Sv: Flicka och ADD
Min spontana reaktion var att det måste vara skönt att få den diagnosen så pass tidigt i livet, då kan man få anpassad hjälp i tidigt skede.
Jag var...23 tror jag, när min AD(H)D-diagnos kom (och borderline, och bipolär) och det blev verkligen en
-upplevelse!
Så mycket föll på plats och många av mina funderingar kring skolåren (mellan 6-20/21) fick sina förklaringar.
När jag kom fram till att detta var orsaken önskade jag att man utrett tidigare så att jag kunnat få hjälp och åtminstone fått en chans till en ok skolgång.
Min skolgång var ett h-vete, som ingen förstod.
Du vet att det finns anhörigföreningar/grupper för både er som föräldrar och barn/syskon?
Nu kanske det blev ett litet ot eftersom jag själv inte har barn och således inte kan svara för hur jag skulle göra som förälder.
Jag vet bara vad jag just nu
önskar att mina föräldrar gjort för mig. (fast de hade fullt upp med mig på andra håll så jag förstår deras prioritering - helt klart!)
Jamen det är ju en jätte hjälp att prata med någon som dig för ingen vet ju bättre om hur man känner och hur omvärlden ser ut än dig isf.
Amanda (min dotter) har sen hon var liten varit en mycket glad och lätt tjej, älskat andra människor och väldigt lätt omtyckt, det var när hon skulle börja dagis som det blev lite förändrat, hon ville inte delta i lekar osv när det var grupper utan ville hellre titta på utanför för att sen efter ett par dagar känna sig trygg och vara med.
Jag bad fröknarna bjuda in henne ofta, men de hade väl inte tid eller orkade inte....
Detta problem blev bara mer och större och tillslut hade hon problem med att ta plats och gick mer undan, det gick bra när hon blev inbjuden av de andra barnen...
Inlärningen såg jag redan vid 5 års ålder att hon hade väldigt dåligt korttidsminne och kunde inte koncentrera sig på saker.
I ettan svävade hon i väg i drömmarnas värld och i skolan provade dom med å sätta henne själv, med hörselkåpor, i ett annat rum, med en elev som låg över snitt, med en elev som låg på normal nivå... ja allt...
Men vad jag bara önskade att de gjorde med henne var att ha liiiite mer koll på NÄR hon verkade sväva iväg och då kalla tillbaka henne på ett mjukt sätt.
Hon har prestations ångest ibland och det visar sig med att hon blir lite låg och helt glömmer bort det att det existerar, läxor, krav osv.
Hon kan inte ta in fler saker samtidigt, som tex gå upp och hämta en bok och penna... Ordet OCH avbryter verkar det som... Kan ibland vara så illa att hon bara går upp.... sen allt efter och har försvunnit.
Hon älskar å pyssla för sig själv och med andra, älskar å laga mat, älskar barn, är jätte duktig när hon är med å jagar med min sambo, hon hjälper gärna till och är jätte duktig...
På så vis är hon helt underbar, men hon kan inte klockan ordentligt... kan inte minus och plus, räknar på fingrarna, ja allt som har med logik funkar inte. Hon kan även vara ganska spontan när hon och hennes bror bråkar... Då funkar inte empatin riktigt, men å andra sidan så har de flesta barn problem med detta.... Så det är väl eg inget problem.
Hon har många kompisar men leker inte med dom som är "bra" utan dras till sådana som gärna "äger" henne och är väldigt lättstyrd.
Hur ska man få henne att förstå??
Min systers dotter är nu 23 och har kantats med anorexia, deppression, skurit sig själv, ångest, mobbing, osv osv hon träffade en "likasinnad" kille vi 15 års ålder och blev med barn vid ca 16/17, tillslut tog det slut pga att han åkte in på behandling för sitt destruktiva beteende, och hon träffade en ny, skaffade barn och nu har det kommit fram att han är manodepressiv....
Svårt att prata med henne om detta pga att hon fortfarande inte förstår hennes eget problematik.
Hur kommer man i kontakt med dessa grupper? Jag har letat på internet men hittar VÄLDIGT lite om ADD.... Bara ADHD, men det är en sån stor skillnad i dessa lägen, men ändå lika... Ja skitsvårt att förstå!
Tack!!!
