R
racerkorv
Jag har ett så underligt problem, och komplicerat. Jag är rätt gammal och tål inte vad som helst längre. Jag har ridit sgs hela livet med uppehåll och kunnat rida de flesta hästar. Jag har en 12 år gammal underbar kallblodsmärr, ett muskelberg som rör sig som en katt, kortryggad och stark som en oxe. Vi har haft duster om det mesta men nu efter ett år är vi igenom den fasen;-)
Jag rider henne på ridbana många gånger i veckan och hon är en pärla på öppnor, slutor, samlad trav början till passage och jag rider henne främst med vikt och tanke, hon är mjuk och följsam och riktigt riktigt rolig. Hon gillar ridpassen och vi gör framsteg hela tiden. Hon är lydig uppmärksam och följsam som smör på marken och uppsuttet. Så länge vi stannar på ridbanan.
Gå på promenader är jättekul, hon är nyfiken och tycker det är spännande, blir lite upphetsad men mest PÅ inte skvättig och rädd, hon är den där sorten som hellre springer rakt på saker som är läskiga än undviker dem.
Men om jag rider ut på henne så går hon så fint de första femtio metrarna och hon lunkar på som om inget i världen bekymrar henne och sedan helt utan minsta förvarning gör hon det mest fantastiska fyrfotahopp så att jag flyger upp HÖGT över ryggen på henne och samtidigt som hon är på väg ner svingar hon sig runt 180 grader. Därefter stoppar hon ner mulen i gräset och kikar på mej i ögonvrån medans jag kravlar mej upp från rygglandningen. Ofta gnäggar hon lite och kommer fram och kollar hur illa det gick;-)
Sen kan jag sitta upp och rida hem om jag kan stå över huvud taget....jag har oftast så ont att det är slut på ridturen för min del.
Det är ingen bockning, det är ett fyrfota broncohopp med ryggpåskjut med tillhörande lappkast på 180 grader, jag är chanslös och eftersom hon inte är under mej längre när jag ramlar ner så landar jag på ryggen eller arslet med olika resultat, sist kunde jag rida dagen efter, gången innan kunde jag inte gå på två veckor.
Jag har liksom inte RÅD med att testa mer;-) Nästa gång kanske jag slår mej så illa så gammal jag är att jag aldrig mer kan rida, så alla råd om att prova igen på olika sätt är liksom meningslösa. Har funderat på att binda fast mej i sadeln;-)
Alltså meddelandet är ju egentligen helt klart: Ge fan och rid på mej utanför ridbanan, men jag VILL ju rida ut också;-)
Hon har ingen hjärtklappning, andas inte ens flåsigt och är helt cool och väldigt avslappnad efteråt. Vi har samma utrustning som på ridbanan och där gör hon ALDRIG sånt...
Finns det någon som har någon listig ide? Eller liknande erfarenheter? Eller tröst att ge;-) Jag älskar hästfan....så knasig hon är ;-)
Jag rider henne på ridbana många gånger i veckan och hon är en pärla på öppnor, slutor, samlad trav början till passage och jag rider henne främst med vikt och tanke, hon är mjuk och följsam och riktigt riktigt rolig. Hon gillar ridpassen och vi gör framsteg hela tiden. Hon är lydig uppmärksam och följsam som smör på marken och uppsuttet. Så länge vi stannar på ridbanan.
Gå på promenader är jättekul, hon är nyfiken och tycker det är spännande, blir lite upphetsad men mest PÅ inte skvättig och rädd, hon är den där sorten som hellre springer rakt på saker som är läskiga än undviker dem.
Men om jag rider ut på henne så går hon så fint de första femtio metrarna och hon lunkar på som om inget i världen bekymrar henne och sedan helt utan minsta förvarning gör hon det mest fantastiska fyrfotahopp så att jag flyger upp HÖGT över ryggen på henne och samtidigt som hon är på väg ner svingar hon sig runt 180 grader. Därefter stoppar hon ner mulen i gräset och kikar på mej i ögonvrån medans jag kravlar mej upp från rygglandningen. Ofta gnäggar hon lite och kommer fram och kollar hur illa det gick;-)
Sen kan jag sitta upp och rida hem om jag kan stå över huvud taget....jag har oftast så ont att det är slut på ridturen för min del.
Det är ingen bockning, det är ett fyrfota broncohopp med ryggpåskjut med tillhörande lappkast på 180 grader, jag är chanslös och eftersom hon inte är under mej längre när jag ramlar ner så landar jag på ryggen eller arslet med olika resultat, sist kunde jag rida dagen efter, gången innan kunde jag inte gå på två veckor.
Jag har liksom inte RÅD med att testa mer;-) Nästa gång kanske jag slår mej så illa så gammal jag är att jag aldrig mer kan rida, så alla råd om att prova igen på olika sätt är liksom meningslösa. Har funderat på att binda fast mej i sadeln;-)
Alltså meddelandet är ju egentligen helt klart: Ge fan och rid på mej utanför ridbanan, men jag VILL ju rida ut också;-)
Hon har ingen hjärtklappning, andas inte ens flåsigt och är helt cool och väldigt avslappnad efteråt. Vi har samma utrustning som på ridbanan och där gör hon ALDRIG sånt...
Finns det någon som har någon listig ide? Eller liknande erfarenheter? Eller tröst att ge;-) Jag älskar hästfan....så knasig hon är ;-)