Gammal användare, nytt nick pga ämnet.
Jag har ett myndigt barn som haft det bitvis kämpigt hela tonåren. Många händelser av olika slag som är för komplexa att beskriva kort. Gymnasiet har funkat bra socialt med en liten krets nära fina vänner, men inte lika bra rent skolmässigt. Nu är det bara någon månad kvar av sista terminen och hen har tappat sugen totalt. Det har väl varit på g ett tag men blev värre när hen nyligen fick veta att hen inte kommer bli godkänd i ett av de behörighetsgivande ämnena (minst ett av de andra ligger också löst till).
Nu har hen snurrat in sig i en hopplöshetsspiral av ångest och dåligt självförtroende. Hen menar att "alla andra" klarar gymnasiet och det spelar ingen roll var man säger som svar. Hen är just nu inte heller mottaglig för argumentet att det faktiskt går att läsa upp kurser eller skaffa sig högskolebehörighet på andra sätt.
Personligen tror jag att det bästa vore att släppa skolan - om inte hoppa av så åtminstone bara ge upp de kurser som är för kämpiga att göra klart, men ta de poäng som är möjliga, "ta studenten" tillsammans med kompisarna och sen försöka jobba ett tag med egentligen vad som helst tills det känns lite lugnare i livet. Hen har inget extrajobb i nuläget men har trivts mycket bra på sitt sommarjobb som hen har möjlighet att få igen nu i sommar. Folkhögskola tror jag kanske vore det bästa på sikt, men det måste vara rätt ställe där hen inte bara bekräftar sin självbild som en som inte klarar nåt.
Jag vet inte riktigt vad jag är ute efter, förutom kanske solskenshistorier från er som har liknande upplevelser. Goda råd till ungdomen är bortkastade just nu, hen är för svartsynt för det. Hen har dessutom tappat förtroendet för vuxna auktoritetspersoner/vården/vuxna i skolan efter en del trista upplevelser, så det går inte bara att säga "gå till syv/till kurator/din mentor".
Det gör ont i hela mig, för hen är en så fantastisk, smart, rolig, kreativ person som borde få ha en underbar ungdomstid just nu. Vi har en fin kontakt som förälder och barn, men i den här situationen står jag maktlös.
Jag har ett myndigt barn som haft det bitvis kämpigt hela tonåren. Många händelser av olika slag som är för komplexa att beskriva kort. Gymnasiet har funkat bra socialt med en liten krets nära fina vänner, men inte lika bra rent skolmässigt. Nu är det bara någon månad kvar av sista terminen och hen har tappat sugen totalt. Det har väl varit på g ett tag men blev värre när hen nyligen fick veta att hen inte kommer bli godkänd i ett av de behörighetsgivande ämnena (minst ett av de andra ligger också löst till).
Nu har hen snurrat in sig i en hopplöshetsspiral av ångest och dåligt självförtroende. Hen menar att "alla andra" klarar gymnasiet och det spelar ingen roll var man säger som svar. Hen är just nu inte heller mottaglig för argumentet att det faktiskt går att läsa upp kurser eller skaffa sig högskolebehörighet på andra sätt.
Personligen tror jag att det bästa vore att släppa skolan - om inte hoppa av så åtminstone bara ge upp de kurser som är för kämpiga att göra klart, men ta de poäng som är möjliga, "ta studenten" tillsammans med kompisarna och sen försöka jobba ett tag med egentligen vad som helst tills det känns lite lugnare i livet. Hen har inget extrajobb i nuläget men har trivts mycket bra på sitt sommarjobb som hen har möjlighet att få igen nu i sommar. Folkhögskola tror jag kanske vore det bästa på sikt, men det måste vara rätt ställe där hen inte bara bekräftar sin självbild som en som inte klarar nåt.
Jag vet inte riktigt vad jag är ute efter, förutom kanske solskenshistorier från er som har liknande upplevelser. Goda råd till ungdomen är bortkastade just nu, hen är för svartsynt för det. Hen har dessutom tappat förtroendet för vuxna auktoritetspersoner/vården/vuxna i skolan efter en del trista upplevelser, så det går inte bara att säga "gå till syv/till kurator/din mentor".
Det gör ont i hela mig, för hen är en så fantastisk, smart, rolig, kreativ person som borde få ha en underbar ungdomstid just nu. Vi har en fin kontakt som förälder och barn, men i den här situationen står jag maktlös.
