K
kalasnickname
Först vill jag bara berätta att jag av olika anledningar skriver under ett anonymt nick.
Jag har en chans att ta emot en hund från en i min bekantskapskrets. Hunden är en riesenschanuzer, okastrerad hane, och har bott hos människan i fråga sedan den var valp. Mannen som äger hunden har av någon anledning (brist på kunskap, ork, eller något) inte haft "möjlighet" att uppfostra hunden. Därför har han den fastbunden i kort koppel i lägenheten, alltid. Han skriker på den ofta och slår den med händer och/eller pinnar/käppar eller liknande när den inte lyssnar. Har sina egna veterinärlösningar när det gäller "småsaker", hunden går till exempel med en tejpad svans och hemmagjord tratt i nuläget eftersom han tuggar på den.
Mannen är dock hemma med hunden i princip alltid, och tar alltid med den när han går utanför dörren, men har absolut problem med normalt sunt förnuft vad gäller hunden.
Hunden blir ofta uppspelt när det kommer folk och skäller högt och ofta (när folk kommer upp i trappuppgången, är i lägenheten, när konstiga ljud hörs utanför, när mannen pratar högt, osv. Den drar i kopplet. Verkar i övrigt inte stirrig eller stressig, och har inga problem med att ligga lugnt på golvet och sova efter att hajpen över nytt folk lagt sig.
Det skär i hjärtat att se denna hunden leva på detta sättet. De verkar egentligen inte alls ha någon glädje av varandra. Han har ett par gånger antydit att han vill att vi ska ta hunden av honom.
Frågan är nu, om jag nu tar över hunden, har en rimlig chans att få rätt på den och få den att fungera bra i vardagslivet. Jag har länge velat ha en egen hund, är bra påläst och har bra djurkänska. Har varit aktiv med djur i hela mitt liv, allt från kaniner till hundar och hästar, skolat om travare. Jag kan klickerträning, och har två brukshundsklubbar i närheten som jag kan ta hjälp av. Bra rastningsmöjligheter i området jag bor i. Går arbetslös och gör grejer som jag vill göra istället för att jobba, då jag har en del pengar sparande. Jag har råd till hundens kostnader, veterinärbesök och så vidare och jag har all tid i världen till att jobba med en hund.
Finns det en rimlig chans att det här skulle kunna fungera? Jag kommer bo tillsammans med min sambo i en tvåa på 70+ kvadrat, en lägenhet i ett hyreshus. Jag kommer att ha grannar omkring mig, och det är lite det jag oroar mig för. Jag vet inte helt ut hur tuff den här hunden är, hur svår den är att träna med, och jag kan därför inte riktigt gissa hur lång tid det skulle ta att få hunden till att sluta skälla när det händer saker i huset. Det är också det enda negativa jag ser. Är det något jag missat?
Är det en bra ide för mig och min sambo att ta över denna hunden? Var ärliga (jo, jag vet att det är Buke, men ändå.)! Tankar i övrigt?
Jag känner att jag behöver bolla lite med människor som är kunnigare än vad jag är.
Jag har en chans att ta emot en hund från en i min bekantskapskrets. Hunden är en riesenschanuzer, okastrerad hane, och har bott hos människan i fråga sedan den var valp. Mannen som äger hunden har av någon anledning (brist på kunskap, ork, eller något) inte haft "möjlighet" att uppfostra hunden. Därför har han den fastbunden i kort koppel i lägenheten, alltid. Han skriker på den ofta och slår den med händer och/eller pinnar/käppar eller liknande när den inte lyssnar. Har sina egna veterinärlösningar när det gäller "småsaker", hunden går till exempel med en tejpad svans och hemmagjord tratt i nuläget eftersom han tuggar på den.
Mannen är dock hemma med hunden i princip alltid, och tar alltid med den när han går utanför dörren, men har absolut problem med normalt sunt förnuft vad gäller hunden.
Hunden blir ofta uppspelt när det kommer folk och skäller högt och ofta (när folk kommer upp i trappuppgången, är i lägenheten, när konstiga ljud hörs utanför, när mannen pratar högt, osv. Den drar i kopplet. Verkar i övrigt inte stirrig eller stressig, och har inga problem med att ligga lugnt på golvet och sova efter att hajpen över nytt folk lagt sig.
Det skär i hjärtat att se denna hunden leva på detta sättet. De verkar egentligen inte alls ha någon glädje av varandra. Han har ett par gånger antydit att han vill att vi ska ta hunden av honom.
Frågan är nu, om jag nu tar över hunden, har en rimlig chans att få rätt på den och få den att fungera bra i vardagslivet. Jag har länge velat ha en egen hund, är bra påläst och har bra djurkänska. Har varit aktiv med djur i hela mitt liv, allt från kaniner till hundar och hästar, skolat om travare. Jag kan klickerträning, och har två brukshundsklubbar i närheten som jag kan ta hjälp av. Bra rastningsmöjligheter i området jag bor i. Går arbetslös och gör grejer som jag vill göra istället för att jobba, då jag har en del pengar sparande. Jag har råd till hundens kostnader, veterinärbesök och så vidare och jag har all tid i världen till att jobba med en hund.
Finns det en rimlig chans att det här skulle kunna fungera? Jag kommer bo tillsammans med min sambo i en tvåa på 70+ kvadrat, en lägenhet i ett hyreshus. Jag kommer att ha grannar omkring mig, och det är lite det jag oroar mig för. Jag vet inte helt ut hur tuff den här hunden är, hur svår den är att träna med, och jag kan därför inte riktigt gissa hur lång tid det skulle ta att få hunden till att sluta skälla när det händer saker i huset. Det är också det enda negativa jag ser. Är det något jag missat?
Är det en bra ide för mig och min sambo att ta över denna hunden? Var ärliga (jo, jag vet att det är Buke, men ändå.)! Tankar i övrigt?
Jag känner att jag behöver bolla lite med människor som är kunnigare än vad jag är.