förklara avlivning för små barn

[Jeps]

Jag har inga barn men är uppvuxen med djur omkring mig och pappa hade slaktdjur. De ljög aldrig för mig utan jag visste så fort jag kunde förstå det att tjurarna och grisarna skulle bli mat. Det hindrade mig inte från att ha namn på tjurarna

Jag var inte så gammal heller när de första katterna vi hade togs bort och samma där, mina föräldrar ljög inte (plus att jag såg ju att katterna inte mådde bra).

Dock har jag träffat många under universitetstiden vars föräldrar ljög för dem när deras djur skulle tas bort och jag har aldrig förstått varför. Jag har aldrig fått något trauma av att veta att livet är ändligt och när det gäller våra djur rätt så kort.

Det är nog ett större trauma att upptäcka att föräldrarna, dvs de man ska kunna lita på till 100%, ljugit för en.

 

[SaraXX]

Jag tänker också att det är bra att säga som det är, och att det är okej att vara jätteledsen. Det kanske är att dra för långtgående paralleller men jag undrar om viljan att skydda barnen från allt kan hänga ihop med att det nu flaggas för att vuxna inte klarar att hantera motgångar/förluster alls, utan blir sjukskrivna, får psykofarmaka eller vad som när ett husdjur dör tex. Jag menar inte att man inte blir totalt förkrossad, det blir man ju. Men det är ju sällan man blir sjuk av det. Ledsen är inte sjuk, det är i normala fall sunt.

 

[malumbub]

@vinkelina När vi var tvugna att låta katterna somna in tidigare i år, blev det efteråt mycket prat om och lek som katt. Ett sätt att bearbeta tankarna. Det har gått några månader nu och Knoddrik kan fortfarande prata om hur katterna sitter på molnen och tittar ner på oss. Hennes största oro har varit att de ska ramla ner och inte kunna komma upp igen. Eller att de är ensamma där uppe.

Vi valde, för makens skull, att inte ha Knoddrik med när vi begravde katterna i trädgården. Vi har istället bara sagt att man kan gå dit om man vill prata med dem. Det passade oss att göra så denna gång. Nästa gång kanske hon får vara med.


Berättade igår att favorithästen i stallet flyttat upp i himlen. Precis som med katterna har Knoddrik vetat om att hästen varit sjuk. Jag hade förberett mig på ett bryt när vi kom till stallet, men hon var mer fokuserad på sllt annat. Frågade efter hästen några gånger, men sen inget mer.

 

[Happimess]

Jag har inga barn men är uppvuxen med djur omkring mig och pappa hade slaktdjur. De ljög aldrig för mig utan jag visste så fort jag kunde förstå det att tjurarna och grisarna skulle bli mat. Det hindrade mig inte från att ha namn på tjurarna

Kom att tänka på en bekant som föder upp kaniner för kött och familjen jagar dessutom mycket - barnen har minst sagt en naturlig inställning till mat och död. Yngsta sonen kom dragandes på familjens husdjurskanin när det var dags att laga mat en dag, då skulle han stoppa ner den i grytan och äta upp den

On topic: någon nämnde det men jag vill verkligen trycka på det här med att förmedla att det är okej att vara ledsen (eller för den delen - inte vara ledsen, att man kan känna på olika vis!). Ganska många djur passerade hos oss när jag var ung och mina föräldrar tyckte det var skitjobbigt att jag blev ledsen, så jag kände mig konstant ickevaliderad i mina känslor till djuren. De där orden "det är okej att gråta" är fasen kraftfulla.