Förlorat barn

[Treo]

vet inte ens riktigt vad jag vill med detta eller vad jag egentligen vill skriva, me. Behöver nog bara skriva av mig...
Jag har mått dåligt en bra tid nu, har fått diagnosen kraftig ångest, kraftig depression och nära att bli utbränd. Allt det beror på min barndom och att vi förlorat på dåliga grunder en av våra barn, varken äldst eller yngst. Han är mer eller mindre fråntagen av oss av nära anhörig som anser han har det bättre hos dom, fast inget kunnat fastställas från något håll och vi är helt betrodda att ta hand om alla andra av barnen konstigt nog. Soc kallar det nära anhörig placering som dom dessutom säger att vi själva velat ha och gått med på placeringen. Från start har dom hela tiden tjatat och att det är tillfälligt och vi ska jobba för att barnet ska flytta hem snart. Men dom bara drar ut på tiden och nu pratar om minst 6 månader med förskolebyte. Känns bara som allt kommer längre och längre bort. Alla barnen mår ju dåligt över att syskonet bor borta och är stressade över allt runt omkring och mår dåligt när han kommer hem och när han ska åka igen. Alla inblandade med bra insyn bara skakar på huvudet och undrar vad sjutton soc håller på med. Många har gett rådet att blanda in advokat, då inget gått rätt till. Sen fattar jag lika lite som andra över hur man kan vara ett bättre familjehem än familjen när man inte ens kunde ta hand om sina egna barn.. finns så mycket jag skulle kunna berätta om deras fina familjehem som skulle få dom att trilla av stolen men jag vågar inte. Är rädd att förlora den enda lilla släkt jag ens har kvar. Är så fruktansvärt ensamen utan alla mina fina underbar barn som är väluppfostrade och skötsamma, ja sambon då har jag ju.. håller på ge upp snart.
Sa till psykologen innan han fick mina papper som jag fyllt i att han fick lova att inte tvångs ilägga mig på psyk för det hade jag aldrig klarat. Har super bra psykolog och läkare nu som tur är. Känner ofta det skulle vara lika bra för alla att jag dog. Men efter att nästan dött
Förra veckan så insåg jag att jag ändå vill leva men vet för mina barns skull. 3 gången jag var riktigt nära döden, första så var jag så liten att jag inte riktigt mins. Andra gången dom inte visste om jag skulle överleva har jag tonåring och blev roligt skadad i en ren olycka (klantig från min sida som jag kunnat undvika).
Nu sist så sov jag i minst 3 dagar med max tio min vaken åt gången. Vinglade mellan väggarna, frös värre än någonsin, kunde inte tänka klart dig sluddrade. Dom få gånger jag försökte svara på sms från sambo eller barn så kopplade inte hjärnan och fingrarna så texterna var oläsliga. Jämrade mig och grät i sömnen av utmattning och smärta. Sambon tvingade in mig på akuten sa antingen så åker jag eller så ringer gan ambulans akuten är till för riktigt sjuka enligt mig). Men uppta ambulans aldrig så han lyckades skjutsa in mig. Hade nästan 40 graders feber crp över 300 och blodet låg på 54, så när jag bad om ursäkt för min dumma sambo som skulle uppta deras viktiga tid förklarade dom att jag definiera hörde hemma på akuten. Dom trodde jag hade haft 10 % chans att överleva om jag inte kommit in när jag gjorde det. Var medvetslös till och från, men låg på iva 1 1/2 dygn innan jag fick ny avdelning. Hade tydligen 3 olika infektioner i blodet. Nu sen några dagar är jag hemma och ska ta upp fajten igen om barnet så vi kanske kan få hem familjen samlad.
Men som sagt ville nog mest bara skriva av mig lite ångest och sorg över mitt förlorade barn.

 

[karamelldrottningen]

Men du har inte förlorat ett barn utan han/hon är på annat ställe tillfälligt för att du varit sjuk? Eller?

Du har flera barn men bara ett som är omplacerat? Varför gör man så?

 

[Sar]

vet inte ens riktigt vad jag vill med detta eller vad jag egentligen vill skriva, me. Behöver nog bara skriva av mig...
Jag har mått dåligt en bra tid nu, har fått diagnosen kraftig ångest, kraftig depression och nära att bli utbränd. Allt det beror på min barndom och att vi förlorat på dåliga grunder en av våra barn, varken äldst eller yngst. Han är mer eller mindre fråntagen av oss av nära anhörig som anser han har det bättre hos dom, fast inget kunnat fastställas från något håll och vi är helt betrodda att ta hand om alla andra av barnen konstigt nog. Soc kallar det nära anhörig placering som dom dessutom säger att vi själva velat ha och gått med på placeringen. Från start har dom hela tiden tjatat och att det är tillfälligt och vi ska jobba för att barnet ska flytta hem snart. Men dom bara drar ut på tiden och nu pratar om minst 6 månader med förskolebyte. Känns bara som allt kommer längre och längre bort. Alla barnen mår ju dåligt över att syskonet bor borta och är stressade över allt runt omkring och mår dåligt när han kommer hem och när han ska åka igen. Alla inblandade med bra insyn bara skakar på huvudet och undrar vad sjutton soc håller på med. Många har gett rådet att blanda in advokat, då inget gått rätt till. Sen fattar jag lika lite som andra över hur man kan vara ett bättre familjehem än familjen när man inte ens kunde ta hand om sina egna barn.. finns så mycket jag skulle kunna berätta om deras fina familjehem som skulle få dom att trilla av stolen men jag vågar inte. Är rädd att förlora den enda lilla släkt jag ens har kvar. Är så fruktansvärt ensamen utan alla mina fina underbar barn som är väluppfostrade och skötsamma, ja sambon då har jag ju.. håller på ge upp snart.
Sa till psykologen innan han fick mina papper som jag fyllt i att han fick lova att inte tvångs ilägga mig på psyk för det hade jag aldrig klarat. Har super bra psykolog och läkare nu som tur är. Känner ofta det skulle vara lika bra för alla att jag dog. Men efter att nästan dött
Förra veckan så insåg jag att jag ändå vill leva men vet för mina barns skull. 3 gången jag var riktigt nära döden, första så var jag så liten att jag inte riktigt mins. Andra gången dom inte visste om jag skulle överleva har jag tonåring och blev roligt skadad i en ren olycka (klantig från min sida som jag kunnat undvika).
Nu sist så sov jag i minst 3 dagar med max tio min vaken åt gången. Vinglade mellan väggarna, frös värre än någonsin, kunde inte tänka klart dig sluddrade. Dom få gånger jag försökte svara på sms från sambo eller barn så kopplade inte hjärnan och fingrarna så texterna var oläsliga. Jämrade mig och grät i sömnen av utmattning och smärta. Sambon tvingade in mig på akuten sa antingen så åker jag eller så ringer gan ambulans akuten är till för riktigt sjuka enligt mig). Men uppta ambulans aldrig så han lyckades skjutsa in mig. Hade nästan 40 graders feber crp över 300 och blodet låg på 54, så när jag bad om ursäkt för min dumma sambo som skulle uppta deras viktiga tid förklarade dom att jag definiera hörde hemma på akuten. Dom trodde jag hade haft 10 % chans att överleva om jag inte kommit in när jag gjorde det. Var medvetslös till och från, men låg på iva 1 1/2 dygn innan jag fick ny avdelning. Hade tydligen 3 olika infektioner i blodet. Nu sen några dagar är jag hemma och ska ta upp fajten igen om barnet så vi kanske kan få hem familjen samlad.
Men som sagt ville nog mest bara skriva av mig lite ångest och sorg över mitt förlorade barn.

Vilken tur att ni åkte in så att du kunde få vård! Jag kan absolut inget om soc och placeringar men om du själv haft dåliga erfarenheter av familjen sån känns det ju högst angeläget att skydda ditt barn från detta. Ett förskolebyte gör det antagligen svårare att få hem barnet igen. Sedan är det ju viktigt att ni som familj är i så bra form att det bästa för barnet är att bo hemma.

 

[Treo]

Förlorat är ett starkt ord, men det känns verkligen så. Anledning är inte att kag blev sjuk, utan det beror endast på att jag inte vågar säga emot den anhöriga och sambon visste inte riktigt vad han gick med på när barnet blev frivilligt placerat. Dom säger själva soc att vi ska jobba på att han ska flytta hem, men känns lite som dom säger en sak men jobbar t andra hållet då dom vill byta förskola. Alla barnen blir givetvis påverkade och mår dåligt över att nästan halva veckan vara en mindre för stt sedan vara ett barn till. Och det är inte
Soc idé utan dom anhöriga som är för fäst vid honom och pratat med soc om att barnet har det bättre hos dom för då är han ensambarn och kan få mer uppmärksamhet. Här kanske finns ju både äldre och ungre syskon.
Lider och mår så dåligt över att se barnets närmaste syskonen sorg men även dom andra syskonen. Nej det finns naturligtvis ingen spm helst plan från deras sida att omplacera någon annan av barnen heller för det finns ingen som helst anledning till det enligt soc. Skulle förstå om dom tyckte stt vi hade så stora brister att dom tyckte det var nödvändigt stt ta alla barn. Nu är det små petitesser dom går på och jag har gett dom tillåtelse att prata med skola, förskola distriktsköterska, vänner ja allt och dom har bara fått positiva svar av alla utom dom som har barnet då.
Psykiskt sjuk med sc

 

[Treo]

Blev något knas, psykiskt sjuk med svår ångest samt panikångest och svårt ångest har ju enbart uppkommit pga av förlorad vårdnad av barnet. Sen att jag under sämtsta möjliga tid blev så sjuk är bara skrattretande. Önskade länge att jag bara hade fått dö där och då. Har ju även strulat lite med umgänget i sommar blev lovad att ha barnet i några veckor i streck, men det blev snarare mindre. Tog upp det med soc och bästa kompisen och pappan var dessvärre tvungen att åka själva då jag var så sjuk kraftig järnbrist plus två infektioner i blodet plus kraftig njurbäcken inflammation. Klättrade ju efter väggarna när jag väl fick mig upp och trodde jag pratat i mobilen med folk eller smsat. Hjärna hade verkligen stängt av just då, kunde inte Smsa för jag tänkte en sak och skrev anna, dessutom sluddrade jag mycket tydligen. Kom in på akuten i sista stund. Försvann ju även ifrån dom emellanåt tydligen. Var inte helt kontaktbar förutom att jag minns att jag bad om ursäkt för att jag upptog deras tid från viktiga och riktig sjuka patienter. Dom var rätt tydliga med att förklara att jag var en allvarligt sjuk patient och det var ca 10% chans jag överlevt om jag väntat mycket längre. Nu svamlar jag känner jag, det jag skulle skriva var att soc var absolut inte nöjd över att umgåmget fungerat så dåligt att vi ska skriva ordentligt kontrakt på hur och när umgänget ska se ut framöver. Men vårt mål att att minska tiden borta och öka hemma tiden. Dom säger ju att vi har rätt att bryta när vi vill då det är frivilligt. Men jag får panik över att dom anhöriga kommer att göra allt för att svartmåla oss, vilket dom redan försökt. Har ju två nästan vuxna barn som bor hemma och även dom tycker att det är åt helvette. Nu kanske jag skriver för mycket med äldsta dottern är så arg att hon kokar och vill ha ännu ett till möte med soc för att ge sin syns, men samtidigt vill jag ju skydda henne. När hon var mycket yngre försökte dom även ta hennes ifrån oss, hon var får stor och det fungerade inte alls. Hon är verkligen mammas tjej rakt igenom trots hon fyller 18 nästa gång. Hon har ju stor inblick då hon har där oftare när hon var yngre då varken jag eller hon vågade säga ifrån. I vanliga fall är jag ingen mes men sen min anhörigas olycka där denne höll på då så har jag aldrig någsin vågat säga ifrån. Samma dag dom skrev ut mig från lassa så fick jag veta att dom hade socmöte. Jag fick enormt stark ångest att dom fick ge stesolid mot ångaren. (Har på recept.

Sambo var orolig och jag med då varken järnet eller crpn var helt bra och att jag skulle stanna en natt till. Läkaren hade redan tvingat mig att gå med på åka hem fast sjuksköterskorna som tog hand om mig tyckte jag skulle stanna minst en natt till. Dessvärre så mitt under mötet med alla mina papprer framme så kommer mina anhöriga och hälsar på. Försöker trycka på att jag måste stanna kvar för jag hade ju sludrat före jag åkte in och såg att stesolid stod på min lista. Men trots både jag och läkaren försökte förklara att det berodde ej på medicinen utan gav dem anhöriga sig inte och läkaren sa till slut jag säker man man ju inte vara. Enda och största problemet var att jag hade varit så sjuk att ångesten inte var ettt problem under dom 4 dagar jag låg hemma och sov utan att knappt dricka och helt utan mat då jag var för slut. Så stesolidburken hemma var inte ena öppnad... svårt att sluddra av något man inte ens tagit... slutade med att jag blev utskriven och fick bo där 4 dagar.
Mest imponerad hur förbannat lätt det är att bli familjehem, vet minst 2 olämpliga...
få se om jag ens lyckas sova inatt, har sån Ångest över mötet med soc imorgon..

Just ja en av dom skrev ju även till sambon och sa att barnet inte skulle komma på söndagen som planerat då jag låg på sjukhus.
Men sambon stod på sig och fick faktiskt ha barnet söndag till onsdag som är dagarna han ska var hemma. Onsdagar är värsta dagen på hela veckan för då vet jag att jag måste lämna ifrån mig mitt barn. Det blev mest rörigt och virrigt precis som mina tankar snurrar runt runt i mitt huvud.

 

[Treo]

Men du har inte förlorat ett barn utan han/hon är på annat ställe tillfälligt för att du varit sjuk? Eller?

Du har flera barn men bara ett som är omplacerat? Varför gör man så?

Nej han har snart varit placerat sen februari och inte på pga att jag var sjuk.

Den frågan ställer sig alla, dom ville ha honom och jag vågade inte säga nej när dom ville låna/hjälpa till att vara barnvakt. Har man inte fått ha/velat ha sina egna hur kan man då då bli familjehem.

 

[Treo]

Vilken tur att ni åkte in så att du kunde få vård! Jag kan absolut inget om soc och placeringar men om du själv haft dåliga erfarenheter av familjen sån känns det ju högst angeläget att skydda ditt barn från detta. Ett förskolebyte gör det antagligen svårare att få hem barnet igen. Sedan är det ju viktigt att ni som familj är i så bra form att det bästa för barnet är att bo hemma.

Kan säga såhär utan att säga för mycket, men allt jag blivit utsatt för av den anhöriga skulle jag aldrig utsätta mina egna barn någonsin.
Har ju varit fosterbarn och trots det var en bra placering hos nära anhöriga som verkligen älskade mig och försökte skydda mig. Så kände jag mig övergiven och föräldralös när ingen av mina föräldrar ville ha mig och jag är så rädd att mitt barn ska känna så också.
Dessvärre känns det inte som vi får rätt respons från soc, ena gillar verkligen inte mig. Sa rakt ut att jag kunde ju ljuga för dom, men det kan ju tydligen inte dom anhöriga för att få behålla barnet så länge som möjligt.

Fick världens utställning av min anhöriga
Att jag ju dum i huvudet som lät min 17 åriga dotter åka och fira hennes killes systers 20 årsdag under bränbollyran då det händer så mycket skit där under bränbollyran. Lyckades när jag återhämtat mig förklara att hennes killes föräldrar självklart var med och såg efter ungdomarna. Men dom var tydligen för slapphänta och jag och sambon litar till 100% på hans föräldrar. Dessutom jobbar hans mamma rent av på soc...

Alla som känner min anhöriga från unga år och vet hur hon varit är nog rätt chockad över att dom fått vårdnaden över vårt barn då personen ifråga sket i mig och orkade inte ta hela striden för mina syskonen utan övergav dom med...

Skulle kunna berätta för soc hur mycket som helst men tror det stjälper mer än hjälper mig...

 

[Amha]

Det finns inte dokumenterat eller vittnen på hur du blivit behandlad av den anhöriga som ung som kan styrka det du säger.

 

[Kilauea]

Jag förstår inte riktigt. Soc är på er sida och säger att ni ska kämpa för att få sonen tillbaka. Det är släktingar (?) som påstår att han har det bättre hos dom?
Kämpa och bryt sen kontakten med de anhöriga. Varför ska de finnas i era liv om de bara förstör?

 

[Hyacinth]

Jag är ledsen för att du är i en svår situation men förstår inte. Barnet har väl en pappa också, om du är sjuk? Och du skriver att ni kan bryta placeringen när ni vill men du vågar inte? Vad säger din sambo?

 

[Hyacinth]

Nej han har snart varit placerat sen februari och inte på pga att jag var sjuk.

Den frågan ställer sig alla, dom ville ha honom och jag vågade inte säga nej när dom ville låna/hjälpa till att vara barnvakt. Har man inte fått ha/velat ha sina egna hur kan man då då bli familjehem.

Men är de det officiellt? Eller bor bara barnet där?
Jag kan inte se andra lösningar än att du och/eller barnets pappa faktiskt hämtar barnet om det är hos en anhörig. Men på ett sätt som är ok för barnet såklart, vet det ens varför det inte är hos er?

 

[Gnist]

Varför är barnet ursprungligen placerat hos släktingar?

Sånt är ju faktiskt inget som "bara händer"..

 

[Sar]

Kan säga såhär utan att säga för mycket, men allt jag blivit utsatt för av den anhöriga skulle jag aldrig utsätta mina egna barn någonsin.
Har ju varit fosterbarn och trots det var en bra placering hos nära anhöriga som verkligen älskade mig och försökte skydda mig. Så kände jag mig övergiven och föräldralös när ingen av mina föräldrar ville ha mig och jag är så rädd att mitt barn ska känna så också.
Dessvärre känns det inte som vi får rätt respons från soc, ena gillar verkligen inte mig. Sa rakt ut att jag kunde ju ljuga för dom, men det kan ju tydligen inte dom anhöriga för att få behålla barnet så länge som möjligt.

Fick världens utställning av min anhöriga
Att jag ju dum i huvudet som lät min 17 åriga dotter åka och fira hennes killes systers 20 årsdag under bränbollyran då det händer så mycket skit där under bränbollyran. Lyckades när jag återhämtat mig förklara att hennes killes föräldrar självklart var med och såg efter ungdomarna. Men dom var tydligen för slapphänta och jag och sambon litar till 100% på hans föräldrar. Dessutom jobbar hans mamma rent av på soc...

Alla som känner min anhöriga från unga år och vet hur hon varit är nog rätt chockad över att dom fått vårdnaden över vårt barn då personen ifråga sket i mig och orkade inte ta hela striden för mina syskonen utan övergav dom med...

Skulle kunna berätta för soc hur mycket som helst men tror det stjälper mer än hjälper mig...

Om det inte är någon "formell placering" så varför hämtar ni inte bara barnet?

 

[Riru]

Jag hade väl tyckt det vore viktigare att ta tillbaka barnet för hela familjens skull, än att försöka behålla någon slags fejkad vänskap med den andra familjen som endast verkar hänga på att de får ha ert barn. Är dom så dåliga personer skulle jag inte vilja ha med dom att göra alls.
Och hur sjutton är man funtad om man bara kan tänka att man vill ha någon annans barn och tar det? Fattar inte ens hur det kunnat gå till.

 

[Treo]

Det finns inte dokumenterat eller vittnen på hur du blivit behandlad av den anhöriga som ung som kan styrka det du säger.

Det måste finnas massor, men frågan är om dom då får gå in och läsa gamla papperskopior. Vilket dom verkligen borde för denna angöra ska inte ha barnen mer än korta stunder åt gången för personen orkar inte med mer. Jag är djup frustrerad och och orolig till när vi kan få hem honom även om det just nu idag låter som målet är att han ska bo med oss inom 3 månaders iaf. Men litar inte på soc eller anhöriga som kan snacka ogrundad skit mot oss och vi hamnar i rävsax och inte kan motbevisa. Dotterns kille som är insyn i soc och familjehemsplacerade säger att dom kan iproncipcsäga vad vill men det är upp till oss att bevisa att det inte är sant.

 

[athena_arabians]

Det måste finnas massor, men frågan är om dom då får gå in och läsa gamla papperskopior. Vilket dom verkligen borde för denna angöra ska inte ha barnen mer än korta stunder åt gången för personen orkar inte med mer. Jag är djup frustrerad och och orolig till när vi kan få hem honom även om det just nu idag låter som målet är att han ska bo med oss inom 3 månaders iaf. Men litar inte på soc eller anhöriga som kan snacka ogrundad skit mot oss och vi hamnar i rävsax och inte kan motbevisa. Dotterns kille som är insyn i soc och familjehemsplacerade säger att dom kan iproncipcsäga vad vill men det är upp till oss att bevisa att det inte är sant.

Men är barnet officiellt placerad där eller inte? Det är ju rätt avgörande för hur man hanterar situationen.

 

[MiaMia]

Du säger att det är en frivillig placering.
Ändå så pratar du som att ni inte skulle kunna avbryta den om ni vill.

Varför gör ni inte det om ni tänker det är bra för både barnet och er familj?
Det är svårt att förstå varför ni väljer att inte ta hem barnet,
när du inte förklarar orsaken till att ni avstår från det.

 

[Lovisaleonora]

Jag sällar mig till skaran som inte förstår varför ni inte avbryter en överenskommelse om frivillig placering, om ni nu inte vill ha det så längre.

Om ni inte vill, är det ju knappast att anse som frivillig längre.

 

[vallhund]

Det känns som det fattas väldigt många parametrar i beskrivningen.

 

[Riru]

Nej han har snart varit placerat sen februari och inte på pga att jag var sjuk.

Den frågan ställer sig alla, dom ville ha honom och jag vågade inte säga nej när dom ville låna/hjälpa till att vara barnvakt. Har man inte fått ha/velat ha sina egna hur kan man då då bli familjehem.

Men vadå "dom ville ha honom"? Att tacka ja till barnvakt förstår jag väl att man kan gå med på om (vettiga) släktingar väldigt gärna vill och ställer upp om man behöver hjälp.
Men att vara barnvakt är ju inte detsamma som familjehem, barnvakt kan dom ju vara utan att dra in soc.
Hur gick det från barnvakt till familjehem+soc?