag psykotisk och fram till hennes 1-årsdag är allt en dimma. Jag hade svårt med verkligheten och närheten och ansvar.... inte en rolig tid. Jag är "förbjuden" (avrådd) att skaffa fler barn.