Varje människa har ju sina specialitéer på vad som är problemområden för just den personen. Det som är problem för mig är kanske inga problem för dig, och tvärtom.
Nu när det är varmt så aktualiseras ett av mina problemoråden.
Nämligen: Ben.
Jag skrev om det här sist, och kan inte låta bli att tugga lite mer om det. Jag har problemhud och kan därför inte gå barbent bland folk. Det blir faktiskt himla meckigt. När jag är hemma så går jag faktiskt helst i shorts, nu när det är 30+ i skuggan. Men så fort det svänger förbi nån på besök så måste jag snabbt hoppa i ett par byxor med längre ben. Går jag ut med hunden i skogen där jag inte träffar på någon människa kan jag ha kortare byxor, men går jag en promenad där jag riskerar att stöta på någon så måste jag ha långbent. Kortbent - långbent - kortbent - långbent. Det blir ett himla bytande och planerande.
Vänner och bekanta reagerar på att jag går i långbyxor dessa dagar, och frågar varför. Jag har tusen bortförklaringar på lager, väl inövade sedan hela mitt liv. Men det är inte utan att det låter krystat.
Det är få som känner till mitt problem. Jag vill inte säga att jag har hudproblem och att mina ben ser ut som om jag har lepra. Jag fixar knappt att prata om det. Jag har i hela mitt liv önskat så förbannat hett att det inte skulle vara sant - att jag skulle vakna en morgon och det skulle vara borta.
Men så är det ju nu inte.
Jag har varit hos flera hudläkare vid olika tidsåldrar i mitt liv. Alla säger: "Finns inget att göra. Har du tur kanske det försvinner med åldern."
Dom allra flesta tider på året går det ju bra. Dom allra flesta tider på året är det inget konstigt att gå i långbenta byxor eller tights. Och då tänker jag inte så mycket på det.
Det är just dessa varma sommardagar som det blir ett ganska påtagligt problem.
Ett problem som jag stör mig på. Och att ha problem man stör sig på är egentligen helt emot min filosofi. Jag anser att många av våra problem bor i våra egna huvuden, och att man därför kan arbeta på sin inställning till sitt problem, och på det sättet få problemet att minska. Men just detta problem har jag svårt att komma åt, och jag lyckas inte riktigt förstå varför.
Blä.
Jag kan ju inte göra nånting åt det. Det är som det är. Då borde jag inte heller lägga ner någon energi på att störa mig på det. - Tycker jag, om jag resonerar logiskt. Men känslomässigt går det resonemanget inte fram. Känslomässigt har jag fortfarande hakat upp mig.
I övrigt är det bra.
Men jag väntar väldigt otåligt på att någon av de ridskolor jag står på kö till ska kontakta mig om plats till hösten. Börjar det inte bli dags för det nu?... Jag vill rida!
Nu när det är varmt så aktualiseras ett av mina problemoråden.
Nämligen: Ben.
Jag skrev om det här sist, och kan inte låta bli att tugga lite mer om det. Jag har problemhud och kan därför inte gå barbent bland folk. Det blir faktiskt himla meckigt. När jag är hemma så går jag faktiskt helst i shorts, nu när det är 30+ i skuggan. Men så fort det svänger förbi nån på besök så måste jag snabbt hoppa i ett par byxor med längre ben. Går jag ut med hunden i skogen där jag inte träffar på någon människa kan jag ha kortare byxor, men går jag en promenad där jag riskerar att stöta på någon så måste jag ha långbent. Kortbent - långbent - kortbent - långbent. Det blir ett himla bytande och planerande.
Vänner och bekanta reagerar på att jag går i långbyxor dessa dagar, och frågar varför. Jag har tusen bortförklaringar på lager, väl inövade sedan hela mitt liv. Men det är inte utan att det låter krystat.
Det är få som känner till mitt problem. Jag vill inte säga att jag har hudproblem och att mina ben ser ut som om jag har lepra. Jag fixar knappt att prata om det. Jag har i hela mitt liv önskat så förbannat hett att det inte skulle vara sant - att jag skulle vakna en morgon och det skulle vara borta.
Men så är det ju nu inte.
Jag har varit hos flera hudläkare vid olika tidsåldrar i mitt liv. Alla säger: "Finns inget att göra. Har du tur kanske det försvinner med åldern."
Dom allra flesta tider på året går det ju bra. Dom allra flesta tider på året är det inget konstigt att gå i långbenta byxor eller tights. Och då tänker jag inte så mycket på det.
Det är just dessa varma sommardagar som det blir ett ganska påtagligt problem.
Ett problem som jag stör mig på. Och att ha problem man stör sig på är egentligen helt emot min filosofi. Jag anser att många av våra problem bor i våra egna huvuden, och att man därför kan arbeta på sin inställning till sitt problem, och på det sättet få problemet att minska. Men just detta problem har jag svårt att komma åt, och jag lyckas inte riktigt förstå varför.
Blä.
Jag kan ju inte göra nånting åt det. Det är som det är. Då borde jag inte heller lägga ner någon energi på att störa mig på det. - Tycker jag, om jag resonerar logiskt. Men känslomässigt går det resonemanget inte fram. Känslomässigt har jag fortfarande hakat upp mig.
I övrigt är det bra.
Men jag väntar väldigt otåligt på att någon av de ridskolor jag står på kö till ska kontakta mig om plats till hösten. Börjar det inte bli dags för det nu?... Jag vill rida!
