För mycket

Resan till Stockholm och besöket på hästshowen var nog lite för mycket för mig. Hela helgen efteråt ägnade jag mig åt att vila och sova. Det blev förvisso ett besök på Slöjddetaljer som jag hade tänkt men inte mycket mer än så. Förra gången jag var där blev jag ganska entusiastisk, men inte denna gång. Inspirationen ville inte infinna sig och jag var bara för trött för precis allting.

Så den lilla gnutta entusiasm jag kände innan jag åkte till Stockholm har nu bytts mot trötthet och en känsla av likgiltighet och apati. Och så är jag ledsen över läget. Jag har heller inget att se fram emot nu. Det enda jag kan räkna med är likadana dagar staplade på varandra. Jobba, äta, promenera, yoga, sova.

Jag bara undrar hur länge det ska vara så här. Det känns ju rätt patetiskt att jag inte lyckas ta mig i kragen heller.

 

[Sonic76]

Resan till Stockholm och besöket på hästshowen var nog lite för mycket för mig. Hela helgen efteråt ägnade jag mig åt att vila och sova. Det blev förvisso ett besök på Slöjddetaljer som jag hade tänkt men inte mycket mer än så. Förra gången jag var där blev jag ganska entusiastisk, men inte denna gång. Inspirationen ville inte infinna sig och jag var bara för trött för precis allting.

Så den lilla gnutta entusiasm jag kände innan jag åkte till Stockholm har nu bytts mot trötthet och en känsla av likgiltighet och apati. Och så är jag ledsen över läget. Jag har heller inget att se fram emot nu. Det enda jag kan räkna med är likadana dagar staplade på varandra. Jobba, äta, promenera, yoga, sova.

Jag bara undrar hur länge det ska vara så här. Det känns ju rätt patetiskt att jag inte lyckas ta mig i kragen heller.

Finns det något framöver du kan boka in så du har nåt att se fram emot?
Kan ju underlätta lite kanske?

 

[Magiana]

Finns det något framöver du kan boka in så du har nåt att se fram emot?
Kan ju underlätta lite kanske?

Jag vet inte. Jag hade en idé men den blev det inget med. Men annars har jag rätt dålig fantasi och initiativförmågan är kass. Dessutom är det inte mycket jag tycker är kul just nu.

 

[Unafraid]

"ta dig i kragen", glöm det uttrycket! Du är utmattad, inte lat.

Man blir "bakis" efter mycket intryck, räkna med att det tar ett par dagar att återhämta dig.

 

[tuaphua]

Håller med ang ”ta sig i kragen”.
Är du lika patetisk när du inte kan sluta ha feber om du är förkyld eller för att du inte kan läka ett sår snabbare för att du skärper dig?

Nej, precis! Du är inte patetiskt då eller nu iom att det inte går att skynda på saker när man blivit sjuk.

Och ”ta sig i kragen” kan nog vara en del i varför du är sjuk nu.

Så sluta slå på dig själv i onödan!
/en likadan

 

[Magiana]

"ta dig i kragen", glöm det uttrycket! Du är utmattad, inte lat.

Man blir "bakis" efter mycket intryck, räkna med att det tar ett par dagar att återhämta dig.

Håller med ang ”ta sig i kragen”.
Är du lika patetisk när du inte kan sluta ha feber om du är förkyld eller för att du inte kan läka ett sår snabbare för att du skärper dig?

Nej, precis! Du är inte patetiskt då eller nu iom att det inte går att skynda på saker när man blivit sjuk.

Och ”ta sig i kragen” kan nog vara en del i varför du är sjuk nu.

Så sluta slå på dig själv i onödan!
/en likadan

Jag tänker att jag borde kunna vara lite positiv också. Men jag är rätt tom på känslor rent generellt. Det har väl med depressionen att göra.

Men ja, jag har nog "tagit mig i kragen" några gånger för mycket.

 

[tuaphua]

Jag tänker att jag borde kunna vara lite positiv också. Men jag är rätt tom på känslor rent generellt. Det har väl med depressionen att göra.

Men ja, jag har nog "tagit mig i kragen" några gånger för mycket.

Jag är i grunden überoptimist och jävligt nöjd med det mesta. Väldigt happy go lucky, peace and love etc.
När jag blev utbränd pga sköldkörtel och hormonpaj blev jag deprimerad. Inget var kul öht. Jag brukar ju tycka det mesta är roligt/intressant etc.
Jag försökte pressa mig att tycka iaf det jag brukat älska var kul. Det var inte det.

Idag är jag igen glad, lättroad, intresserad etc. Men så fick jag både tid att läka och medicin mot hormonpajet.
Det där med att tvinga sig till det funkade inte alls.

Kanske är tröstlöst att höra. Eller så ger det ett lugn i att du inte behöver pressa fram känslor du inte orkar med just nu. Jag vet inte.
Men du är inte ensam om att ha mått så.
Och det du känner är ok att känna.

 

[Unafraid]

Jag tänker att jag borde kunna vara lite positiv också. Men jag är rätt tom på känslor rent generellt. Det har väl med depressionen att göra.

Men ja, jag har nog "tagit mig i kragen" några gånger för mycket.

Jag har varit "frisk" i över ett halvår och måste fortfarande vila efter grejer och blir "bakis" av mycket aktivitet. Så det kan du nog tyvärr få räkna med ett tag framöver. Det blir lättare när man kan planera in att man kommer vara trött och acceptera det.

 

[Magiana]

Jag är i grunden überoptimist och jävligt nöjd med det mesta. Väldigt happy go lucky, peace and love etc.
När jag blev utbränd pga sköldkörtel och hormonpaj blev jag deprimerad. Inget var kul öht. Jag brukar ju tycka det mesta är roligt/intressant etc.
Jag försökte pressa mig att tycka iaf det jag brukat älska var kul. Det var inte det.

Idag är jag igen glad, lättroad, intresserad etc. Men så fick jag både tid att läka och medicin mot hormonpajet.
Det där med att tvinga sig till det funkade inte alls.

Kanske är tröstlöst att höra. Eller så ger det ett lugn i att du inte behöver pressa fram känslor du inte orkar med just nu. Jag vet inte.
Men du är inte ensam om att ha mått så.
Och det du känner är ok att känna.

Det känns ganska tröstlöst för jag ser ingen ände på det. Jag vill liksom göra saker, träffa folk och ha ett liv med innehåll. Nu är det nästan ett under om jag orkar göra något ö.h.t. Läkaren har sagt att det är bra om jag kan försöka tvinga mig att göra något ibland i alla fall. Byta glödlampa på entréverandan kanske är ett lagom projekt för morgondagen?

 

[Unafraid]

Det känns ganska tröstlöst för jag ser ingen ände på det. Jag vill liksom göra saker, träffa folk och ha ett liv med innehåll. Nu är det nästan ett under om jag orkar göra något ö.h.t. Läkaren har sagt att det är bra om jag kan försöka tvinga mig att göra något ibland i alla fall. Byta glödlampa på entréverandan kanske är ett lagom projekt för morgondagen?

Jag tvingade mig ut på en promenad om dagen, för jag mådde bra av frisk luft och solljus. Annars kan man säga att jag låg tre månader i soffan. Det blir bättre, det går bara så jäkla långsamt!

 

[Magiana]

Jag tvingade mig ut på en promenad om dagen, för jag mådde bra av frisk luft och solljus. Annars kan man säga att jag låg tre månader i soffan. Det blir bättre, det går bara så jäkla långsamt!

Jag går redan en promenad om dagen. Det har jag gjort hela tiden utom några dagar när jag var som sämst.

Sen gör jag ett lätt yogapass varje dag också, eller nästan varje dag i alla fall. Jag har satt alarm på mobilen så att den säger till när det är dags. Annars blir det inte av.

 

[Unafraid]

Jag går redan en promenad om dagen. Det har jag gjort hela tiden utom några dagar när jag var som sämst.

Sen gör jag ett lätt yogapass varje dag också, eller nästan varje dag i alla fall. Jag har satt alarm på mobilen så att den säger till när det är dags. Annars blir det inte av.

Och du jobbar dessutom deltid! Du gör massor! Det hade jag aldrig klarat när jag blev sjuk.

 

[tuaphua]

Det känns ganska tröstlöst för jag ser ingen ände på det. Jag vill liksom göra saker, träffa folk och ha ett liv med innehåll. Nu är det nästan ett under om jag orkar göra något ö.h.t. Läkaren har sagt att det är bra om jag kan försöka tvinga mig att göra något ibland i alla fall. Byta glödlampa på entréverandan kanske är ett lagom projekt för morgondagen?

Jag tror det kan vara bra att tvinga sig göra lite saker. Men inte tvinga sig känna saker man inte gör.

Jag tvingade mig till att träna hästar, gå med hunden, bjuda över de nära som var ok med att jag inte mådde bra. Så jag gjorde saker som förmodligen fick mig att må både bättre och sämre sas.
Och jag gjorde det i en så låg dos att jag ändå orkade upp ur sängen dagligen. Om än fler timmar i den än normalt.

Jag förstår att det känns tröstlöst.
För mig var det jättejobbigt att inte känna igen mig själv. Jag var inte jag. Och jag hade ingen kontroll över det. Kunde inte bara bli jag igen hur mkt jag än försökte.
Antar att du kan känna lite samma.
Och man såg ingen ände på det iom att det var så främmande och man inte kunde anstränga sig lite och få väck det. Ingen tidsplan att följa med givna förändringar ens..

Men det att du faktiskt gjort lite saker, tyckt att något var kul även om du får bakslag innebär ju iaf att något hänt. För det upplever iaf inte jag som ngt som var möjligt för en tid tillbaks?

Tyvärr är nog det här ett långtidsprojekt. Du har nog varit duktig längre än vad som är sunt.
Det är ju nackdelen med att vara mentalt stark, istadig och vilja göra rätt för sig.
Latmaskar bränner ju sällan ut sig..

Hoppas du kan komma på ngt lustfyllt att se fram emot framöver.

Orkar du jobba 50%? Kanske det behöver vara 25 längre?

 

[Kilauea]

Jag har varit "frisk" i över ett halvår och måste fortfarande vila efter grejer och blir "bakis" av mycket aktivitet. Så det kan du nog tyvärr få räkna med ett tag framöver. Det blir lättare när man kan planera in att man kommer vara trött och acceptera det.

Samma här. Fast "frisk" vet jag inte om jag är än, helt. Men jag har lärt mig hur jag fungerar. Det är en av anledningarna till att jag tex bara jobbar 50%. Ja, det kommer bara ge mig garantipension, men det gör att jag orkar leva fram till pensionen.
Att lära sig acceptera vad som fungerar och vad som kräver återhämtning tror jag är en viktig del i att må bättre inombords.

 

[Magiana]

Och du jobbar dessutom deltid! Du gör massor! Det hade jag aldrig klarat när jag blev sjuk.

Ja, jag jobbar halvtid sedan en vecka tillbaka. Men hur effektiv jag är kan diskuteras. Helt sjukskriven har jag inte varit.

Jag tror det kan vara bra att tvinga sig göra lite saker. Men inte tvinga sig känna saker man inte gör.

Jag tvingade mig till att träna hästar, gå med hunden, bjuda över de nära som var ok med att jag inte mådde bra. Så jag gjorde saker som förmodligen fick mig att må både bättre och sämre sas.
Och jag gjorde det i en så låg dos att jag ändå orkade upp ur sängen dagligen. Om än fler timmar i den än normalt.

Jag förstår att det känns tröstlöst.
För mig var det jättejobbigt att inte känna igen mig själv. Jag var inte jag. Och jag hade ingen kontroll över det. Kunde inte bara bli jag igen hur mkt jag än försökte.
Antar att du kan känna lite samma.
Och man såg ingen ände på det iom att det var så främmande och man inte kunde anstränga sig lite och få väck det. Ingen tidsplan att följa med givna förändringar ens..

Men det att du faktiskt gjort lite saker, tyckt att något var kul även om du får bakslag innebär ju iaf att något hänt. För det upplever iaf inte jag som ngt som var möjligt för en tid tillbaks?

Tyvärr är nog det här ett långtidsprojekt. Du har nog varit duktig längre än vad som är sunt.
Det är ju nackdelen med att vara mentalt stark, istadig och vilja göra rätt för sig.
Latmaskar bränner ju sällan ut sig..

Hoppas du kan komma på ngt lustfyllt att se fram emot framöver.

Orkar du jobba 50%? Kanske det behöver vara 25 längre?

Ja, jag känner ju att det här inte är jag.

Jag önskar det fanns någon/några jag kunde umgås lite med ibland. Men det är lite svårt här där jag knappt känner en kotte och det rent generellt är väldigt få jag tycker skulle vara okej att umgås med.

Det är med viss tveksamhet jag jobbar 50%. Läkaren var tveksam till att det skulle gå och det står också i mitt senaste intyg. Jag har i nuläget lite svårt att bedöma om det är rimligt att minska till 25% igen eller fortsätta på 50%.

 

[Kilauea]

Ja, jag jobbar halvtid sedan en vecka tillbaka. Men hur effektiv jag är kan diskuteras. Helt sjukskriven har jag inte varit.

Ja, jag känner ju att det här inte är jag.

Jag önskar det fanns någon/några jag kunde umgås lite med ibland. Men det är lite svårt här där jag knappt känner en kotte och det rent generellt är väldigt få jag tycker skulle vara okej att umgås med.

Det är med viss tveksamhet jag jobbar 50%. Läkaren var tveksam till att det skulle gå och det står också i mitt senaste intyg. Jag har i nuläget lite svårt att bedöma om det är rimligt att minska till 25% igen eller fortsätta på 50%.

Prova några dagar/en vecka till och känner du att du blir sämre igen kontaktar du läkaren och säger det. Det är inte värt att pressa och bli sämre, för varje bakslag tar det längre tid att komma tillbaka.
Talar av erfarenhet...

Tänk på dig själv först och främst!