Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

[kalasnickname]

Först vill jag bara berätta att jag av olika anledningar skriver under ett anonymt nick.

Jag har en chans att ta emot en hund från en i min bekantskapskrets. Hunden är en riesenschanuzer, okastrerad hane, och har bott hos människan i fråga sedan den var valp. Mannen som äger hunden har av någon anledning (brist på kunskap, ork, eller något) inte haft "möjlighet" att uppfostra hunden. Därför har han den fastbunden i kort koppel i lägenheten, alltid. Han skriker på den ofta och slår den med händer och/eller pinnar/käppar eller liknande när den inte lyssnar. Har sina egna veterinärlösningar när det gäller "småsaker", hunden går till exempel med en tejpad svans och hemmagjord tratt i nuläget eftersom han tuggar på den.
Mannen är dock hemma med hunden i princip alltid, och tar alltid med den när han går utanför dörren, men har absolut problem med normalt sunt förnuft vad gäller hunden.

Hunden blir ofta uppspelt när det kommer folk och skäller högt och ofta (när folk kommer upp i trappuppgången, är i lägenheten, när konstiga ljud hörs utanför, när mannen pratar högt, osv. Den drar i kopplet. Verkar i övrigt inte stirrig eller stressig, och har inga problem med att ligga lugnt på golvet och sova efter att hajpen över nytt folk lagt sig.

Det skär i hjärtat att se denna hunden leva på detta sättet. De verkar egentligen inte alls ha någon glädje av varandra. Han har ett par gånger antydit att han vill att vi ska ta hunden av honom.

Frågan är nu, om jag nu tar över hunden, har en rimlig chans att få rätt på den och få den att fungera bra i vardagslivet. Jag har länge velat ha en egen hund, är bra påläst och har bra djurkänska. Har varit aktiv med djur i hela mitt liv, allt från kaniner till hundar och hästar, skolat om travare. Jag kan klickerträning, och har två brukshundsklubbar i närheten som jag kan ta hjälp av. Bra rastningsmöjligheter i området jag bor i. Går arbetslös och gör grejer som jag vill göra istället för att jobba, då jag har en del pengar sparande. Jag har råd till hundens kostnader, veterinärbesök och så vidare och jag har all tid i världen till att jobba med en hund.

Finns det en rimlig chans att det här skulle kunna fungera? Jag kommer bo tillsammans med min sambo i en tvåa på 70+ kvadrat, en lägenhet i ett hyreshus. Jag kommer att ha grannar omkring mig, och det är lite det jag oroar mig för. Jag vet inte helt ut hur tuff den här hunden är, hur svår den är att träna med, och jag kan därför inte riktigt gissa hur lång tid det skulle ta att få hunden till att sluta skälla när det händer saker i huset. Det är också det enda negativa jag ser. Är det något jag missat?

Är det en bra ide för mig och min sambo att ta över denna hunden? Var ärliga (jo, jag vet att det är Buke, men ändå.)! Tankar i övrigt?

Jag känner att jag behöver bolla lite med människor som är kunnigare än vad jag är.

 

[Duvan]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

Är hunden vanvårdad bör du i första hand anmäla det. Om ni tar över hunden finns inget som hindrar att en ny hund införskaffas som får leva under samma förhållanden.

Ang. hunden i sig:
På din beskrivning verkar ju inte hunden ha alltför långtgående problem, men samtidigt säger du själv att du egentligen inte vet. Även om du är hemma nu, så är detta en hund som inte på något vis är ensamhetstränad. Det kan visa sig vara svårt att fixa den biten. I övrigt är ju riesen en brukshund, och har aktiveringsbehov därefter. Att flytta den från ett fastbundet inaktivt liv, till ett löst inaktivt liv är inte idealiskt, så det kräver att ni har tid och lust att lägga ner jobb även där.

På det hela taget tycker jag att man ska se nyktert på sina egna intressen och möjligheter att möta en omplacerings behov. Behoven ska mötas i många år, och kan visa sig svårare än vid första anblick. T.ex kan hundens beteende radikalt förändras när den börjar få normal stimuli. Det är inte alltid det enklaste att tygla en hund som går ifrån apati och håglöshet. Med andra ord tycker jag inte att det är ett bra projekt att ta sig an som första hund, om man inte har riktigt bra på fötterna innan.

Vad du kan och inte kan, och i vilket tillstånd hunden egentligen är det kan ingen utomstående säga. Du och din sambo bör analysera era möjligheter, men gör det med logiken - inte hjärtat. I hjärtat har hunden säkert redan flyttat in, men det kanske inte är det bästa för varken er eller hunden.

 

[leva11]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

Hej tänk en gång extra hur du ska göra,
klarar du av det om inte har du möjlighet i din omgivning som kan hjälpa dig så han inte ska placeras om i gen.

Tyvär så säljer man sånna här hundar med problem och låter andra ta problemet,

Har en hund själv som är ett nerv vrak och har bara haft han från i Mars och många hårstrån och tårar senast i hälgen så tänkte jag att jag orkar inte med han och att jag skulle ta bort han.

och framföralt ska man veta att man har uppfödare som ställer upp och hjälper en,

Även om man köper eller får hunden så kan det kosta mkt
jag köpte min billigt men har redan lagt ut full pris nästan på veterinär kostnader och bensin till och från till uppfödaren mm

Jag tycker sedan är su sambo boende att du tar reda på att både två är med på detta så det inte hänger på dig som ska fixa allt för då fixar det sig inte

Detta är bara min uppfattning :grin

 

[Skogstrollet]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

Att hunden tar en del stryk när den är uppbunden men ändå inte verkar varken stirrig eller stressad tyder enligt min ringa uppfattning på att det bör vara en ganska "tuff" hund. Den är allert nog att reagera när det kommer folk och taggar sedan ner, vilket visar att den inte är apatisk eller har gett upp.

Hur gammal är hunden? Ungefär?

Jag har haft tre hundar, lite erfarenhet men långt ifrån något proffs med andra ord. Jag hade tvekat faktiskt. Att skaffa hund är en enorm omställning, att skaffa en s.k. "problemhund" kan bli riktigt jävla jobbigt. Det är svårt att inse exakt hur stor skillnad det blir när man inte haft hund förut. Hunden är med dygnet runt. Man måste alltid ha den i bakhuvudet och planera runt den.

Samtidigt finns det en möjlighet att det går riktigt bra!

Tänk också på att om/när du börjar jobba igen, vart gör du av hunden då? Har hunden fortfarande problem är det inte alltid att det funkar att lämna på dagis eller anlita dagmatte. (Vet av erfarenhet.)

 

[kalasnickname]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

På din beskrivning verkar ju inte hunden ha alltför långtgående problem, men samtidigt säger du själv att du egentligen inte vet.

Nej, jag vet inte mycket om hunden. Mannen som äger hunden är nära släkting till en person som står mig nära, och därför är vi och hälsar på ganska ofta. Jag har bara sett hunden utanför hemmamiljön en gång, och den gången verkade den inte alls omöjlig. Den drar i kopplet, men klarade av att vara bunden utanför en butik utan att skälla eller på något sätt verka uppjagad eller orolig.

I övrigt är ju riesen en brukshund, och har aktiveringsbehov därefter. Att flytta den från ett fastbundet inaktivt liv, till ett löst inaktivt liv är inte idealiskt, så det kräver att ni har tid och lust att lägga ner jobb även där.

Jag är medveten om att en riesen är en brukshund, och om jag ska tänka realistiskt på det så tror jag inte att jag har några problem att tillgodose ett sådant behov - förutsatt att det inte blir ett evighetsprojekt att få rätsida på vardagslydnaden.

På det hela taget tycker jag att man ska se nyktert på sina egna intressen och möjligheter att möta en omplacerings behov. Behoven ska mötas i många år, och kan visa sig svårare än vid första anblick. T.ex kan hundens beteende radikalt förändras när den börjar få normal stimuli. Det är inte alltid det enklaste att tygla en hund som går ifrån apati och håglöshet. Med andra ord tycker jag inte att det är ett bra projekt att ta sig an som första hund, om man inte har riktigt bra på fötterna innan.

Jag skulle inte kalla hunden apatisk, faktiskt. Den är vaken och vill gärna vara med, men eftersom det är en stor hund som dessutom är väldigt oförsiktig i sina rörelser (hoppar upp på folk osv), får han helt enkelt sitta bunden. Jag tror att han är understimulerad och "utanför", snarare än apatisk.

Du och din sambo bör analysera era möjligheter, men gör det med logiken - inte hjärtat. I hjärtat har hunden säkert redan flyttat in, men det kanske inte är det bästa för varken er eller hunden.

Det är svårt, men det är det jag försöker göra. Det är så lätt att "glorifiera" och tänka att det är nog lite bättre än värst ändå, men som sagt - jag vet egentligen inte.

Hej tänk en gång extra hur du ska göra,
klarar du av det om inte har du möjlighet i din omgivning som kan hjälpa dig så han inte ska placeras om i gen.

Jag har som sagt två bra brukshundskubbar i närheten som jag kan ta hjälp av.

Tyvär så säljer man sånna här hundar med problem och låter andra ta problemet

Just nu är det mer än fråga om att han börjar inse att han faktiskt inte klarar av hunden och inte kan hålla den på det sättet han gör, och börjar därför också inse att det kanske är bättre för alla om hunden kommer till någon annan.

Har en hund själv som är ett nerv vrak och har bara haft han från i Mars och många hårstrån och tårar senast i hälgen så tänkte jag att jag orkar inte med han och att jag skulle ta bort han.

Jag kan absolut tänka mig det! Det måste vara otroligt påfrestande. Men samtidigt får man väl fokusera på de små stegen i rätt riktning och försöka glädjas över det.

och framföralt ska man veta att man har uppfödare som ställer upp och hjälper en,

Jag vet som sagt knappt något om hunden, jag vet inte om den kommer från en uppfödare eller har stamtavla/härstamningsbevis. Så en uppfödare kan jag nog inte räkna med att få stöd av.

Även om man köper eller får hunden så kan det kosta mkt
jag köpte min billigt men har redan lagt ut full pris nästan på veterinär kostnader och bensin till och från till uppfödaren mm

Det är något jag redan har med i beräkningarna.

Jag tycker sedan är su sambo boende att du tar reda på att både två är med på detta så det inte hänger på dig som ska fixa allt för då fixar det sig inte

Nej, sambo hjälper mig givetvis så gott han förmår med promenader och sådär. Däremot är det jag som ensam kommer stå för den mesta delen av träningen.

Att hunden tar en del stryk när den är uppbunden men ändå inte verkar varken stirrig eller stressad tyder enligt min ringa uppfattning på att det bör vara en ganska "tuff" hund. Den är allert nog att reagera när det kommer folk och taggar sedan ner, vilket visar att den inte är apatisk eller har gett upp.

Nej, den är absolut inte apatisk, och den har inte gett upp! Jag har fått för mig att han helt enkelt stänger av när det är som värst. Jag har varit där ett par gånger när hunden fått stryk och den lägger sig, gnäller lite och är sedan tyst. Är däremot inte fruktansvärt strykrädd, man kan vifta med armar utan att han blir nervös. Men han vet när han kommer få stryk, och när han inte kommer få det.

Hur gammal är hunden? Ungefär?

Det är en vuxen hund. Jag skulle tippa på någonstans runt 6-7 år. Men jag vet inte säkert.

Jag har haft tre hundar, lite erfarenhet men långt ifrån något proffs med andra ord. Jag hade tvekat faktiskt. Att skaffa hund är en enorm omställning, att skaffa en s.k. "problemhund" kan bli riktigt jävla jobbigt. Det är svårt att inse exakt hur stor skillnad det blir när man inte haft hund förut. Hunden är med dygnet runt. Man måste alltid ha den i bakhuvudet och planera runt den.

Jag kan inte säga att jag förstår hundägarskapet fullt ut, i och med att jag aldrig haft en egen hund förr. Däremot har jag varit hundvakt åt människor i min närhet, någon gång ett par månader i sträck. Och visst har jag svurit på morgonen när vädret är som jävligast, men samtidigt känns det som att det positiva överväger det negativa med råge. Som att ha häst ungefär.
Det jag oroar mig för är att hunden kommer vara för mycket för mig att hantera. Jag tror att jag kan komma en bra bit med den kunskapen jag har, men samtidigt vet jag inte om den kunskapen jag har räcker för att få rätsida på en problemhund. Samtidigt vet jag inte om det faktiskt ÄR en problemhund. Han kanske bara skäller för att han är understimulerad eller osäker runt sin husse.

Samtidigt finns det en möjlighet att det går riktigt bra!

Ja, och det är ju den sidan jag måste försöka se lite realistiskt på. Det hade varit fantastiskt om det hade gått bra, men samtidigt finns ju risken att det inte gör det. Vad gör man då?

Tänk också på att om/när du börjar jobba igen, vart gör du av hunden då? Har hunden fortfarande problem är det inte alltid att det funkar att lämna på dagis eller anlita dagmatte. (Vet av erfarenhet.)

Ja, det är också något jag funderat över. Jag får ta ställning till om det känns som ett problem eller inte om jag får möjlighet att lära känna hunden lite.


Allmänt: Det är inte på något sätt spikat att vi kommer ta över denna hunden. Jag har minst två månaders betänketid på mig. Mannen som äger hunden ska man inte ta på ord heller, han säger mycket han inte menar. Däremot tror jag, om jag känner att det är något jag kommer klara av, att vi kan övertala honom till att ge det ett försök. Även där har vi minst två månader på oss.
Just nu går jag mest och spekulerar kring vad som känns rimligt. Om jag känner om jag kan klara det eller inte. Jag tror att mycket kommer klarna om jag får lite ensamtid med hunden, när husse inte är i närheten. Jag kommer få en mycket klarare bild på hur lättmotiverad den är, om den stänger av och slutar lyssna, vilka situationer som blir jobbiga, hur den är med andra hundar, och så vidare.

 

[Skogstrollet]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

Det jag oroar mig för är att hunden kommer vara för mycket för mig att hantera. Jag tror att jag kan komma en bra bit med den kunskapen jag har, men samtidigt vet jag inte om den kunskapen jag har räcker för att få rätsida på en problemhund. Samtidigt vet jag inte om det faktiskt ÄR en problemhund. Han kanske bara skäller för att han är understimulerad eller osäker runt sin husse.

Grejen är den, att med en hund av det här slaget kan jag garantera att det inte räcker med den kunskap du har. Ska du ro det här i land krävs att du lär mer var eftersom och är öppen för mer info hela tiden samtidigt som du är säker nog för att kunna rata bort "tips" du kommer att få (tro mig) från mindre lämpade människor.

Att hunden skäller är nog inte det värsta problemet du kommer att få tampas med. Möten med andra hundar, folk och att kunna lämna hunden själv ibland kommer förmodligen att ta större delen av tiden att få rätsida på. Och det är viktiga delar för att hundägandet ska kunna fungera någorlunda smidigt. (Eller så funkar det jättebra, vem vet.)

Det man främst behöver för att klara att reda ut en hund med problem är förmåga att läsa av hunden korrekt. Vissa kräver träning för att kunna det och andra har turen nog att vara naturbegåvningar. Att ha erfarenhet av andra djurslag är ett plus i detta.
Här är mycket viktigt att man ha en tränare att vända sig till, någon med referenser/rekommendationer och vars metoder du själv tycker är vettiga. Det finns alla sorter. Att ha BHK:ar i närheten är bra, att gå kurs är bra, problemet är att man ibland särbehandlas när man kommer med en "problemhund" om ombedes träna vid sidan av för att inte störa gruppen... Kurserna fokuserar sällan på att lösa befintliga problem. Skaffa ett kontaktnät av hundfolk, tränare, uppfödare andra hundägare med liknande erfarenheter. Prata mycket, bolla idéer och var öppen.

I vilket fall behöver hunden komma därifrån.

 

[kiaw]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

Jag måste hålla med skogstrollet, den här hunden behöver nog komma till någon som har större erfarenhet.

Hunden har hanterats med slag för att få oönskat beteende under kontroll, andra oönskade beteenden har undvikits genom att binda fast hunden.
Detta innebär ju att ingen vet vilka problem som kommer att dyka upp när man tar bort dessa två hanteringsåtgärder.

Det kan bli ett enormt arbete att lära hunden hur den ska bete sig i vardagssituationer, och det kan också bli så att hunden utvecklar aggressivitet i situationer där den förut fått stryk efter hand som den upptäcker att den inte längre får stryk.

Däremot tycker jag att hunden borde få en chans, det låter som att den har ett starkt psyke. Att den bör tas bort från sin nuvarande situation känns som det ända rätta, men det kanske inte är rätt att han hamnar hos någon som saknar erfarenheten för att kunna möta upp de behov han har för att kunna bli väl fungerande.

 

[Galathea]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

Jag tog över en dobermann för några år sedan. Då var hon 6 år gammal. Hon bodde i en källare och var ensam större delen av dygnet, och fick bara gå utanför dörren ut på vedbacken två gånger om dagen. Promenader och träning var det inte tal om.

Hur som helst, det var riktigt jobbigt i början. Hon hade oerhört separationsångest så vi började med att aldrig någonsin lämna henne ensam hemma under en ganska lång period, för att sedan successivt ensamhetsträna henne när hon hade förtroende för oss. Hundmötena var katastrofala. Hon gjorde utfall och var väldigt osäker med andra hundar, hon kunde inte leka med andra hundar och hon förstod inte heller vad leksaker och kamptrasor och sånt var för något. Vi gick kurser hos några som verkligen var jätteduktiga och som själva tagit över en "ännu värre" dobermann, så dom placerade oss aldrig åt sidan utan hjälpte oss verkligen. Men visst, många tårar har fällts både över hennes tidigare liv och över att hon aldrig tycktes bli bättre med hundmöten.

Men det vände. Sakta men säkert kunde hon gå fint i koppel och möta andra hundar. Raggen åker fortfarande upp ibland, och om jag råkar spänna mig när det kommer en annan hund så kan hon göra utfall ibland. Eller snarare skälla. Hon har lärt sig umgås med andra hundar och är numera den som faktiskt startar lek och bus med min andra hund som bara är ett år. Hon älskar leksaker, speciellt pipleksaker, och hon är riktigt riktigt glad nu för tiden. Det är som om hon äntligen glömt sitt gamla liv och insett hur kul det kan vara att leva. Och hon älskar gos! Trots att hon blivit dålig behandlad av människor älskar hon både barn och vuxna, och det bästa som finns är att bli klappad och pussad på nosen.

Jag tror att hur det ska gå beror väldigt mycket på dom där sakerna du inte vet, hur hunden är i "vanliga" förhållanden. Som skogstrollet skrev så tror jag också att det största problemet kan vara möten med andra och att lämna ensam. Men nu vet vi ju inte ens om hunden har några problem med det, så då är det ju svårt att spekulera. Jag hade nog tagit den på prov eftersom den verkar långt ifrån hopplös, men så är jag väldigt envis och ger mig inte. Jag vet att det går, frågan är bara hur lång tid det tar.

Och ja, jag vet verkligen att det går. Är man bara villig att ta hjälp av kunniga runt omkring sig, att gå kurser, bolla idéer och träna, träna, träna så vet jag att man kan få sig en underbar kompis under tiden.

Lycka till med beslutet!

 

[TwiggyM]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

Frågan bör i första hand inte handla om ifall du skall ta hunden eller ej utan om att du omedelbart skall anmäla mannen som har hunden! Det han gör är olagligt på flera sätt.

Sen om du tar hunden eller den omplaceras vidare kan du fundera över då.

 

[Skogstrollet]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

Jag måste hålla med skogstrollet, den här hunden behöver nog komma till någon som har större erfarenhet..

Det har jag inte sagt så det kan du inte hålla med om.

Erfarenhet är inte värt ett dugg om man inte har rätt inställning och attityd.

 

[Milosari]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

först: anmäl.

sedan: OM du tar hunden, så se till att skaffa hjälp ganska omgående. jag gjorde misstaget att tro att "lite kärlek" skulle lösa alla problemen, och när jag väl skaffade hjälp fick jag prova på lite olika innan jag hittade någon som verkligen gjorde skillnad. se alltså till att fiska lite kontakter i god tid.

 

[movi]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

Jag har haft riesen i 25 år,alla utom den nuvarande har varit valpar när jag skaffat dom!

Denna tog jag över som 4åring...jag lovar, det var mycket jobb,tårar,och nästan lite tänk "vad har jag gett mig in på.."
Det tog mig dryga året att få den hund som är så himla perfekt idag! En riktig kanonvovve idag!

Så,tänk noga igenom!

 

[kiaw]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

Det har jag inte sagt så det kan du inte hålla med om.

Erfarenhet är inte värt ett dugg om man inte har rätt inställning och attityd.

Jag syftade på det du skrev:

Grejen är den, att med en hund av det här slaget kan jag garantera att det inte räcker med den kunskap du har

 

[Skogstrollet]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

Då missade du att läsa resten av meningen som sade att TS skulle bli tvungen att lära sig mycket mer med tidens gång om hon tog på sig hunden.

INGEN är fullärd nog att kunna ta på sig en "problemhund" och kunna lösa den med enbart den kunskap man redan har. Man lär sig något nytt med varje hund och mest lär man sig på den hund som är "besvärligast" och om det dessutom är ens första hund blir det mycket ny kunskap som ska in.

Min poäng är: är man inte beredd att verkligen lära sig mer och vara öppen för ny kunskap spelar det ingen roll hur mycket erfarenhet man har sedan tidigare... Och det är bra mycket viktigare.

 

[kiaw]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

Vi är överens om att TS behöver mer. Du kallar det kunskap, jag kallar det erfarenhet.

Jag är av den åsikten att man inte bör ta på sig en problem hund som första hund. Som förstahundsägare gör man småmisstag som på en normal hund inte gör någon skada, men sådana småmisstag finns inte utrymme för med en problemhund.

Det är min åsikt, och jag säger inte att TS gör fel om hon tar hunden.

 

[kalasnickname]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

Grejen är den, att med en hund av det här slaget kan jag garantera att det inte räcker med den kunskap du har. Ska du ro det här i land krävs att du lär mer var eftersom och är öppen för mer info hela tiden samtidigt som du är säker nog för att kunna rata bort "tips" du kommer att få (tro mig) från mindre lämpade människor.

Jag håller absolut med dig och jag är medveten om detta. Men jag vill gärna lära och bli bättre på vad jag gör, och jag vill gärna - som ni kanske märker - bolla tankar med folk när jag inte riktigt har svaret själv. Det där med att rata "tips" är nog något jag har med mig sedan hästeriet redan. Det finns säkert lika många sätt att träna som det finns tränare, och alla kan omöjligt fungera för mig.

Att hunden skäller är nog inte det värsta problemet du kommer att få tampas med. Möten med andra hundar, folk och att kunna lämna hunden själv ibland kommer förmodligen att ta större delen av tiden att få rätsida på. Och det är viktiga delar för att hundägandet ska kunna fungera någorlunda smidigt. (Eller så funkar det jättebra, vem vet.)

Nej, såklart! Anledningen till att jag är orolig över skällandet är att vi har grannar. Resten av de eventuella problemen kan man lösa och träna på under en lång tid, skällandet måste gå på rätt håll relativt snabbt. Det är därför jag oroar mig lite extra över skällandet.

Det man främst behöver för att klara att reda ut en hund med problem är förmåga att läsa av hunden korrekt. Vissa kräver träning för att kunna det och andra har turen nog att vara naturbegåvningar. Att ha erfarenhet av andra djurslag är ett plus i detta.
Här är mycket viktigt att man ha en tränare att vända sig till, någon med referenser/rekommendationer och vars metoder du själv tycker är vettiga. Det finns alla sorter. Att ha BHK:ar i närheten är bra, att gå kurs är bra, problemet är att man ibland särbehandlas när man kommer med en "problemhund" om ombedes träna vid sidan av för att inte störa gruppen... Kurserna fokuserar sällan på att lösa befintliga problem. Skaffa ett kontaktnät av hundfolk, tränare, uppfödare andra hundägare med liknande erfarenheter. Prata mycket, bolla idéer och var öppen.

Ska ta fasta på detta! Tack för alla kloka svar du gett mig!

Hunden har hanterats med slag för att få oönskat beteende under kontroll, andra oönskade beteenden har undvikits genom att binda fast hunden.
Detta innebär ju att ingen vet vilka problem som kommer att dyka upp när man tar bort dessa två hanteringsåtgärder.

Det innebär och andra sidan också att vi vet inte egentligen vilka problem som är egentliga problem när hunden byter miljö. Vi vet inte om hunden uppför sig som den gör för att den är frustrerad över att aldrig få vara med, tvingas sitta bunden eller slagen den får - eller om problemen blir mindre när hunden får leva ett "normalt" liv.

Det kan bli ett enormt arbete att lära hunden hur den ska bete sig i vardagssituationer, och det kan också bli så att hunden utvecklar aggressivitet i situationer där den förut fått stryk efter hand som den upptäcker att den inte längre får stryk.

Jag är medveten om detta, och kan säga redan nu att om hunden visar tecken på aggression kommer den avlivas.

Galathea: Vilken härlig historia! Förstår att det varit svårt, men det måste vara en fantastisk känsla nu när det fungerar som det ska! Bra jobbat!

Jag tror att hur det ska gå beror väldigt mycket på dom där sakerna du inte vet, hur hunden är i "vanliga" förhållanden. Som skogstrollet skrev så tror jag också att det största problemet kan vara möten med andra och att lämna ensam. Men nu vet vi ju inte ens om hunden har några problem med det, så då är det ju svårt att spekulera. Jag hade nog tagit den på prov eftersom den verkar långt ifrån hopplös, men så är jag väldigt envis och ger mig inte. Jag vet att det går, frågan är bara hur lång tid det tar.

Jag går i samma tankebanor som du. Vill träffa hunden utan husse ett par gånger innan jag bestämmer mig. Förhoppningsvis kanske han går med på att lämna den på prov, och om allt verkar "bra" kan vi förhoppningsvis behålla den.

Och ja, jag vet verkligen att det går. Är man bara villig att ta hjälp av kunniga runt omkring sig, att gå kurser, bolla idéer och träna, träna, träna så vet jag att man kan få sig en underbar kompis under tiden.

Lycka till med beslutet!

Tack så mycket!

OM du tar hunden, så se till att skaffa hjälp ganska omgående. jag gjorde misstaget att tro att "lite kärlek" skulle lösa alla problemen, och när jag väl skaffade hjälp fick jag prova på lite olika innan jag hittade någon som verkligen gjorde skillnad. se alltså till att fiska lite kontakter i god tid.

Absolut!
På tal om det, brukar det finnas någon möjlighet att träna ensam med en instruktör, istället för att vara i grupp? Blir allt detta aktuellt kommer jag givetvis höra mig för, men jag tänkte mer hur det brukar vara.

Jag har haft riesen i 25 år,alla utom den nuvarande har varit valpar när jag skaffat dom!

Denna tog jag över som 4åring...jag lovar, det var mycket jobb,tårar,och nästan lite tänk "vad har jag gett mig in på.."
Det tog mig dryga året att få den hund som är så himla perfekt idag! En riktig kanonvovve idag!

Så,tänk noga igenom!

Du som har mycket riesenerfarenhet, hur är de att jobba med? Om man ser till en "normal" hund. Jag har läst mig till att man kan se dem som tuffa schäfrar, stämmer det?

Jag kommer tänka igenom detta väldigt noga, för allas bästa.

 

[Galathea]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

På tal om det, brukar det finnas någon möjlighet att träna ensam med en instruktör, istället för att vara i grupp? Blir allt detta aktuellt kommer jag givetvis höra mig för, men jag tänkte mer hur det brukar vara.

Många ställen har privatträning. Det beror säkert lite på vart man bor, här i Göteborg finns det så många instruktörer och ickeinstruktörer att det snarare blir svårt att sålla och veta vilka som har samma idéer och synsätt som man själv har. När vi tränade så gick vi faktiskt i en grupp med andra hundar. Men hon fungerade också väldigt bra när det var flera andra hundar, det var bara hemma i kvarteret när man mötte en hund då och då hon gjorde utfall. Så fort man kom in i väntsalen på blå stjärnan tex så blev hon tyst, samma sak när vi gick kurser. Så vi gick en nybörjarkurs (valpkurs för äldre hundar ungefär) och en fortsättningskurs som var förberedande inför lydnad 1. Genom att få koll på allmänlydnaden och genom att hon fick arbeta så blev hon genast lugnare. Och där fick vi som sagt många tips och råd. Sedan har vi bara kört vidare.

Det man kan tänka på är väl att man kanske alltid måste underhålla det. Vi kan aldrig helt slappa till utan vi måste hela tiden jobba med henne, tänka på att hon kan ha lätt till stress tex och kanske inte utsätta henne för sådana situationer i onödan osv. Så visst påverkar det livet lite, men det är helt klart värt det. Att se när hon skrattandes kommer och möter en i dörren eller när hon kastar runt på pipleksaker med min andra hund gör att man glömmer bort det där lilla jobbiga extra, och man kan inte annat än le.

 

[Skogstrollet]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

På tal om det, brukar det finnas någon möjlighet att träna ensam med en instruktör, istället för att vara i grupp? Blir allt detta aktuellt kommer jag givetvis höra mig för, men jag tänkte mer hur det brukar vara.

Ja det gör det. Det finns minst lika många privata instruktörer som det finns SBK-anslutna. Dock måste man ju som sagt vara kritiskt i sitt val av instruktör. Men även SBK-instruktörer kan hålla privatlektioner. Kostar ju lite dock.

Jag som haft jaktgolden fick min bästa hjälp av en privat jaktinstruktör i skogen. Och apporteringen fick vi till som bonus!

Sen går det lätt att hitta folk som man bara kan träna tillsammans med, andra hundägare. Det är jättebra om man gör det också. Jag finns i Stockholm och har en stabil och signalsäker tik, ställer upp när jag kan. (Har en tjej jag tränar lite med nu ibland, inget speciellt, jag är bara med som störning när hon jobbar med sin hane.)

 

[Jadzia]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

Till skillnad från övriga här skulle jag inte kalla denna hund för problemhund. Utifrån din beskrivning verkar det vara en hund med god mentalitet som pallar att leva under dåliga förhållanden. En sådan hund är inte direkt svår att få ordning på. De behöver mest uppfostran och ingen terapi. Däremot menar jag inte att det bir lätt heller för nu jämför jag med en hund som har mentala fel och därför är en problemhund.

Riesen är inga enkla hundar och inget jag rekommenderar en nybörjare. En ouppfostrad vuxen riesen är tio resor värre. Hade du valt en riesen om du skulle köpt en valp?
Är svaret nej på den frågan ska du inte ha den här hunden heller. Det är vad jag fokuserar på, inte problemen den har i dagsläget för en bra hund tar inte så stor skada av kassa förhållanden.

 

[Jadzia]

Sv: Finns det en rimlig chans? Ta över "problemhund".

Det är inte tuffa Schäfrar. Riesen är betydligt mer självständiga än så. Schäfrar är oftast föriga och samarbetsvilliga trots att de kan vara tuffa. Riesen.....inte så mycket förighet. Mycket mer peka-finger-mentalitet som påminner om Rottweilern.