Flera timmar kvar till läggdags

De flesta dagar efter jobbet innebär att sitta och vänta på att det ska bli läggdags. Visst finns det saker som jag skulle kunna göra men jag är så otroligt omotiverad att jag helt enkelt skiter i det.

Nu när dagen med psykologbedömningen har passerat så måste jag åter vänta. Jag ska tydligen få något slags besked inom två veckor, men sen vet jag inte.

Om jag inte hade sagt att jag ska gå promenad med islänningen eller rida på en av de andra hästarna, så skulle jag inte göra många knop alls. Innan jag kommer iväg är det motigt men jag är ju sån att jag gör det jag säger att jag ska göra. Så den där plikttrogenheten är det lite nytta med. Men det känns som om det depressiva läget har bitit sig fast och jag saknar driv.

Jag tänker på min familj varje dag och tycker det är så synd att vi inte kan ha en fungerande relation. Jag känner mig som "ingenting" utan en familj. Men som det ser ut så kan jag inte umgås med dem utan att det gör ont i mig.

Nyligen pratade jag lite med min ena syrra via chatfunktionen på Instagram. Det var mitt initiativ. Ingen av mina syskon har ansträngt sig det minsta för att få ordning på vår relation. De har inte kontaktat mig en enda gång under de senaste två åren. Allt har varit upp till mig, men jag kan inte bära 100% av en relation. Nu har den syrran i alla fall sagt att det var dumt av dem att lämna mig den där julen, men i nästa andetag skuldbelägger hon ändå mig för att jag var jobbig (p.g.a. symptom på utmattning) och att jag skulle ha sökt hjälp. Det är ju lätt att tycka om man inte vet hur en utmattning kan yttra sig och att man inte alltid har sjukdomsinsikt i god tid innan det skiter sig. I det läget så var min tanke bara att bita ihop, överleva julen och sen skulle jag vila. Att ställa in julfirandet fanns inte på kartan. De hade redan beställt tågbiljetter, ordnat kattvakt, hyrt bil.

Jag hoppas att jag kan få någon vettig hjälp av psykmottagningen, så att jag kan ta mig vidare utan min familj . Just nu hankar jag mig fram med hästarnas hjälp.

Söt kompis, redo för en promenad.

 

[IngelaH]

 

[Unafraid]

Nu har den syrran i alla fall sagt att det var dumt av dem att lämna mig den där julen, men i nästa andetag skuldbelägger hon ändå mig för att jag var jobbig

Här kan du välja att fokusera på att din syster erkände att det var dumt. Visst är det mycket enklare om du väljer att ta åt dig av det?

 

[Magiana]

Här kan du välja att fokusera på att din syster erkände att det var dumt. Visst är det mycket enklare om du väljer att ta åt dig av det?

Det är svårt. Det överskuggas av så mycket annat, t.ex. att hon aldrig skulle sagt det självmant.

Det negativa med min familj överskuggar det positiva, så jag får gå vidare utan familjen. Men jag känner sorg att det är så.

 

[Unafraid]

Det är svårt. Det överskuggas av så mycket annat, t.ex. att hon aldrig skulle sagt det självmant.

Det negativa med min familj överskuggar det positiva, så jag får gå vidare utan familjen. Men jag känner sorg att det är så.

Du hade kunnat gå ut med känslan "vad trevligt att min syster sa att det var dumt!" Eller den du har nu. Och det är faktiskt 100% ditt val! Och om du väljer bort familjen, då är det så. Lägg det bakom dig. Du måste börja välja vad du ska fokusera på om du vill må bättre!

 

[Magiana]

Du hade kunnat gå ut med känslan "vad trevligt att min syster sa att det var dumt!" Eller den du har nu. Och det är faktiskt 100% ditt val! Och om du väljer bort familjen, då är det så. Lägg det bakom dig. Du måste börja välja vad du ska fokusera på om du vill må bättre!

Ja, jag vet att det är 100% mitt val och jag ser inget annat alternativ än att välja bort familjen eftersom jag inte klarar av dem. (Och jag vet att jag kommer även att välja bort nära relationer även i framtiden eftersom det är så ångestskapande att jag blir sjuk. Priset är för högt. )

Jag har inga bra val att välja mellan här. Oavsett vad jag väljer så gör det ont.

 

[tuaphua]

Ja, jag vet att det är 100% mitt val och jag ser inget annat alternativ än att välja bort familjen eftersom jag inte klarar av dem. (Och jag vet att jag kommer även att välja bort nära relationer även i framtiden eftersom det är så ångestskapande att jag blir sjuk. Priset är för högt. )

Jag har inga bra val att välja mellan här. Oavsett vad jag väljer så gör det ont.

Jag håller med om att du fastnar i det negativa. Glaset halvtomt sas och inte halvfullt.
Jag hade absolut valt att lägga fokus på att man sa att man gjort fel. Resten hade jag låtit passera.
Om du har svårt att göra det känns det ju som något du kan träna på i väntan på hjälp.
Dvs bli medveten om när du tänker destruktivt och negativt och rent logiskt försöka bemöta det och slå hål på de tankarna. Skriv ner alla motargument till det. Även såna du själv inte tycker är helt rimliga.
Inge direkt att de drog för att UFON kidnappat dem. Men tex att de kanske inte förstod hur dåligt du mådde, de själva kanske mådde dåligt etc etc.

Men om du nu väljer bort familj/relationer för att det smärtar för mkt för dig idag så betyder det inte att det alltid måste vara så.
Om du får hjälp kanske du får verktyg att hantera relationer och ev kommunikationsmissar/olika åsikter etc.
Så även om du nu väljer solokvist och det gör ont så betyder det inte att det måste vara för all framtid.

 

[Unafraid]

När jag känner: "fy vad allt är dåligt, inget fungerar, jag orkar inget, livet suger" vilket absolut händer, då måste jag stoppa mig själv och mentalt tvinga mig att tänka om. Det kräver en insats. "men jag bor ju här, där jag vill bo, har mina hästar osv osv". Viktigt att inte tänka "men jag har ju mitt hus, tyvärr måste ju det fixas..." Utan vara fokusera på det som är bra! Det kräver träning och medvetenhet.

 

[Korven]

De flesta dagar efter jobbet innebär att sitta och vänta på att det ska bli läggdags. Visst finns det saker som jag skulle kunna göra men jag är så otroligt omotiverad att jag helt enkelt skiter i det.

Nu när dagen med psykologbedömningen har passerat så måste jag åter vänta. Jag ska tydligen få något slags besked inom två veckor, men sen vet jag inte.

Om jag inte hade sagt att jag ska gå promenad med islänningen eller rida på en av de andra hästarna, så skulle jag inte göra många knop alls. Innan jag kommer iväg är det motigt men jag är ju sån att jag gör det jag säger att jag ska göra. Så den där plikttrogenheten är det lite nytta med. Men det känns som om det depressiva läget har bitit sig fast och jag saknar driv.

Jag tänker på min familj varje dag och tycker det är så synd att vi inte kan ha en fungerande relation. Jag känner mig som "ingenting" utan en familj. Men som det ser ut så kan jag inte umgås med dem utan att det gör ont i mig.

Nyligen pratade jag lite med min ena syrra via chatfunktionen på Instagram. Det var mitt initiativ. Ingen av mina syskon har ansträngt sig det minsta för att få ordning på vår relation. De har inte kontaktat mig en enda gång under de senaste två åren. Allt har varit upp till mig, men jag kan inte bära 100% av en relation. Nu har den syrran i alla fall sagt att det var dumt av dem att lämna mig den där julen, men i nästa andetag skuldbelägger hon ändå mig för att jag var jobbig (p.g.a. symptom på utmattning) och att jag skulle ha sökt hjälp. Det är ju lätt att tycka om man inte vet hur en utmattning kan yttra sig och att man inte alltid har sjukdomsinsikt i god tid innan det skiter sig. I det läget så var min tanke bara att bita ihop, överleva julen och sen skulle jag vila. Att ställa in julfirandet fanns inte på kartan. De hade redan beställt tågbiljetter, ordnat kattvakt, hyrt bil.

Jag hoppas att jag kan få någon vettig hjälp av psykmottagningen, så att jag kan ta mig vidare utan min familj . Just nu hankar jag mig fram med hästarnas hjälp.

Visa bifogad fil 22017
Söt kompis, redo för en promenad.

Vilken söt liten fux ser nästan ut som min. Jag kan känna den lena mulen genom fotot

 

[Magiana]

Vilken söt liten fux ser nästan ut som min. Jag kan känna den lena mulen genom fotot

Ja, han är jättesöt.